Torsdagsänkorna – Claudia Piñeiro

torsdagsankorna

Baksidestexten ger sken av att boken är en deckare, det är i alla fall vad jag tror när jag börjar läsa. Och första kapitlet läser jag fortfarande med denna uppfattning. Men sedan blir det en helt annan bok jag har i mina händer. Till baksidestexten:

”En morgon ligger tre döda kroppar på botten av en pool i ett exklusivt bostadsområde utanför Buenos Aires. De döda männen brukar träffas på herrmiddag varje torsdag. Grannarna är chockade över att det som hänt mitt ibland dem. De lever omgärdade av höga murar och låsta grindar för att stänga ute omvärlden. Bland dem finns ingen fattigdom, inget våld bara perfekta trädgårdar, glittrande pooler och böljande golfbanor. Vad döljer sig bakom den glättade ytan? Även en till synes bekymmerslös tillvaro rymmer mörka hemligheter och mänskliga svagheter som inte låter sig stängas ute av murar.”

Så långt deckare. Och därefter…

”Torsdagsänkorna är mycket mer än en spänningsroman. Den är en svidande skildring av ett samhälle på väg att falla samman inifrån.”

Och ja, det är det den här boken är mest. Jag är både nöjd och besviken efter att ha läst denna bok. Nöjd att jag fortsatte läsa för den är faktiskt riktigt bra. Den tar upp frågan om klass, att leva över sina tillgångar, att skaffa sig ett liv och leverne som kan brista vilken stund som helst. Inga pengar in på kontot och livet ställs på ända. Man lever med skygglappar. En illusion om det fina livet om att sopa över problemen man har.

José Saramago, portugisisk författare, har sagt om boken: ”En intelligent roman som skoningslöst dissekerar ett samhälle i snabb förruttnelse.”  När jag söker efter mer tankar och kommentarer om boken hittar jag till sidan Mertin Litag. Det verkar vara ett tyskt förlag som specialiserat sig på spanskspråkig litteratur. Här får jag en bättre förklaring om vad boken handlar, nästan för mycket för den som inte läst boken!

Varning med andra ord! Läs inte avsnittet nedan, det kursiverade, innehåller spoilers! Det kommer mer ”vanlig” text efter det kursiva så scrolla ner lite medan du blundar någon sekund!

In Las viudas de los jueves (spanska titeln) fifty kilometres outside the gates of Buenos Aires lives the small society of Altos de la Cascada. Behind locked doors, shielded from the crime, poverty and filth of the people on the streets, it is seemingly occupied with troubles such as the summer’s drought of the communal golf course. Behind this façade, however, lie conflicts that cross all borders of social class: Infidelity, alcoholism, infertility and abusive marriage. And finally, the economical consequences of 9/11 and Argentina’s crisis take their toll. Yet instead of rolling up their sleeves, three devoted family fathers from Cascada find an alternative solution in order to save their loved ones from lowering their accustomed standard of living, let alone their wives having to do the housework… The novel opens with the discovery of the three men’s corpses in the pool. Had not Romina – psychologically victimised by her adoptive mother for her dark skin – and her boyfriend Juani witnessed the event, no one would ever have known what really happened. Claudia Piñeiro has invented this story before it took place in a similar way, and, in sparse and powerful prose, tells of a crime that generated a scandal in the Argentinean media.

Samtidigt som jag är nöjd och glad att jag läste klart boken och jag förstår och håller med om att bakgrunden behövs för att man skall förstå varför männen dör och så vidare är jag aningen besviken på att bara det första och de allra sista kapitlen handlar om det jag trodde boken skulle handla om. Men då jag är en sådan läsare som vanligtvis lägger undan en bort ganska fort för att jag inte gillar vad jag läser måste denna bok ha haft något speciellt. Och ja, det hade den. Jag gillade alla beskrivningar, av personer, av miljön, av stämningen där i Altos de la Cascada. Och jag gillade den där känslan som sakta byggdes upp, den att katastrofen var på väg och inte gick att hejda.

Riktigt bra skrivet. Men besvikelsen gnager fortfarande lite. Suck.

Hur ska jag ta mig ur detta?

