För några år sedan bjöd vi in Jonas Hassen Khemiri till biblioteket på gymnasiet där jag arbetar. Han var mycket trevlig och behaglig att lyssna till. Några klasser hade förberett frågor som han fick innan så han kunde förbereda några svar. En klass hade också på uppdrag av sin lärare skrivit några texter, funderar på om det var dikter?, som han fick med sig. Jag har också för mig att han senare skickade svar till klassen. Imponerande!
Det jag minns allra bäst från denna happening är från när jag skulle presentera Jonas i skolans aula. Mina kollegor och jag hade övat och förberett oss på det där med mikrofonen och det var jag som skulle hälsa välkomna och sådär. Ovan som jag var (och fortfarande är) att tala i mikrofon glömmer jag att köra i gång micken. Pratar vanligt med micken framför munnen och säger sedan ”Välkommen Jonas! Du får presentera dig själv!” Då, först då, kommer jag på att jag inte fått igång micken. Pinsamt! Smög fint ner från scenen och gick inte tillbaka upp igen. Men Jonas, han kunde han!
Och skriva kunde, och kan, han också!
Romanen Jag ringer mina bröder utgår från en krönika Jonas skrev som publicerades i december 2010, en vecka efter bombattentatet i Stockholm. I korthet handlar boken om Amor som irrar runt i en polisfylld, paranoid stad på jakt efter en reservdel till en borrmaskin. I framfickan har han en telefon, i bakfickan en kniv. Han ska svara när Shavi ringer, han ska sluta stalka Valeria. Framför allt ska han bete sig maximalt normalt. Under 24 intensiva timmar befinner vi oss i Amors huvud där gränserna mellan brottsling och brottsoffer, kärlek och kemi, paranoia och verklighet, blir allt suddigare (från Albert Bonniers förlag).
Och det är det här som gör det så bra. Att man inte riktigt vet vad det är som händer. Förvirringen är stundtals total. Det som jag mest funderar kring är utanförskapet som jag inbillar mig många med utländsk härkomst (gäller att uttrycka sig rätt här…) upplever. Jag tolkar det som att Amor känner sig utanför, utpekad, uttittad samtidigt som han bara vill försvinna bort. Det var ju inte jag! tycker jag han skriker. Men det är min tolkning. Hur tolkar du denna bok?
Ett citat för att visa på vad jag menar:
”Jag ringer mina bröder och säger: Nu är det dags. Kliv upp ur era sängar. Raka era kinder. Sätt på er hela och rena kläder. observera: kläderna skall vara precis lagom anonyma. Dom får absolut inte vara så anonyma att dom sticker ut i sin anonymiskhet. Lämna palestinasjalen hemma. Bär inte på någon misstänkt väska.” (s.53)
Ytterligare ett citat tar jag med mig från denna bok, inte för något särskilt egentligen, men de slog an något hos mig, där och då.
”Kuvert. Jag måste köpa ett sånt där bubbligt kuvert också. Och fixa porto. Men hur jobbigt är det? Det är inte det, det är bara känslan, känslan av att alltid göra saker för andra. Känslan av att det är upp till mig att hålla allt. Jag vet inte. Flytande.” (s.48)
Jag har inte läst något tidigare av JHK men det får nog bli dags. Kanske en Jonas-utmaning 2013?
Den var bra 
Tack för din fina text om boken. Sist på bollen har jag äntligt läst och jag hade svårt att bestämma mig. Röstar för att det är en väldigt fin pjäs och lite mindre bra roman.
Såg att pjäsen skall spelas i Vara i mars. Funderar starkt på att fixa en biljett dit! Tror det kan bli bra. Tack för din kommentar!