Min broders bok – bokrecension

Jag har ingen bror. Det har inte författaren Lars Åke Augustsson heller. Inte längre. I boken Min broders bok får vi följa bröderna Lars Åke och Kaj under deras uppväxt och delar av deras vuxna liv. Lars Åke skriver självbiografiskt och många gånger utlämnande om livet som många gånger ter sig svart, eller i alla fall svårt. Livet verkar stavas syskonrivalitet från första början. Det skiljer bara ett år mellan bröderna. Men även om det är bara, är det inte så bara, de är aldrig nära som syskon ofta kan vara. Jag får känslan av att de nästan aldrig är sams, det är ständigt någon konflikt, en maktkamp. Varför förstår jag nog fortfarande inte. Kanske ger författaren en hint i slutet. Men är det så enkelt som att bröderna var så olika, hade så olika tänk kring livet? Kanske det. Kaj söker sig ganska tidigt till gäng som gärna tar till spriten. Lars Åke är tänkaren som läser kommunistisk litteratur och vill frälsa världen. Han vill hjälpa sin bror genom orden. Dessvärre verkar inte Kaj vilja lyssna på det örat. Olika händelser i Kajs liv leder spiralen nedåt och han blir tyvärr ytterligare en i statistiken över alkoholister.

Deras mamma funderar: ” –  Jag undrar vad vi gjort för fel med er.
Morsan såg från den ene till den andre av sina söner, finkad den ene efter den andre. De som arbetat så hårt för sina barns bästa, de två som hela tiden strävat för handfast välfärd som en bra lägenhet, en bra bil, god mat på snyggt porslin i ett rent och rymligt kök?
Farsan konstaterade: – Vi har gjort så gott vi har kunnat men det har tydligen inte räckt till.” (s.130)

Inte någon stans, vad jag kan minnas, skrivs det om, eller uttrycks det något som kan kallas kärlek, omtanke eller vad man nu vill. Är en bra lägenhet bra om det inte finns kärlek i den? Är en bra bil bra om den inte fylls med glada vuxna och barn? Är det där det faller för Kaj? Jag vet inte.

Det är en fin bok, lite ojämn ibland, men Augustsson hämtar upp mig i svackorna. Precis som han försökte göra med sin bror. Svackorna är dock inte så djupa och breda att det stör nämnvärt. Jag kommer på mig själv med att tycka det är segt när det är mycket ”kommunistiskt prat” i boken. Är inte så kunnig inom området så då blir det aningen abstrakt.

Det stora plusset för mig är att bröderna och jag är uppväxta ”på samma gata”. Bröderna Augustsson och min pappa var kompisar så länge de bodde kvar i Bengtsfors och då pratar vi 1950-tal. Det är skoj, intressant och nostalgiskt på ett sätt som glädjer mig. Vissa uttryck skriver Augustsson på dialekt och det är så härligt. Samtidigt känner jag en lite olustig känsla, det kommer nära. Min pappas uppväxt var säkert lik brödernas. Hur hade pappa det under sin uppväxt? Känner han igen sig i boken? Hur var bröderna? Pratade lite kort med fadern igår om boken. Det var ett tag sedan han läste den så han mindes inte så bra. Jag får be honom att läsa om den inom kort så får vi ta ett snack igen!

Det blev en del markeringar i boken under läsningens gång. Vid ett tillfälle i vuxen ålder söker Lars-Åke hjälp vid psykakuten. Psykologen frågar om hans problem samt om hans barndom och Lars-Åke redogör lite kort för det. Psykologen säger då:

” – Det har inte varit din bror som du bekymrat dig för. Inte för alla olyckor som drabbar honom. Det är dig själv du varit bekymrad för, att du själv kommit i skuggan av din bror.” (s.157) Jag tror att det var ett nödvändigt ont för Augustsson att skriva denna bok. Än mer övertygad blir jag när jag läser att han reser till Irland och träffar människor som han diskuterar kriget mellan katoliker och protestanter med. En jesuit säger till honom:

”- Den bittraste formen av inbördeskrig uppstår mellan dom som har samma fruktan. (…) Och jag mindes köket på Höjden där min bror och jag sov. Kaj i sängen däruppe låtsades spotta på mig och var Herre på Tippa. Mindes att hans ansikte var barnets runda och att varje ben i våra kroppar var i växande. Jag såg vad jag inte sett som barn: att han hotades av mig på samma sätt som jag hotades av honom, bara för att jag var till.” (s.189)

Bara för att jag var till… Broderskap på gott och ont.
Blir du nyfiken på författaren Lars Åke Augustsson så klicka på hans namn.