Ja, det är just så Sofi tänker i Katarina Fägerskiölds Åsen. En debutroman. Lite om handlingen först:

”Tjugoåriga Sofi arbetar som ett slags nutida piga hos Sam och hans familj någonstans i Västergötland. Hennes liv upptas av sysslorna på gården, med allt vad det innebär från slakt till barnpassning. Bäst tycker hon om att gå längst bak i raden av kor. Men hon är rädd för att gena genom skogen, rädd för att köra traktorn på sluttande åkrar, rädd för att köra barnen i bilen. Sofi bor i staden en mil bort. Men Sam ordnar så att hon kan flytta in i ett torp i närheten av gården. Då finns hon närmare till hands när han behöver hjälp. Trots att hon försöker blir hon aldrig särskilt bra på något. Hon är påverkbar och formad. Effektiv förutom vissa dagar. Hennes jobb förvandlas från arbetsmarknadsåtgärd till en riktig anställning. Och åren går.” Lånat från Albert Bonnier.

Ja, det är väl ungefär det som händer. Jag upplever Sofi som en mycket ensam tjej. Hennes tankar far runt, runt, de verkar knappast gå framåt. Det finns inget driv i henne. Samtidigt som hon vill någon annanstans verkar hon ganska nöjd (trygg kanske är ett bättre ord…?) med livet hon lever. Men det är inte lätt att bli klok på henne.

Hade hon velat sluta så skulle hon kunna göra det inget hindrade henne. Hon skulle kunna resa långt bort och aldrig komma tillbaka.” (s.43)

och senare

Osynliga band höll i henne var hon än gick. Tvingade in henne i välkända mönster, liknande tankar och förbjöd henne att ta ett extra steg. (…) Fast det var mitt i sommaren gjorde hon ingenting som folk brukar när det är varmt.” (s.85)

Det är som att hon är handlingsförlamad när hon inte är på gården och arbetar. Hon gör det hon blir tillsagd att göra. Verkar inte ha någon egen vilja. Hon vet kanske inte vem hon är? Vid ett tillfälle då de haft födelsedagsfest för bonden Sam är kvällen sen. Hon kryper in genom fönstret i barnens lekstuga och lägger sig där för att sova.

Detta var det första meningsfulla hon hade gjort. Inget hon företagit sig tidigare hade hon brytt sig om.” (s. 103)

Och på samma sätt fortsätter det, genom hela boken.

Hon föreställde sig att få en putt i rätt riktning. Men visste inte hur det skulle gå till. Få lite hjälp på traven. Slippa organisera det själv. Munnen som gapade, det var hennes egen. Stundtals upprepades hennes dagliga rutiner tills de existerade helt utan någon mening. Ansiktet i fönstret var hennes eget. Rumpan på stolen som höll på att domna bort var hennes egen. Att inte få det man drömmer om.” (s.123)

Jag tycker inte om själva innehållet (tror jag, jag blir lite arg på Sofi som inte gör något åt sin situation fast jag läser det som att hon vill förändring) men sättet på vilket Fägerskiöld skriver tilltalar mig. Att kunna hålla den här stämningen genom alla 139 sidor (inga mängder iofs), det tycker jag är bra gjort. Ser fram emot eventuell bok nummer två!

Läs här om vad DNs recencent tycker och här om vad GP anser.

Jag skulle aldrig ljuga för dig

Hmm, men det var ju just det du gjorde ju. Efter att ha läst Moa Herngrens bok (vad den handlar om läser du här) känner jag migmest fylld av frustration. Varför gick du inte tidigare? Varför pratade du inte med Josef, din man? Var det tvunget att sjunka så lågt att du sårade dina kära, din man och dina barn, så mycket. Samtidigt förstår jag dig. Jag förstår, på något konstigt sätt, att du inte ville förstöra den fasad du levde bakom. Även om du mår skit. Men det är något som är ruskigt fel i vårt samhälle och på vår syn på oss själva när det går så här. Hur lätt är det att inte tvingas med i den här stressen att vara en ”fin, fungerande familj”? Särskilt när alla andra verkar vara det också…

Jag vet att boken är skönlitterär men den skulle kunna vara självbiografisk. Det är nog många kvinnor, och säkert också män, som kan skriva under på innehållet i denna bok, kanske inte hela men delar av den. Själv hittar jag fler passager i boken där jag kan känna igen mig, men jag klarar det, det är på en mer okej nivå. Men bokens huvudperson säger så här:

Jag heter Cecilia. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen. Varje dag känns det som om jag står på randen av ett stup och väntar på att jag ska våga ta klivet. Men jag vågar inte. Jag står kvar i vinden och väntar på att någon annan ska göra det åt mig. Puffa mig över kanten.

