Djävulsdansen 2

I tisdags fortsatte Djävulsdansen med del två. Fokus var partners till missbrukare. Vi fick lyssna till bland andra Märta Tikkanen vars man Henrik var alkoholist. Märta Tikkanen skrev redan 1978 Århundradets kärlekssaga, egentligen en självbiografi men placerad på skönlitteraturhyllan. Men vad gör det, bra är den i alla fall. Jag läste och skrev om den för ett bra tag sedan https://denvarbra.wordpress.com/2012/07/26/arhundradets-karlekssaga-marta-tikkanen/

Jag gillar citat och något hon sade i programmet i tisdags var ”jag saknar honom ofta, men inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka”. Så kan det säkert vara för en person i denna situation.

Annonser

Djävulsdansen 1

Förra veckan började en serie i tre delar på SVT som fått många tittare och bra kritik i media. Jag råkade hamna framför det första avsnittet där bland andra Hillevi Wahl var med. Fokus i detta program var barn till alkoholister. Jag visste inte så mycket mer om Wahl än att hon skrivit lite böcker men nu fick jag nys om hennes barndomsskildring. Klickade in mig på bibblans webb och bokade Kärleksbarnet och efter några dagar kunde jag hämta den.

Jag får ta ett djupt andetag varje gång jag ska ta upp boken för en lässtund. Det är jobbig läsning. Det är svart, tragiskt, ledsamt. Det är helt förskräckligt. Jag har inte kommit så långt än, det är en bok man får läsa i etapper tror jag, men jag ska ta mig igenom den. För Hillevis och alla andra alkoholistbarns skull.

IMG_0326.JPG

Århundradets kärlekssaga – Märta Tikkanen

Denna bok har jag länge tänkt läsa men inte sprungit på tidigare. Men så, hemma i mors bokhylla fanns den och stod och ropade ‘låna med mig hem’ så det gjorde jag och igår morse fick jag läst den. Snabbt gick det då det är en diktroman. Lite text på sidorna, korta meningar som en dikt men ändå får jag känslan av att läsa en roman. Det var härligt! Men det är jobbig läsning. Men det är så bra! Århundradets kärlekssaga handlar om en alkoholisthustrus liv rätt och slätt. Hur både hennes och barnens liv hänger på hur maken Henrik har det, i vilken fas han är i. Nykter period, onykter period, mellanperiod. Usch och fy!

Tikkanen beskriver 1978 sitt liv utan krimskrams. Jag läste att hon sagt på frågan varför hon skrev denna bok ”För att jag måste. För att överleva. Och för att dela det svåra med andra.” Och det inbillar jag mig att hon lyckats med. Jag tror också att de som lever i ett äktenskap utan alkoholen som familjemedlem, men kanske med psykisk sjukdom av något slag, också kan känna igen sig i denna bok.

För mig som gillar citat var detta en bok som fick många hundöron (får bara komma ihåg att vika tillbaka dem när jag skrivit av dem och boken skall åter till mors hylla).

Här kommer några tänkvärda, i alla fall enligt mig.

Ansvaret för ditt liv är inte mitt.” (s.25)

Om nån annan får beröm betyder det för dig att du blir mindre
Om nån annan misslyckas så har du vuxit” (s.117)

Den här är riktigt bra, tycker jag:

Sedan skapade du dig ett namn medan jag stod där med verklighet långt upp över öronen” (s.123)

Och som avslutning, något jag inte kände till, men som säkert är sant, det känns logiskt i alla fall ”På kinesiska skriver man ordet ‘kris’ med tecknet för ‘fara’ och tecknet för ‘möjlighet’ ” (s.145)

Läs, läs, läs! Och jag kommer definitivt läsa mer av Märta Tikkanen. Förslag någon?

Easter Parade av Richard Yates

I vår läsecirkel Libri Clava skall vi till nästa gång läsa en, eller flera om man så vill, titel av Richard Yates. Jag har valt Easter Parade då den lockade mest när jag läste vad de olika böckerna handlade om. Och vilket bra val det blev! En riktigt bra, men också tragisk bok. Men det gör liksom inget att den är tragisk, Yates skriver så proffsigt, så vardagligt att man riktigt känner misären, det gråa, de olyckliga människornas känslor. Jag gör mig en film under läsningen gång!