Annonser

Boktips från far

image

Denna bok lånade jag av min pappa sist vi sågs. Författaren, pojken till höger på bilden, är min pappas barndomskompis. Har kommit en liten bit och många miljöer är min egen barndoms.

Ingen riktig mamma – Karin Flygare

Lite fritt från baksidan av boken: Lena är socialsekreterare och arbetar med utsatta barn och deras familjer. Hon träffar Petri mitt i sin stora längtan efter att själv bilda familj och att bli mamma. Men under graviditeten växer osäkerheten inom henne och efter en svår förlossning får hon svårt att ta till sig sin dotter som döps till Mikaela. Efter fem sex år havererar äktenskapet och Lena blir ensam med dottern som alltmer sluter sig inom sig själv. Sista delen av boken är har Mikaela flyttat hemifrån och Lena försöker skapa sig ett eget liv med dottern på avstånd. Märk väl att detta inte är en spoiler. Boken slutar inte där.

Det är en dyster berättelse det här. Under hela Mikaelas uppväxt ställer sig Lena frågorna; är jag en bra mamma? varför fungerar inte mitt barn som alla andra? vad är det för fel på mig som inte lyckats med mitt barn? Lena verkar inte lyckas bekräfta Mikaela och verkar inte heller få så mycket hjälp utifrån. Inte så mycket mer är en diagnos på Mikaela.

Berättelsen handlar mycket om en förälders känsla av otillräcklighet. Känslan att vilja ge sitt barn det bästa samtidigt som man behöver och skall ställa krav på sitt barn. Jag tycker också den handlar om det där dåliga samvetet som återkommer då och då när det handlar om ens egna älskade barn. Det jobbiga i Ingen riktig mamma är att Lena ständigt verkar ha det med sig, det dåliga samvetet.

Det här är ingen bok att bli upplyft av. Men det är en viktig bok, en bok som nog skulle passa att läsa för alla som arbetar med barn och deras familjer (och alla andra med för den delen). Jag har tidigare arbetat som förskollärare och den hade varit bra att ha läst då, diskuterat med kollegor, funderat över hur man bemöter människor i olika livssituationer. Karin Flygare är fil mag inom socialt arbete och har arbetat med utsatta barn och deras familjer. Det gör att boken känns mycket trovärdig. Flygare har också skrivit Det är så konstigt nuförtiden som tar upp problematiken kring våra gamla som man självklart vill hjälpa men kanske inte alltid riktigt hinner och orkar med. Troligen läsvärd den också!

 

Felicia försvann – Felicia Feldt

”Jag vill kunna säga som Bob Hansson: här ligger jag och duger.” Ja det kan jag förstå att Felicia vill efter att ha läst hennes bok om uppväxten. Nog för att den är skönlitterär till formen men det är Felicias uppfattning av hur det hela gått till. Jag får en ganska vrickad bild av hur Anna Wahlgren uppfostrat sina barn. Vad har hon varit med om i sin barndom, vilket socialt arv har hon med sig? Som hon uppenbarligen fört vidare på sina barn.

Att Felicia inte kan ligga där och duga är inte så konstigt. Att bli nonchalerad, nästan aldrig sedd och när hon någon gång blev uppmärksammad så var det det negativa som det anmärktes på. ” Men jag har en känsla av att jag borde ha ett värde.” Så klart.

Felicias berättelse är rappt skriven och jag läser ut den på några få timmar. Trots ämnet är boken riktigt bra. Den skrämmer, den visar på barns utsatthet och jag blir arg på mamman som beter sig som ett svin. Jag tänker på alla böcker Anna Wahlgren skrivit, inte minst Barnaboken. För Anna Wahlgren verkar det vara långt mellan teori och praktik. Stämmer det som Felicia Feldt skriver i boken är det förskräckligt. Var det ingen som såg, ingen som reagerade?