Boken är trots tragiken och all bedrövelse riktigt bra. Jag tycker böcker som dessa behövs, som motvikt till alla gulligullböcker om lycklig kärlek och frid och fröjd. Det är sådana här böcker som får mig att stanna upp, tänka, fundera och gå vidare som en lite annan människa. Som ger mig något, som berör.

Det kommer många böcker med tema krisande fyrtioåringar, skilsmässor, självförverkligande och personliga kriser just nu. Är det för att jag själv är i den åldern som jag lägger märke till det? I går började jag läsa boken Dubbelexponering av Suzanna Dilber. Om ett äktenskap i upplösning. Andra titlar är Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk och Sveland och Wennstams antolgi Happy Happy: en bok om skilsmässa.

Om du vill läsa vad andra skrivit om Herngrens bok kan du klicka in dig hos I hyllan, och dagarna går eller i DN där Moa själv intervjuas om boken.

 

Min broders bok – bokrecension

Jag har ingen bror. Det har inte författaren Lars Åke Augustsson heller. Inte längre. I boken Min broders bok får vi följa bröderna Lars Åke och Kaj under deras uppväxt och delar av deras vuxna liv. Lars Åke skriver självbiografiskt och många gånger utlämnande om livet som många gånger ter sig svart, eller i alla fall svårt. Livet verkar stavas syskonrivalitet från första början. Det skiljer bara ett år mellan bröderna. Men även om det är bara, är det inte så bara, de är aldrig nära som syskon ofta kan vara. Jag får känslan av att de nästan aldrig är sams, det är ständigt någon konflikt, en maktkamp. Varför förstår jag nog fortfarande inte. Kanske ger författaren en hint i slutet. Men är det så enkelt som att bröderna var så olika, hade så olika tänk kring livet? Kanske det. Kaj söker sig ganska tidigt till gäng som gärna tar till spriten. Lars Åke är tänkaren som läser kommunistisk litteratur och vill frälsa världen. Han vill hjälpa sin bror genom orden. Dessvärre verkar inte Kaj vilja lyssna på det örat. Olika händelser i Kajs liv leder spiralen nedåt och han blir tyvärr ytterligare en i statistiken över alkoholister.

Deras mamma funderar: ” –  Jag undrar vad vi gjort för fel med er.
Morsan såg från den ene till den andre av sina söner, finkad den ene efter den andre. De som arbetat så hårt för sina barns bästa, de två som hela tiden strävat för handfast välfärd som en bra lägenhet, en bra bil, god mat på snyggt porslin i ett rent och rymligt kök?
Farsan konstaterade: – Vi har gjort så gott vi har kunnat men det har tydligen inte räckt till.” (s.130)

Inte någon stans, vad jag kan minnas, skrivs det om, eller uttrycks det något som kan kallas kärlek, omtanke eller vad man nu vill. Är en bra lägenhet bra om det inte finns kärlek i den? Är en bra bil bra om den inte fylls med glada vuxna och barn? Är det där det faller för Kaj? Jag vet inte.

Det är en fin bok, lite ojämn ibland, men Augustsson hämtar upp mig i svackorna. Precis som han försökte göra med sin bror. Svackorna är dock inte så djupa och breda att det stör nämnvärt. Jag kommer på mig själv med att tycka det är segt när det är mycket ”kommunistiskt prat” i boken. Är inte så kunnig inom området så då blir det aningen abstrakt.

Det stora plusset för mig är att bröderna och jag är uppväxta ”på samma gata”. Bröderna Augustsson och min pappa var kompisar så länge de bodde kvar i Bengtsfors och då pratar vi 1950-tal. Det är skoj, intressant och nostalgiskt på ett sätt som glädjer mig. Vissa uttryck skriver Augustsson på dialekt och det är så härligt. Samtidigt känner jag en lite olustig känsla, det kommer nära. Min pappas uppväxt var säkert lik brödernas. Hur hade pappa det under sin uppväxt? Känner han igen sig i boken? Hur var bröderna? Pratade lite kort med fadern igår om boken. Det var ett tag sedan han läste den så han mindes inte så bra. Jag får be honom att läsa om den inom kort så får vi ta ett snack igen!