Richard Yates levde mellan 1926-1992 och vad jag förstått är det egentligen efter hans död han blivit riktigt erkänd som författare. Bak på boken står ”Richard Yates betraktas som en av  de riktigt stora och inflytelserika amerikanska 1900-talsförfattarna. Han har blivit särskilt hyllad för sin förmåga att skildra olyckligt medelklassliv genom fenomenala karaktärsskildringar.”

Till boken. I fyrtio år får vi följa systrarna Emily och Sarah Grimera, vilka inte har mycket gemensamt förutom de ständiga besvikelserna de råkar ut för i livet. Emily är den intellektuella stadsmänniskan som söker kärleken men enbart lyckas få till stånd tillfälliga affärer. Sarah, den sötare och mer konventionella av de två, gifter sig tidigt och får barn tillsammans med, visar det sig, en inskränkt och förtryckande make. Deras rastlösa och nervösa mor, Pookie, har fullständig avsaknad av insikt om hur andra tänker och känner. När romanen inleds på 1930-talet lider bägge systrarna ännu av föräldrarnas skilsmässa. Kort därefter dör fadern och Emily och Sarah försöker på var sitt håll hantera sin egen osäkerhet. Sarah skaffar sig det perfekta hemmet medan Emily går från den ena bedrövliga kärleksaffären till den nästa. Hur hon än gör tycks hon bli lämnad och övergiven. Samtidigt börjar hon inse att Sarahs tillvaro knappast är en idyll – snarare tvärtom (lånat från Bokus).

Flickorna är i barndomen ofta ensamma. Pookie tycker att de skall klara sig själva, Sarah får ofta ta hand om sin yngre syster. Inte alltid så populärt. Att de inte kallar sin mor för mamma utan för Pookie känns för mig också som ett avståndstagande från moderns sida.  Tidigt får jag också känslan av att Emily lever i skuggan av både sin mor och syster. Vid flera tillfällen märker man också som läsare att även fadern favoriserar Sarah. Emily funderar när de fått besked att deras fader avlidit:

”Åh, vad jag gruvar mig för att ringa Sarah”, sa Pookie. ”Hon har alltid varit pappas lilla flicka.” Till slut ringde Pookie ändå, och trots att Emily bara hörde hennes del av samtalet förstod hon att Sarahs sorg var omedelbar och djup. Men om Sarah alltid hade varit pappas lilla flicka, vems lilla flicka var då Emily?” (s.63)

Att inte ha blivit sedd, uppskattad och fått utveckla en självkänsla är något Emily får betala för hela sitt liv. Vid flera tillfällen svarar hon ‘Jag förstår’ när hon egentligen inte förstår någonting. När en romans med en sjöman tar slut och han samtidigt berättar att han är bisexuell, är Emilys svar ‘Jag förstår’ men nästa tanke som kommer till henne är ”Och när i all världen skulle hon lära sig att sluta säga ‘Jag förstår’ om sådant  som hon inte alls förstod?” (s.93) Det är rörande men samtidigt ”gulligt” skrivet. Jag känner för Emily, jag vill att det skall gå bra för henne. Hon utsätts för, eller ibland utsätter sig sjäv för till och med, många svek, förluster och upplevelser men någonstans ser jag att hon kommer att komma igen som en starkare människa. Räddningen för Emily kan skönjas i slutet av boken, jag hoppas jag har rätt!

När det gäller Sarah går hon sin mors väg i mångt och mycket. Hon tar till alkoholen, det är ingen ursäkt men det kan nog vara ett sätt att överleva då hennes make inte behandlar henne som man borde. Sedan är frågan den om det är rätt sätt att komma undan ett problem. Nej, tror inte det. Det sociala arvet får ta stor plats i denna bok och det är jag övertygad om att det gör i allas liv.

