Lästid?

image

Jag bara bär hem en massa böcker från mina tre bibblor. Tid till läsning har jag svårt att hitta. Sätter min förhoppning till jul- nyår- och trettonhelgerna. Snart är vi där.

Annonser

Bokmässan – en dag och nog så

Att man kan bli så trött av att strosa runt på Bokmässan en endaste dag. Utan seminariekort blir det ju till att hålla koll på olika fria programpunkter och komplettera dessa med besök i olika montrar. Jag kände idag att jag redan efter fem timmar var mer än nöjd. Då jag jobbar på högskolebibliotek saknar jag den biten på Bokmässan. Det är mer privata Jessica som får sitt lystmäte en dag som denna. Jag har tyvärr inte några bra förslag på hur Bokmässan skulle kunna bli mer ‘högskoleaktigt’ men jag funderar på det.

Känslan av att det inte är så mycket nytt finns där, det är ganska samma varje år. Jag har tänkt det förr, och tänker idag igen ”nästa år ska jag hoppa över”. Vi får se hur det blir!

Bilden/texten ovan tilltalade mig i alla fall!

I dina ögon – bok och föreläsning med Thomas Nybom

I onsdag tog jag och maken bilen till lilla Grästorp (jättefint kulturhus med tillhörande bibliotek!) och lyssnade på Thomas Nybom som berättade om ”när orken tar slut i väntan på hjälp”.
Boken och föreläsningen bygger på dotterns liv från födseln fram tills hon tar studenten. Redan tidigt känner Tomas att något inte är som det borde vara och han börjar söka hjälp. Alltför många år möts han av ett oförstående samhälle som hela tiden skyller på föräldrarna. Skolan, Bup och Socialen. Alla menar de att han som förälder gör fel, de påstår att han ”uppfostrat” dottern fel. Till slut går det så långt att dottern vid 15 års ålder placeras på ett behandlingshem långt hemifrån. Det funkar sådär. Efter många års slit får så dottern en diagnos. ADHD och Aspergers syndrom. Och till slut får hon gå på en skola som ser henne för den hon är. Underbart! Vägen dit var dock mycket krokig och onödig kan man tycka.

En stark berättelse som visar på en förälders kärlek till sitt barn och den enorma oro som barn med ett neuropsykiatriskt funktionshinder väcker. Jag är imponerad av Tomas som orkar berätta. Även om han villigt erkände att det var pyton de första gångerna. Man kan bara man vill!

I slutet av föreläsningen visar Thomas några siffror från en studie gjord av psykolog Lennart Lindqvist (har inte hittat den på nätet så har svårt att belägga siffrorna):

76% av föräldrarna har känt sig dåligt bemötta av Bup och Socialen
63% av föräldrarna lider av depression tillföljd av sina barns funktionshinder
48% av föräldrarna lider av utmattingssyndrom

Några frågor jag har som kanske ingen här kan svara på men som stannar kvar hos mig är…

Varför tog det så lång tid att få adekvat hjälp?
Varför finns inte kunskapen hos framförallt BUP?
Vart ska man vända sig om inte till Bup när man behöver hjälp?
Och hur i hela friden ska man orka?

Hälsningar mamma till ett barn med ADD och drag av autism som i och för sig fick hjälp vid första försöket men inte hjälper det så himla mycket för det.

Vinter(?!)vila

Då det finns varken tid, lust eller ork att blogga tänker jag, efter ett redan långt uppehåll, att jag sätter bloggen på paus ytterligare ett tag. Det är mycket annat nu som behöver få ta tid och det är inte mycket att göra åt.

Kanske ses vi igen här på denvarbra. Det får tiden utvisa.

Jessica

Plats ~ Pija Lindenbaum

Plats (inbunden)

På baksidan boken står det följande: ”Hon är en alldeles vanlig kvinna med kontorsarbete och man och ett vuxet barn. Men hon har hamnat i ett tillstånd där omvärlden börjar kännas främmande. Vardagliga möten blir konstiga och påträngande. En dag lämnar hon hem och arbete och drar sig undan i en lånad lägenhet där hon kapar förbindelsen med omvärlden. Slänger mobiltelefon och dator.” Därefter täcker bibliotekets streckkodsetikett två rader som jag då inte kan läsa…

Jag läste denna bok för knappt två veckor sedan men har varken haft tid eller ork i denna rushiga majmånad att skriva om den. Nu när jag sätter mig ner för att samla tankarna kring boken känns det som om jag inte läst den. Jag kan inte på något sätt påminna mig om vad den handlade om. Baksidestexten hjälper mig endast lite och det gör mig lite rädd. Jag brukar minnas det jag läser i alla fall några veckor. Jag är ingen som kan återberätta en bok som jag läst för länge sedan. Jag minns om jag gillade eller och det stora i boken. Men med Lindenbaums Plats är det bara tomt. Antingen gav inte denna bok mig något större. Eller så är det så att jag inte var helt närvarande när jag läste. Jag tror mer på det sistnämnda. Det var länge sedan jag kände så här och jag hoppas det dröjer länge igen till nästa gång det sker.

Jag tror dock kvinnan i boken har tappat bort sig i livet. Och jag tappade bort mig i boken och läsningen. Måtte juni och ett lugnare tempo på både arbete och hemmaplan göra att jag fortsättningsvis minns vad jag läser. I alla fall några veckor…

Har ni råkat ut för samma sak någon gång?