Det blev en del markeringar i boken under läsningens gång. Vid ett tillfälle i vuxen ålder söker Lars-Åke hjälp vid psykakuten. Psykologen frågar om hans problem samt om hans barndom och Lars-Åke redogör lite kort för det. Psykologen säger då:

” – Det har inte varit din bror som du bekymrat dig för. Inte för alla olyckor som drabbar honom. Det är dig själv du varit bekymrad för, att du själv kommit i skuggan av din bror.” (s.157) Jag tror att det var ett nödvändigt ont för Augustsson att skriva denna bok. Än mer övertygad blir jag när jag läser att han reser till Irland och träffar människor som han diskuterar kriget mellan katoliker och protestanter med. En jesuit säger till honom:

”- Den bittraste formen av inbördeskrig uppstår mellan dom som har samma fruktan. (…) Och jag mindes köket på Höjden där min bror och jag sov. Kaj i sängen däruppe låtsades spotta på mig och var Herre på Tippa. Mindes att hans ansikte var barnets runda och att varje ben i våra kroppar var i växande. Jag såg vad jag inte sett som barn: att han hotades av mig på samma sätt som jag hotades av honom, bara för att jag var till.” (s.189)

Bara för att jag var till… Broderskap på gott och ont.
Blir du nyfiken på författaren Lars Åke Augustsson så klicka på hans namn.

Glömde ett citat, nej två!

Efter förra veckans läsning av Levithans bok Ibland bara måste man var jag så fylld av glädje och förhoppningar så jag glömde få med mig några tänkvärda citat jag markerat i boken. Idag var jag på väg att lämna tillbaka boken men hittade då mina kom-ihåg-lappar däri.

Paul har en kompis, Tony, som också är homosexuell. Tonys föräldrar vill inte kännas vid sin sons läggning så det är aningen problematiskt när de skall ut tillsammans. Föräldrarna ser helst att Tony umgås med tjejer. Tony har ett samtal med sin mamma där de pratar om, eller egentligen runt omkring, Tonys intresse för killar. För en gångs skull står Tony på sig. Han har förr låtit sina föräldrar styra vilka vänner han ska umgås med. Är det killkompisar han tar hem vill de att de håller till i köket eller om de nödvändigtvis måste vara i Tonys rum skall dörren vara öppen. I denna diskussion ger han sig inte. Tony filosoferar:

”Det mesta av min styrka får jag från viljan av att vara stark. Jag blir modig när jag bestämmer mig för att vara modig. Jag vet inte om jag har förstått det förut, inte heller om Tony har förstått det förut, men jag tror att vi båda förstår det nu. Om man aldrig känner rädsla, har man inte något behov av mod. Jag tror att Tony har levt med en rädsla hela sitt liv, och jag tror att han nu omvandlar den till mod.”

och lite senare

”Det är så här en liten seger känns: som en liten överraskning och en stor lättnad. Den får dåtiden att kännas lättare och framtiden ännu lättare, om än bara för ett ögonblick. Den känns rättvis. Den känns som en möjlighet.”

Kanske lösryckt men jag tycker det säger så mycket om livet.

 

Cynisk romantiker av Åsa Grennvall

En serieroman. Hm, den första tecknade serieromanen jag överhuvud taget tyckt om är Lapidus Gängkrig 145. Jag tror jag gillade den för den påminner om Snabba Cash så det var enkelt att hänga med. Annars är jag inget seriefan. Nu har jag plöjt Grennvalls Cynisk romantiker med samma resultat.

Det är svart och bitvis humoristiskt. Lite galenskap. Och så är det underhållande på något konstigt vis. Det är livet rätt upp och ner. På baksidan skriver förlaget att det handlar om ”osäkerhet, kärlekstörst och en livsglädje som gått vilse.” Och visst är det så. Tjejen i serien letar så febrilt efter Han med stort H att hon förnedrar sig själv, hon hamnar på botten. Sedan är det bara en väg, upp. Men det tar tid.

I ett samtal med sin KBT-psykolog gör denne en liknelse mellan livet och att åka tåg. KBT-psykologen säger ”Människor reser med dig hela tiden. Men så kommer du till en ny station och då kanske några stiger av, och då måste du låta dem göra det. Men några nya kanske stiger på och de som steg av kanske kliver på vid en station senare i livet.” Tjejen köper liknelsen men vill byta ut tåget mot en buss som hon kör själv. ”Jag skulle nog säga att livet är som en buss istället. Den kan man liksom ratta själv. Inget spår jag måste följa. Och jag kan stanna till när jag vill. Var jag vill.”

Det är mörkt men det är också djupt. Och bra!