Nyfiken som jag är surfade jag in på Anna Wahlgrens hemsida och längst ner återkommer hon till de rader hon riktat till sina barn i Barnaboken. Det är idel fina ord som krockar med berättelsen jag nyss läst.

”Jag är så trött på att hålla käft.” Bra att du gjorde något åt det, rädda dig själv Felicia!

Zlatan – ett maskrosbarn

Så var den läst och jag är glatt överraskad! Jag har tidigare inte varit något fan av Zlatan men nu förstår jag att det är medias bild av honom jag inte gillat. Och media har ju tyvärr spelat på hans mindre bra sidor flera gånger. Men! Med den uppväxt Zlatan haft så är det kanske inte så konstigt att han kört huvudet i väggen flera gånger.

Ett barn som haft en dröm och lyckats uppfylla den gång på gång på grund av sin vilja att ‘jag ska minsann visa dem att jag kan’ hur underbart är inte det?! Kanske får man denna vilja när man gång på gång trycks ner, blir lurad, motarbetas. Jag måste få tro det att en del barn blir starkare av sin utsatthet, varför annars har vi maskrosbarn här i vår värld.

Samtidigt kan man undra om Zlatan hade haft drivet om han växt upp i en lign och harmonisk familj. Han säger vid ett tillfälle när det är tal om en eventuell övergång till Inter ”Jag ville inte ha något gratis. Jag ville ha utmaningar och ansvar.” Har man fått kämpa sig fram hela livet är det nog svårt att ändra sig när man enligt andra borde vara nöjd. Men inte Zlatan inte. Och varför skulle han, vara nöjd, när han känner att han mer att ge?

Vid ett flertal tillfällen i boken kommer jag på mig själv med att le eller till och med skratta till när det är någon småtokig episod som berättas. Jag blir också fylld av ödmjukhet när han skriver ”…jag har inte varit den finaste killen. Jag har inte sagt rätt saker hela tiden, och jag tar på mig ansvaret förstås för alltihop. Jag skyller inte på någon annan. Men ändå, det finns många såna som jag därute, unga killar och tjejer som får skäll för att de inte är som alla andra…” och lite senare ”Det finns tusen vägar att gå, och den som är speciell och lite avig är ofta den bästa. Jag hatar när de som skiljer ut sig trycks ner. Hade jag varit annorlunda skulle jag inte suttit här och vad jag menar är självklart inte: Var som jag! Försök bli som Zlatan! Inte alls! Jag snackar om att gå sin egen väg, vad den vägen nu är…” Fint.

Jag är egentligen ingen fotbollsnörd. Fråga mig var Zlatan spelar nu och jag är inte säker på svaret, det har liksom inget större värde för mig även om det står i boken. Med detta vill jag ha sagt att denna bok lämpar sig lika bra för den som vill läsa om fotboll som den som vill ha en historia om en kille från Rosengård. Läs!

Bumerang av Tatiana de Rosnay

Sekwa förlag kan det där med att hitta bra franska författare! Muriel Barbery är en och här kommer en annan.

Bumerang handlar om Antoine Rey och hans familj. Boken börjar med hans lillasysters fyrtioårsdag som de två firar på en plats de inte besökt sedan de var barn. Många minnen väcks till liv och alla dessa kan de inte riktigt förstå. Antoine kan inte låta bli att söka vidare för att få svar på sina frågor. Det blir många mindre bekväma situationer men han drivs av en önskan att främst få reda på sanningen om modern som hastigt avled när han var i tioårsåldern.

Samtidigt som Antoines försök att bringa ordning i det förflutna fortgår pågår såklart hans vardagsliv. Han är fyrtio plus, relativt nyskild, har tre tonårsbarn med sitt ex, barn som mest är som tonårsbarn ska vara. Och så längtar han efter tvåsamheten och vantrivs med sitt arbete som arkitekt.

Detta är en underbar bok som får mig att både skratta och gråta. Härliga sekvenser blandat med ond bråd död. En bok om livet, en bok som får mig att fundera över hur saker som skett tidigare i ens liv påverkar de val man gör senare och hur medveten man är om att det verkligen är så.

Så bra!