 

Att blogga eller inte blogga, det är den stora frågan för tillfället

Just så. Vill jag fortsätta eller skall jag lägga ner? Den senaste månaden har jag inte bloggat alls mest på grund av tidsbrist. Jag har egentligen inte haft lust att blogga heller. Att inte ha tid är en sak men det som ger mig mest funderingar är att jag inte har lust. Eller, jag vill väl egentligen men det lockar inte för tillfället att sätta sig ner och skriva de där inläggen. Jag har massor av idéer samlade och böcker läser jag. Men det blir inte till mer.

Minst en gång om dagen kommer funderingarna. Skall jag sluta blogga? Skall jag ge upp denvarbra? Om jag väljer att fortsätta – på vilken nivå skall jag lägga det? Ett inlägg i veckan? Ännu mer sällan? Jag har också funderat på om jag skall driva bloggen enbart via Facebooksidan och Twitter en period för att se om lusten kommer åter.

Varför har jag hamnat i detta dilemma då? Min egen teori grundar sig i att jag i februari bytte jobb (egentligen gjorde jag det redan i höstas men har kört två jobb ett tag). Jag kommer mer och mer in i detta arbete och det är mer krävande än det jag hade förut. Det är mycket mer stimulerande också!! Detta tror jag ligger till grund för mitt obloggande. När jag körde igång bloggen, för snart två år sedan, hade jag lessnat på mitt nu före detta arbete och behövde något att sätta tänderna i och då kom denvarbra till. Nu vet jag inte om det behovet finns längre. Det gör mig lite ledsen men sånt är livet. Jag funderar några dagar till, eller kanske några veckor. Jag känner att jag behöver bestämma mig. Mest för mig egen skull. Återkommer i frågan.

Jag har läst lite grand under årets första kvartal, men långt ifrån så mycket som vanligt. Det har blivit en del noveller från Novellix. Jag läste ut en boken Hus och hem av Helle Helle igår. Imorse började jag läsa En man som heter Ove. Fick hålla mig för skrattflera gånger då maken låg och sov bredvid. Åh, när han skall hjälpa det gravida paret att backa deras bil med släp och det visar sig att det är automat och allt möjligt som han inte är van vid. Haha! Det blir skojig läsning! Och förra veckan läste jag ut Anna Maria Janssons Välkommen ut på andra sidan. En riktigt bra chiclit! Kunde känna igen mig när jag flyttade tillbaka klockan typ 15 år :)

Fortsatt trevlig påsk till er alla! Vi hörs på ett eller annat sätt/ Jessica

Ett litet stillsamt inlägg i debatten kring barns och ungdomars läsning och lite om ”fin litteratur”

Läser i Olof Lagercrantz bok ‘Om konsten att läsa och skriva’ följande:

” Gunnar Ekelöf frågar sig en gång, om man kan läsa för mycket och hans svar blir både ja och nej. Läsandet måste ha näring i verklighetsupplevelse, man måste ha gjort erfarenheter för att känna igen sig i det lästa. Och för att få nya eller fördjupade erfarenheter. Annars lär man bara livets bokstav.”

Då jag nyligen lämnat gymnasiet och biblioteket där så känner jag med eleverna. Hur lätt är det för en icke läsvan elev att läsa en gammal klassiker som kanske utspelar sig för 200 år sedan. Eleven kanske inte har det minsta hum om hur Sverige/världen såg ut då och har stora svårigheter att inte bara förstå vad boken handlar om utan också att sätta bokens innehåll i ett sammanhang. Jag kan bara tänka tillbaka på min gymnasietid då vi skulle läsa Selma Lagerlöfs  Herr Arnes penningar. Hur lätt var det? Inte alls. Nej, först tror jag vi behöver få våra elever, från förskoleklass till gymnasiet, att inse vad rätt bok kan göra för deras läsning. Sedan skall de få läsa det de vill och så får de därifrån vidga sina vyer i bokvärlden när helst de önskar. Och gör vi så här tror jag det blir fler och fler som till slut kan tänka sig att säga ”jag gillar att läsa” för tvånget löser ingenting. Läs det du vill när du vill så kommer resten av sig själv. Basta!

Lagercrantz fortsätter: ” Man bör också komma ihåg att de, som predikar läsandets välgörande inflytande, talar i egen sak. Den som inte läser skriver inte heller och hans argument får vi därför inte höra – eller i vart fall inte läsa. Betänk också, ni som propagerar för läsning av god litteratur, att i samma ögonblick det blir klassat som fint att läsa, som något vilket sätter läsaren i en högre klass än andra, är katastrofen nära. Då är boken i farozonen. Det måste vara ett behov verkande inifrån som driver till läsning.” (s.19)

Jag tänker på en av Bokhorornas inlägg härom dagen när Johanna Lindbäck skrev om att hon bland annat tycker det är konstigt att de flesta bara skriver om det de gillar. Varför skriver inte fler om det de inte gillar? Finns det en rädsla för att tycka fel? Och finns det bra och dålig litteratur? Det här subjektiva tyckandet ställer till det samtidigt som det är skillnaderna i tänkande som gör allt så spännande. Det blev en himla debatt i bloggosfären och Johanna skrev ett inlägg till. Läs här!

Jag står fortfarande kvar vid min åsikt. Läs vad och när och hur du vill. Det är det viktigaste. Och tyck för guds skull vad du vill om det du läser – glöm inte det! Vem var det nu som bestämmer om vad som är bra litteratur? Jo, du!