I dina ögon – bok och föreläsning med Thomas Nybom

I onsdag tog jag och maken bilen till lilla Grästorp (jättefint kulturhus med tillhörande bibliotek!) och lyssnade på Thomas Nybom som berättade om ”när orken tar slut i väntan på hjälp”.
Boken och föreläsningen bygger på dotterns liv från födseln fram tills hon tar studenten. Redan tidigt känner Tomas att något inte är som det borde vara och han börjar söka hjälp. Alltför många år möts han av ett oförstående samhälle som hela tiden skyller på föräldrarna. Skolan, Bup och Socialen. Alla menar de att han som förälder gör fel, de påstår att han ”uppfostrat” dottern fel. Till slut går det så långt att dottern vid 15 års ålder placeras på ett behandlingshem långt hemifrån. Det funkar sådär. Efter många års slit får så dottern en diagnos. ADHD och Aspergers syndrom. Och till slut får hon gå på en skola som ser henne för den hon är. Underbart! Vägen dit var dock mycket krokig och onödig kan man tycka.

En stark berättelse som visar på en förälders kärlek till sitt barn och den enorma oro som barn med ett neuropsykiatriskt funktionshinder väcker. Jag är imponerad av Tomas som orkar berätta. Även om han villigt erkände att det var pyton de första gångerna. Man kan bara man vill!

I slutet av föreläsningen visar Thomas några siffror från en studie gjord av psykolog Lennart Lindqvist (har inte hittat den på nätet så har svårt att belägga siffrorna):

76% av föräldrarna har känt sig dåligt bemötta av Bup och Socialen
63% av föräldrarna lider av depression tillföljd av sina barns funktionshinder
48% av föräldrarna lider av utmattingssyndrom

Några frågor jag har som kanske ingen här kan svara på men som stannar kvar hos mig är…

Varför tog det så lång tid att få adekvat hjälp?
Varför finns inte kunskapen hos framförallt BUP?
Vart ska man vända sig om inte till Bup när man behöver hjälp?
Och hur i hela friden ska man orka?

Hälsningar mamma till ett barn med ADD och drag av autism som i och för sig fick hjälp vid första försöket men inte hjälper det så himla mycket för det.

Annonser

Skojigt besked!

image

Minste sonen kom med i boken! Idag fick klassen ett exemplar och firade med fika! I ett äldre inlägg skrev jag om att han tillsammans med ett gäng klasskompisar fick erbjudande om att experimentera och bli fotogragerade och att de kanske kunde komma med i boken. Och det gick vägen! Hur många ex ska jag beställa tro? En till oss, kusinerna, mormor, morfar, farfar…

För höga förväntningar?

Saker min son behöver veta om världen

I morse läsbläddrade* jag igenom Fredrik Backmans Saker min son behöver veta om världen. Jag läste En man som heter Ove för några veckor sedan och tjöt av fniss flera gånger. Jag visste innan att detta inte skulle vara samma sorts bok men jag hade nog för höga förväntningar i alla fall. Jag kan villigt erkänna att de där ensidestexterna i boken var helt okej men när det kommer till de längre kapitlen tyckte jag inte alls det var något som fångade mig.

Voffor då då?

1. Jag tror som jag sade nyss, förväntningarna var för höga. Ove var mitt i prick!
2. Ja, jag har barn och de har varit små, men nu är det ”länge sen”, de är 11 och 14, så kanske är det så att det Backman skriver om är historia för mig. Även om jag kan känna igen mig ibland.
3. Jag har svårt för böcker som är lite krönikeaktiga.

Tyvärr. Men jag ser fram emot Backmans nästa. Det gör jag. Och jag hoppas det handlar om ytterligare en Ove eller hans bästa vän men sedermera värsta fiende.

