Uppenbarligen ganska lost, eller ett tecken på att jag inte är så aktiv i bok- och bloggvärlden för tillfället

Idag offentliggjordes de nominerade till Augustpriset och fy skam – jag har inte läst en enda av titlarna. Men det är väl bara att bryta ihop och komma igen!

Så här ser det ut i alla fall

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok

Ma, Ida Börjel, Albert Bonniers förlag
Alkemistens dotter, Carl-Michael Edenborg, Natur & Kultur
Ett så starkt ljus, Lyra Ekström Lindbäck, Modernista NYFIKEN!!
Liv till varje pris, Kristina Sandberg, Norstedts NYFIKEN!

De utvalda, Steve Sem-Sandberg, Albert Bonniers förlag
Beckomberga. Ode till min familj, Sara Stridsberg, Albert Bonniers förlag

Nominerade till Årets svenska fackbok

Popmusik rimmar på politik, Anna Charlotta Gunnarsson, Atlas
Vid tidens ände. Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand, Håkan Håkansson, Makadam förlag
Naturlära, Lars Lerin, Albert Bonniers förlag NYFIKEN!
Plundrarna. Hur nazisterna stal Europas konstskatter, Anders Rydell, Ordfront förlag
Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid, Tina Thunander, Leopard förlag
Erik och Margot. En kärlekshistoria, Per Wästberg, Wahlström & Widstrand NYFIKEN!

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn, Malin Axelsson, Klara Persson, Urax
Nu leker vi den fula ankungen, Barbro Lindgren, Eva Lindström, Rabén & Sjögren
Vi är vänner, Eva Lindström, Alfabeta bokförlag
Tilly som trodde att…, Eva Staaf, Emma Adbåge, Rabén & Sjögren NYFIKEN!
Vi springer, Joar Tiberg, Sara Lundberg, Rabén & Sjögren
Mördarens apa, Jakob Wegelius, Bonnier Carlsen

Nominerade texter till Lilla Augustpriset

När två blir mer än en, Frida Alexandersson, Västerås NYFIKEN!
Orangeriet, Matilde Villegas Bengtsson, Malmö NYFIKEN!

Saker jag inte gör: mjölkar kor, Louise Brahce, Stockholm
Badrummet, Annina Claesson, Göteborg NYFIKEN!
Nangijala, Nangilima, Ludvika, Aron Ekelin, Nättraby
Medresenärer, Amanda Forsman-Sundell, Saltsjö-Boo NYIFKEN!

Jag har läst många av Novellix noveller det sista och gillar formen och tycker det är häftigt att klara av att skriva så mycket på så liten yta. Kanske därför jag är nyfiken på inte mindre än fyra av de sex nominerade till Lilla Augustpriet

Vill ni läsa mer om titlarna så klicka här

Annonser

Jag kan ha många böcker i gång samtidigt nu!

Nästa bokmärke i raden från London är Mr Cool. Ni kanske minns Mr Men-figurerna?
image

Näst på tur kanske inte är egentliga bokmärken men kul i vilket fall. Multi-Reference Bookmarks for easy referencing it is!
image

Och så det sista och enligt mig det bästa, fräckaste och coolaste av dem alla
image

Det syns inte så bra men det är ett bokmärke i rostfritt stål med titlar och författare på femtio böcker som bör läsas innan sista dagen i livet. På listan återfinns bland andra The Lord of the Rings – Tolkien, 1984 – Orwell, Pride and Prejudice – Austen, Ulysses – Joyce, Anna Karenina – Tolstoy, Rebecca – Daphne du Maurier och On the Road – Kerouac. Av alla femtio titlar har jag läst två, Anne Franks dagbok och A Christmas Carol av Charles Dickens. Så det är visst bara att läsa på!

Torsdagsänkorna – Claudia Piñeiro

torsdagsankorna

Baksidestexten ger sken av att boken är en deckare, det är i alla fall vad jag tror när jag börjar läsa. Och första kapitlet läser jag fortfarande med denna uppfattning. Men sedan blir det en helt annan bok jag har i mina händer. Till baksidestexten:

”En morgon ligger tre döda kroppar på botten av en pool i ett exklusivt bostadsområde utanför Buenos Aires. De döda männen brukar träffas på herrmiddag varje torsdag. Grannarna är chockade över att det som hänt mitt ibland dem. De lever omgärdade av höga murar och låsta grindar för att stänga ute omvärlden. Bland dem finns ingen fattigdom, inget våld bara perfekta trädgårdar, glittrande pooler och böljande golfbanor. Vad döljer sig bakom den glättade ytan? Även en till synes bekymmerslös tillvaro rymmer mörka hemligheter och mänskliga svagheter som inte låter sig stängas ute av murar.”