Min broders bok – bokrecension

Jag har ingen bror. Det har inte författaren Lars Åke Augustsson heller. Inte längre. I boken Min broders bok får vi följa bröderna Lars Åke och Kaj under deras uppväxt och delar av deras vuxna liv. Lars Åke skriver självbiografiskt och många gånger utlämnande om livet som många gånger ter sig svart, eller i alla fall svårt. Livet verkar stavas syskonrivalitet från första början. Det skiljer bara ett år mellan bröderna. Men även om det är bara, är det inte så bara, de är aldrig nära som syskon ofta kan vara. Jag får känslan av att de nästan aldrig är sams, det är ständigt någon konflikt, en maktkamp. Varför förstår jag nog fortfarande inte. Kanske ger författaren en hint i slutet. Men är det så enkelt som att bröderna var så olika, hade så olika tänk kring livet? Kanske det. Kaj söker sig ganska tidigt till gäng som gärna tar till spriten. Lars Åke är tänkaren som läser kommunistisk litteratur och vill frälsa världen. Han vill hjälpa sin bror genom orden. Dessvärre verkar inte Kaj vilja lyssna på det örat. Olika händelser i Kajs liv leder spiralen nedåt och han blir tyvärr ytterligare en i statistiken över alkoholister.

Deras mamma funderar: ” –  Jag undrar vad vi gjort för fel med er.
Morsan såg från den ene till den andre av sina söner, finkad den ene efter den andre. De som arbetat så hårt för sina barns bästa, de två som hela tiden strävat för handfast välfärd som en bra lägenhet, en bra bil, god mat på snyggt porslin i ett rent och rymligt kök?
Farsan konstaterade: – Vi har gjort så gott vi har kunnat men det har tydligen inte räckt till.” (s.130)

Inte någon stans, vad jag kan minnas, skrivs det om, eller uttrycks det något som kan kallas kärlek, omtanke eller vad man nu vill. Är en bra lägenhet bra om det inte finns kärlek i den? Är en bra bil bra om den inte fylls med glada vuxna och barn? Är det där det faller för Kaj? Jag vet inte.

Det är en fin bok, lite ojämn ibland, men Augustsson hämtar upp mig i svackorna. Precis som han försökte göra med sin bror. Svackorna är dock inte så djupa och breda att det stör nämnvärt. Jag kommer på mig själv med att tycka det är segt när det är mycket ”kommunistiskt prat” i boken. Är inte så kunnig inom området så då blir det aningen abstrakt.

Det stora plusset för mig är att bröderna och jag är uppväxta ”på samma gata”. Bröderna Augustsson och min pappa var kompisar så länge de bodde kvar i Bengtsfors och då pratar vi 1950-tal. Det är skoj, intressant och nostalgiskt på ett sätt som glädjer mig. Vissa uttryck skriver Augustsson på dialekt och det är så härligt. Samtidigt känner jag en lite olustig känsla, det kommer nära. Min pappas uppväxt var säkert lik brödernas. Hur hade pappa det under sin uppväxt? Känner han igen sig i boken? Hur var bröderna? Pratade lite kort med fadern igår om boken. Det var ett tag sedan han läste den så han mindes inte så bra. Jag får be honom att läsa om den inom kort så får vi ta ett snack igen!

Det blev en del markeringar i boken under läsningens gång. Vid ett tillfälle i vuxen ålder söker Lars-Åke hjälp vid psykakuten. Psykologen frågar om hans problem samt om hans barndom och Lars-Åke redogör lite kort för det. Psykologen säger då:

” – Det har inte varit din bror som du bekymrat dig för. Inte för alla olyckor som drabbar honom. Det är dig själv du varit bekymrad för, att du själv kommit i skuggan av din bror.” (s.157) Jag tror att det var ett nödvändigt ont för Augustsson att skriva denna bok. Än mer övertygad blir jag när jag läser att han reser till Irland och träffar människor som han diskuterar kriget mellan katoliker och protestanter med. En jesuit säger till honom:

”- Den bittraste formen av inbördeskrig uppstår mellan dom som har samma fruktan. (…) Och jag mindes köket på Höjden där min bror och jag sov. Kaj i sängen däruppe låtsades spotta på mig och var Herre på Tippa. Mindes att hans ansikte var barnets runda och att varje ben i våra kroppar var i växande. Jag såg vad jag inte sett som barn: att han hotades av mig på samma sätt som jag hotades av honom, bara för att jag var till.” (s.189)

Bara för att jag var till… Broderskap på gott och ont.
Blir du nyfiken på författaren Lars Åke Augustsson så klicka på hans namn.