*läsbläddra = läsa ca 39% av boken och bläddra igenom resten, procenten kan variera :)

 

 

Ett litet stillsamt inlägg i debatten kring barns och ungdomars läsning och lite om ”fin litteratur”

Läser i Olof Lagercrantz bok ‘Om konsten att läsa och skriva’ följande:

” Gunnar Ekelöf frågar sig en gång, om man kan läsa för mycket och hans svar blir både ja och nej. Läsandet måste ha näring i verklighetsupplevelse, man måste ha gjort erfarenheter för att känna igen sig i det lästa. Och för att få nya eller fördjupade erfarenheter. Annars lär man bara livets bokstav.”

Då jag nyligen lämnat gymnasiet och biblioteket där så känner jag med eleverna. Hur lätt är det för en icke läsvan elev att läsa en gammal klassiker som kanske utspelar sig för 200 år sedan. Eleven kanske inte har det minsta hum om hur Sverige/världen såg ut då och har stora svårigheter att inte bara förstå vad boken handlar om utan också att sätta bokens innehåll i ett sammanhang. Jag kan bara tänka tillbaka på min gymnasietid då vi skulle läsa Selma Lagerlöfs  Herr Arnes penningar. Hur lätt var det? Inte alls. Nej, först tror jag vi behöver få våra elever, från förskoleklass till gymnasiet, att inse vad rätt bok kan göra för deras läsning. Sedan skall de få läsa det de vill och så får de därifrån vidga sina vyer i bokvärlden när helst de önskar. Och gör vi så här tror jag det blir fler och fler som till slut kan tänka sig att säga ”jag gillar att läsa” för tvånget löser ingenting. Läs det du vill när du vill så kommer resten av sig själv. Basta!

Lagercrantz fortsätter: ” Man bör också komma ihåg att de, som predikar läsandets välgörande inflytande, talar i egen sak. Den som inte läser skriver inte heller och hans argument får vi därför inte höra – eller i vart fall inte läsa. Betänk också, ni som propagerar för läsning av god litteratur, att i samma ögonblick det blir klassat som fint att läsa, som något vilket sätter läsaren i en högre klass än andra, är katastrofen nära. Då är boken i farozonen. Det måste vara ett behov verkande inifrån som driver till läsning.” (s.19)

Jag tänker på en av Bokhorornas inlägg härom dagen när Johanna Lindbäck skrev om att hon bland annat tycker det är konstigt att de flesta bara skriver om det de gillar. Varför skriver inte fler om det de inte gillar? Finns det en rädsla för att tycka fel? Och finns det bra och dålig litteratur? Det här subjektiva tyckandet ställer till det samtidigt som det är skillnaderna i tänkande som gör allt så spännande. Det blev en himla debatt i bloggosfären och Johanna skrev ett inlägg till. Läs här!

Jag står fortfarande kvar vid min åsikt. Läs vad och när och hur du vill. Det är det viktigaste. Och tyck för guds skull vad du vill om det du läser – glöm inte det! Vem var det nu som bestämmer om vad som är bra litteratur? Jo, du!

 

Vabb på sportlovet

Skönt att få ner tempot lite. Barnen är ju lediga hela veckan och jag har tagit semester måndag och tisdag. I morgon får de klara sig själva, på torsdag är maken hemma med dem och på fredag får de ytterligare en dag allena. Just nu fixar de med minste sonens nya radiostyrda bil som inköptes igår i Göteborg. Fokus för gårdagens resa var dock Universeum. Vi hade inte tidigare varit där så det kändes som det var dags nu. Inte minst för store sonen som rundade 14 förra veckan. Det var ett uppskattat besök och har ni inte varit där ännu så är det ett tips från oss till er. Läs mer om Universeum här!

Häng med ned under ytan!