Så långt deckare. Och därefter…

”Torsdagsänkorna är mycket mer än en spänningsroman. Den är en svidande skildring av ett samhälle på väg att falla samman inifrån.”

Och ja, det är det den här boken är mest. Jag är både nöjd och besviken efter att ha läst denna bok. Nöjd att jag fortsatte läsa för den är faktiskt riktigt bra. Den tar upp frågan om klass, att leva över sina tillgångar, att skaffa sig ett liv och leverne som kan brista vilken stund som helst. Inga pengar in på kontot och livet ställs på ända. Man lever med skygglappar. En illusion om det fina livet om att sopa över problemen man har.

José Saramago, portugisisk författare, har sagt om boken: ”En intelligent roman som skoningslöst dissekerar ett samhälle i snabb förruttnelse.”  När jag söker efter mer tankar och kommentarer om boken hittar jag till sidan Mertin Litag. Det verkar vara ett tyskt förlag som specialiserat sig på spanskspråkig litteratur. Här får jag en bättre förklaring om vad boken handlar, nästan för mycket för den som inte läst boken!

Varning med andra ord! Läs inte avsnittet nedan, det kursiverade, innehåller spoilers! Det kommer mer ”vanlig” text efter det kursiva så scrolla ner lite medan du blundar någon sekund!

In Las viudas de los jueves (spanska titeln) fifty kilometres outside the gates of Buenos Aires lives the small society of Altos de la Cascada. Behind locked doors, shielded from the crime, poverty and filth of the people on the streets, it is seemingly occupied with troubles such as the summer’s drought of the communal golf course. Behind this façade, however, lie conflicts that cross all borders of social class: Infidelity, alcoholism, infertility and abusive marriage. And finally, the economical consequences of 9/11 and Argentina’s crisis take their toll. Yet instead of rolling up their sleeves, three devoted family fathers from Cascada find an alternative solution in order to save their loved ones from lowering their accustomed standard of living, let alone their wives having to do the housework… The novel opens with the discovery of the three men’s corpses in the pool. Had not Romina – psychologically victimised by her adoptive mother for her dark skin – and her boyfriend Juani witnessed the event, no one would ever have known what really happened. Claudia Piñeiro has invented this story before it took place in a similar way, and, in sparse and powerful prose, tells of a crime that generated a scandal in the Argentinean media.

Samtidigt som jag är nöjd och glad att jag läste klart boken och jag förstår och håller med om att bakgrunden behövs för att man skall förstå varför männen dör och så vidare är jag aningen besviken på att bara det första och de allra sista kapitlen handlar om det jag trodde boken skulle handla om. Men då jag är en sådan läsare som vanligtvis lägger undan en bort ganska fort för att jag inte gillar vad jag läser måste denna bok ha haft något speciellt. Och ja, det hade den. Jag gillade alla beskrivningar, av personer, av miljön, av stämningen där i Altos de la Cascada. Och jag gillade den där känslan som sakta byggdes upp, den att katastrofen var på väg och inte gick att hejda.

Riktigt bra skrivet. Men besvikelsen gnager fortfarande lite. Suck.

En smakebit på søndag

Flukten fra virkeligheten kör med sina smakbitar och jag hänger på denna söndag i november. Vill du veta mer om vad det är så klickar du här. Samtidigt med sin smakbit så frågar bloggerskan:

Er du flink til å lese bøker utenfor din komfortsone?

Nja, skulle jag vilja svara. Men jag försöker ibland, mer och mer ofta märker jag, och lyckas bättre och bättre. Det är intressant och givande att hitta nya litterära områden att utforska. Jag märker att jag genom att jag bloggar och följer andras bloggar får tips på många böcker som jag aldrig annars skulle hittat. Det är trevligt! Denna vecka har jag gett mig på den lilla tunna Norrtullsligan av Elin Wägner. Böcker som denna är inte några jag brukar välja men läste om den och blev nyfiken.

