Min broders bok – bokrecension

Jag har ingen bror. Det har inte författaren Lars Åke Augustsson heller. Inte längre. I boken Min broders bok får vi följa bröderna Lars Åke och Kaj under deras uppväxt och delar av deras vuxna liv. Lars Åke skriver självbiografiskt och många gånger utlämnande om livet som många gånger ter sig svart, eller i alla fall svårt. Livet verkar stavas syskonrivalitet från första början. Det skiljer bara ett år mellan bröderna. Men även om det är bara, är det inte så bara, de är aldrig nära som syskon ofta kan vara. Jag får känslan av att de nästan aldrig är sams, det är ständigt någon konflikt, en maktkamp. Varför förstår jag nog fortfarande inte. Kanske ger författaren en hint i slutet. Men är det så enkelt som att bröderna var så olika, hade så olika tänk kring livet? Kanske det. Kaj söker sig ganska tidigt till gäng som gärna tar till spriten. Lars Åke är tänkaren som läser kommunistisk litteratur och vill frälsa världen. Han vill hjälpa sin bror genom orden. Dessvärre verkar inte Kaj vilja lyssna på det örat. Olika händelser i Kajs liv leder spiralen nedåt och han blir tyvärr ytterligare en i statistiken över alkoholister.

Deras mamma funderar: ” –  Jag undrar vad vi gjort för fel med er.
Morsan såg från den ene till den andre av sina söner, finkad den ene efter den andre. De som arbetat så hårt för sina barns bästa, de två som hela tiden strävat för handfast välfärd som en bra lägenhet, en bra bil, god mat på snyggt porslin i ett rent och rymligt kök?
Farsan konstaterade: – Vi har gjort så gott vi har kunnat men det har tydligen inte räckt till.” (s.130)

Inte någon stans, vad jag kan minnas, skrivs det om, eller uttrycks det något som kan kallas kärlek, omtanke eller vad man nu vill. Är en bra lägenhet bra om det inte finns kärlek i den? Är en bra bil bra om den inte fylls med glada vuxna och barn? Är det där det faller för Kaj? Jag vet inte.

Det är en fin bok, lite ojämn ibland, men Augustsson hämtar upp mig i svackorna. Precis som han försökte göra med sin bror. Svackorna är dock inte så djupa och breda att det stör nämnvärt. Jag kommer på mig själv med att tycka det är segt när det är mycket ”kommunistiskt prat” i boken. Är inte så kunnig inom området så då blir det aningen abstrakt.

Det stora plusset för mig är att bröderna och jag är uppväxta ”på samma gata”. Bröderna Augustsson och min pappa var kompisar så länge de bodde kvar i Bengtsfors och då pratar vi 1950-tal. Det är skoj, intressant och nostalgiskt på ett sätt som glädjer mig. Vissa uttryck skriver Augustsson på dialekt och det är så härligt. Samtidigt känner jag en lite olustig känsla, det kommer nära. Min pappas uppväxt var säkert lik brödernas. Hur hade pappa det under sin uppväxt? Känner han igen sig i boken? Hur var bröderna? Pratade lite kort med fadern igår om boken. Det var ett tag sedan han läste den så han mindes inte så bra. Jag får be honom att läsa om den inom kort så får vi ta ett snack igen!

Det blev en del markeringar i boken under läsningens gång. Vid ett tillfälle i vuxen ålder söker Lars-Åke hjälp vid psykakuten. Psykologen frågar om hans problem samt om hans barndom och Lars-Åke redogör lite kort för det. Psykologen säger då:

” – Det har inte varit din bror som du bekymrat dig för. Inte för alla olyckor som drabbar honom. Det är dig själv du varit bekymrad för, att du själv kommit i skuggan av din bror.” (s.157) Jag tror att det var ett nödvändigt ont för Augustsson att skriva denna bok. Än mer övertygad blir jag när jag läser att han reser till Irland och träffar människor som han diskuterar kriget mellan katoliker och protestanter med. En jesuit säger till honom:

”- Den bittraste formen av inbördeskrig uppstår mellan dom som har samma fruktan. (…) Och jag mindes köket på Höjden där min bror och jag sov. Kaj i sängen däruppe låtsades spotta på mig och var Herre på Tippa. Mindes att hans ansikte var barnets runda och att varje ben i våra kroppar var i växande. Jag såg vad jag inte sett som barn: att han hotades av mig på samma sätt som jag hotades av honom, bara för att jag var till.” (s.189)

Bara för att jag var till… Broderskap på gott och ont.
Blir du nyfiken på författaren Lars Åke Augustsson så klicka på hans namn.

Boktips från far

image

Denna bok lånade jag av min pappa sist vi sågs. Författaren, pojken till höger på bilden, är min pappas barndomskompis. Har kommit en liten bit och många miljöer är min egen barndoms.

Härliga vår!

I brist på snö och minusgrader så kan det för min del gärna bli vår snart. Gillar inte regnet och 5-6 plusgrader som vi har här hos oss. Något som muntrat upp mig de sista två dagarna är läsningen av Vårens böcker från Svensk Bokhandel. Det finns mycket att se fram emot! Här kommer tre titlar av många som jag kommer att hålla utkik efter i vår.

Först ut är Drömbokhandeln av Cossé som handlar om två personer som startar en bokhandel som bara säljer ”bra” romaner (vad nu det vill säga?!). Det verkar vara ett lyckat grepp men det är inte alla som tycker det skall det visa sig.

Andra längtansboken får bli Bilderboksretro 70-tal av Hellsing och Bjärbo. Hoppas att många roliga minnen kommer att väckas till liv när jag bläddrar i denna bok.

Tredje boken får bli en ”ja jag vet, jag är yrkesskadad-bok”! Bokhyllor av Johnson kommer i mars!

 

 

Inget att läsa? No way!

image

Nyss hemkommen från min mor och kunde såklart inte hålla fingrarna borta från hennes bokhyllor. Läshögarna växer! Det positiva är väl att jag aldrig kommer att behöva utbrista ”jag har inget att läsa!” Dagens lån blev fyra till antalet och heter som följer, Ledig lördag av PC Jersild, Klassen på vinden av Grethel Wikström, Kära Agnes av Håkan Nesser samt De döda kring Maria av Hans Alfredson. Någon som läst någon av dessa?

Lite kuriosa, boken Klassen på vinden av Wikström gavs ut 1962 och min mamma fick den samma år, då var hon 15. Pris 8:50.

Dalslänningen i mej

image

Varje gång jag åker hem till min mamma är det läge att bläddra igenom och läsa en hög med Dalslänningar, lokaltidningen jag växte upp med. Tisdagar och fredagar kommer den i lådan och vad jag minns gjorde den det även under mina tjugo år som Bengtsforsare. Även fast jag inte känner igen så många och mycket av det som det skrivs om idag så ger det något. En gång dalslänning, alltid dalslänning!