Förutom att vabba barnen (VAra med BArnen) är planen att vårda bloggen en omgång också. Trodde i min enfald att 2013 skulle börja som ett bra bloggår men vart tiden har tagit vägen vet inte jag. Eller jo… förresten. Jag har jobbat mellan 90-100% sedan början av januari. Jag har avslutat mitt nu fd jobb på gymnasiet och så har jag gasat igång på det nygamla på högskolan. Det är klart det tar tid! Och så har vi farit och flängt på en hel massa bandymatcher, i söndags var vi Kungälv och en lördag tillbringades i Skövde på Billingens isbana och så har det ju varit bandy-VM också. Tidstjuvar det där… men det är ju barnen det gäller så det får gå först! Läsning och bokbloggande får stryka på foten och jag får jobba med det dåliga bloggsamvetet.

Jag har märkt att jag, när jag inte hinner blogga, gör fler inlägg på bloggens Facebookssida och på Twitter. I helgen fick jag kört igång Instragram också. Sök denvarbra så hittar ni mig/bloggen där. På fejjan har bloggen som sagt en helt egen sida skild från privata Jessica men på Twitter och Instagram kan det poppa upp även Jessica-inlägg så vill ni hänga med även där får ni hålla tillgodo med även detta. Hoppas inte det skrämmer bort er!

https://i1.wp.com/d36xtkk24g8jdx.cloudfront.net/bluebar/1053f34/images/homepage/brand-header.png

Jag ska försöka få till en länk till höger här på sidan även för Instagram. Kommer så småningom.

 

 

Från London!

image

Min mor, min syster och hennes söner har varit i London under sportlovet. De har bland annat besökt Harry Potter-museet. De har också varit inne i några boklådor och kikat förstår jag. Mamma hade med sig inte mindre än sex bokmärken till sin boknördiga dotter. Ovan ser ni tre av dem! Richard III, Mary I och Mary Queen of Scotland heter figurerna.

Affektion ~ Martin Jern

Affektion (pocket)

Började läsa denna bok de sista dagarna 2012. Boken är en mörk berättelse så fast jag hade möjlighet ville jag inte avsluta 2012 med denna bok därför lät jag den ligga över nyårsafton och läste klart någon av de första dagarna i januari.

Affektion handlar om Kate och hennes kompis Ali. De är sexton år och tycker att allt redan är för sent. När de var tolv dog en av deras kompisar i en frysbox under en klassfest hemma hos den nu döda kompisen. Och hur påverkar detta ens liv? Fast det var nog inte denna händelse som gjorde att det blev som det blev. Redan innan var det stökigt runt Kate, och Ali. Kate lever ett utsvävande liv med killar, droger och sprit och flyttar tidigt till sin syster i Malmö. För att, som hon tror, bli kvitt det förflutna. Men det är inte så lätt som hon tror, dåtiden gör sig hela tiden påmind.

Boken ger mig mycket att fundera på, på baksidan står ”Affektion är en stenhård, nattsvart roman som är helt omöjlig att sluta tänka på.” Stämmer bra. Jag mår nästan illa under vissa delar av läsningen. Ungdomar skall inte behöva ha det så här. Var finns de vuxna? Trots allt är det en riktigt bra bok som jag tror många ungdomar skulle gilla. Bra skrivet Martin!

Två citat tar jag med mig. De är inte så upplyftande dessvärre men när jag läste dem sade de mig något. De ger kanske också en hint om hur boken är, tror jag.

”Men kärlek är i grunden trots allt något destruktivt. Ett begär. Något man inte kan få tillräckligt av, ett hål som aldrig blir fyllt. precis som vilken drog som helst” (s.105)

”När jag gick och lade mig den natten fortsatte jag att tänka på hur nära döden och kärleken kan vara varandra. Rummet var så mörkt att jag inte kunde se min egen hand, och jag tänkte på att det farligaste man kan säga till någon är ”jag älskar dig”. För då har man lovat något man måste hålla. Och den dagen man inte kan hålla det man har lovat får man ta konsekvenserna av det. Det är därför det heter tillgivenhet.” (s.112)

Per Israelsson har skrivit en träffande recension på boken i SvD 2011.
Flaskposten
har bloggat om boken.

Finns att läsa via Elib!