Boken skrevs redan 1908 och tar upp ett problem/fenomen som vi fortfarande idag år 2012 diskuterar. Elin Wägner blev med denna bok en frontfigur i jämställdhetsdebatten i början av förra århundradet. Kan inte mer än buga och tacka!

Boken handlar om fyra unga kvinnors liv vid 1900-talets början. De arbetar som kontorister i Stockholm och kallar sig Norrtullsligan. Ligan består av Elisabeth, Baby, Eva och Emmy och vi får följa deras yrkesliv, vänskap och förälskelser. De delar bostad och här spirar upproret och en längtan efter ett annat sätt att leva.

Smakbiten kommer från sidan 44 när tjejerna diskuterar giftermål:

”- Du skulle vara gift, Baby, så här passar du bättre än på F.B. (kontoret där hon jobbar)
– Ja, men tror ni då, jag får den jag vill ha? frågade Baby, alldeles som om de skulle kunnat se in i notarien och framtiden.
– Nej, Baby, sade jag, man får aldrig den man vill ha, men man kan möjligen få den en annan vill ha, och det är lika bra, nästan bättre.”

Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen av Bjørn Rasmussen

Jag läste ut boken igår eftermiddag men då kände jag inte att jag visste vad jag skulle skriva om boken. Det vet jag inte om jag vet nu heller. Boken väcker många funderingar samtidigt som den, i vissa partier, inte rör mig alls. Det tror jag kanske beror på att jag inte riktigt förstår vad Rasmussen vill med det hela. Det är förvirrande, svart, depressivt, hemskt. Det är manipulerande. Hur orkar man leva?

Vad handlar då denna bok om? Jo, det handlar om Bjørn, han är 15 år och bor i Jylland med sina bröder och sin depressiva moder. Bjørn är homosexuell och gör allt för att detta inte skall komma ut. För att klara av att leva med sig själv skär han sig. Han blir så småningom kär i sin tjugo år äldre ridlärare. Det blir ett mycket märkligt och sadomasochistiskt förhållande som nog ingen mår bra av egentligen.

Boken är skriven lite som dagboksanteckningar, mycket ofullständiga meningar. Ett ord är en mening ibland. En annan mening kan sluta helt tvärt. Lämnar resten till läsaren att avsluta. Böcker som dessa (i den mån man kan styra in böcker i fack, det är komplext) lägger jag i de flesta fall undan relativt fort. Jag vill förstå, underhållas av böcker, kännas att jag utvecklas på något plan när jag läser, men det gör jag inte, tror jag, när jag läser Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen. Men trots det är något som håller mig kvar. Jag kan fortfarande inte sätta fingret på vad det kan vara. Men något speciellt är det.

”Jag sitter i mitt kök och skriver detta. Jag vet att du är i stan nu, jag vet att jag kan gå ut och hitta dig, jag kan gå direkt till ditt hotell och knacka på dörren, kanske är det därför mina händer darrar så, kanske är det kärlek, detta konstanta skakande, kanske är detta: att du läser mig. I det nu, som är ditt. Som är nu. Nu. Hej.”

Jag får lov att återkomma. Och förhoppningsvis gör Bjørn Rasmussen det också med ytterligare en bok.

Jag tackar Helena på Massolit förlag (fast den är utgiven av Lethe förlag) för boken!

Fru Björks öden och äventyr – Jonas Gardell

I vår läsecirkel Libri Clava skall vi till nästa gång läsa Gardells Fru Björks öden och äventyr. Och det har jag nu gjort. Och det var trevligt. Det var min andra lästa bok av författaren i fråga. Och varför har jag inte läst något mer kan man undra. Ja det undrar jag med. Om det inte funnits så många andra böcker som lockade hade jag fortsatt med alla Gardells böcker direkt. Men nu lite om boken i fråga.

Som jag skrivit förr är det så med mig att antalet hundöron eller på annat sätt markeringar i boken är många sådana ett tecken på att jag gillade boken.  I Fru Björk blev det 9, 9 ställen i boken som jag kände något särskilt för när jag läste. Skall försöka få ihop det till en bra recension.

Boken handlar om Fru Björk som sent en söndag  i november bestämmer sig för att hon vill skiljas från sin tråkiga man. Redan nästa morgon skriver hon ett avskedsbrev, packar sin väska och sticker iväg. Fru Björk får chansen att rannsaka sitt liv. Hon förstår snabbt att hon har blivit lurad av livet, man lovade henne allt och man gav henne inget. Hon bestämmer sig efter ett tag för att återvända till Sverige för att kräva sin rätt.

Frågan är om hon kräver sin rätt på rätt sätt. Det visar sig bestå av hot, utpressning och spioneri. Är det rätt? Jag vet inte riktigt. Men det är hennes sätt att agera. Antagligen är hon inte förmögen att handla på något annat sätt. Hon är riktigt bitter på både exmännen och livet. Och slutet, nja…

Trots det tragiska kommer jag på mig med att le och småskratta ganska många gånger under tiden jag läser. Det blir liksom småtokigt av hela grejen. Hon försöker hitta sig själv och livet och det blir knasigt både en och två gånger och det är väl det som påverkar henne att utföra vissa handlingar.

Till en del av mina hundöron då.

”Vad för skäl har hon att förändra sitt liv? Hon är ju försörjd. Hon har mat för dagen, tak över huvudet – inte har hon något att klaga över.” (s.51)

och vidare

”Men faktiskt hade hon väntat sig mer av livet än så. Eller hade hon det? Hennes drömmar tog henne aldrig till månen. Henne drömmar var av lättskött linoleum. Frivilligt hade hon lagt sina drömmar på en låg nivå. Så blir man inte besviken. Så blir man inte besviken. Så blir man inte besviken.” (s.51)

Bitterheten finns där mest hela tiden. Men är det bara mannens fel? Var tog hennes eget ansvar vägen?

”Det var hans liv hon levt. Sålunda förlorade hon allt.”(s.74)

och det fortsätter på samma sätt…

När hon kommer fram till sitt mål, dit hon rymt, visar det sig att hon räknat ut sin budget utifrån en broschyr från hotellet som är tio år gammal. Alltså kommer inte pengarna att räcka så länge hon tänkt sig…

”En flopp, tänker fru Björk och rättar till håret i spegeln, man känner väl igen en flopp när man ser den!”(s.95)

Åh, det är så tragikomiskt!

Jag upplever det som att boken utspelar sig ungefär i slutet av 1960-talet. Det känns så när Gardell beskriver miljöerna i boken. Boken kom 1990 och nu har vi 2012, temat i boken känns aningen gammaldags men jag är samtidigt övertygad om att det finns många många som kan känna igen sig i Fru Björks öden även idag. Och kanske hennes äventyr också!?

jag tycker boken är bra, riktigt bra faktiskt! Men det som gör mig beklämd är att varje människas har ett eget ansvar för sitt liv och det hittade Fru Björk alldeles för sent. Om hon någonsin gjorde det?

Intet av Janne Teller

För några veckor sedan fick jag ett recensionsex av boken Intet av Janne Teller från Bazar Förlag. Skrev lite om det här.

Och nu är den läst. Det gick fort, dels på grund av sin litenhet, men också på grund av att den var riktigt bra. Det finns ett driv i boken som gör att jag vill läsa vidare från första början.

Boken handlar om Pierre Anthon och hans klass i en dansk liten ort. En dag i början av höstterminen i sjunde klass bestämmer Pierre Anthon sig för att sluta skolan. Det spelar ändå ingen roll, man blir bara vuxen och sen dör man och inget har någon betydelse, resonerar han. Man kan lika gärna ägna sina dagar åt att göra ingenting resonerar han. Pierre Anthon klättrar upp i ett träd och där blir han kvar. Klasskamraterna bestämmer sig för att få ner honom. Det ska visa honom att det finns något som betyder något. De måste bara hitta bevis. Saker börjar samlas, de triggar varandra att bidra med mer och mer avancerade föremål och ibland går det också över styr.

Boken handlar om ungdomar som är på väg in i vuxenlivet, som söker sin identitet, som vill och behöver testa om vuxenvärlden är något att ha. Vad är meningen med livet egentligen? Vad har betydelse? Boken handlar också om gemenskap och grupptryck och den hårfina balansen däremellan. Boken väcker många tankar och jag blir sugen på att läsa mer av denna författare.

Att läsa denna bok gav lite samma känsla som när jag läste Douglas Foleys Ingen återvändo för  bra många år sedan. Känner för att läsa om den nu!

Skrev om min lässvacka tidigare i veckan och detta var en bra bok att ta till för att komma igång med läsningen igen!