Sankta psyko – Johan Theorin

”Världen är inte begriplig, bara mörk.” (s. 377) Uähh! Kalla kårar från början, de mattades av lite efter knappt 300 sidor men så fick Theorin lagt på ett kol i slutet. Och det var bra! Och det var också tur för hade det inte ”spännat” till sig hade jag blivit besviken.

Sankta psyko handlar om (för er som inte vet…, misstänker att många har läst den) Jan Hauger, snart 30-årig förskollärare, som kommer till förskolan Gläntan på västkusten för ett vikariat. Men Gläntan är ingen vanlig förskola. Den ligger bredvid Sankta Patricias regionklinik, ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar tvångsvårdas. Barnen på Gläntan ges möjlighet att behålla kontakten med sina föräldrar då förskolan och kliniken ligger vägg i vägg. Tanken är att både föräldrar och barn skall få gott ut av detta arrangemang. En av Jans uppgifter blir att följa med barnen genom en källargång som förbinder förskolan och kliniken. Jan är en duktig förskollärare, men har inte berättat allt för sin arbetsgivare. Varför ville han så gärna ha jobbet på Sankta psyko? Och vad hände egentligen flera år tidigare när han gick ut i skogen med en grupp förskolebarn och kom tillbaka med ett barn för lite?

Theorin binder mig vid boken från första sidan. Jag vet tidigt att något kommer att hända, men inte vad och inte hur och inte när. Det är äckligt att läsa. Jag mår nästan illa. Den här boken var bäst att läsa i dagsljus. I alla fall för mig. Nerverna sitter utanpå periodvis och med hela boken läst kanske det var bra att boken tappade lite ett tag.

Gillar den skarpt, men flera sådana här på raken är inget för mig! Theorins Ölandskvartett Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge får snällt vänta på mig.

Utan titel – Anna Charlotta Gunnarson

Anna Charlotta Gunnarson har skrivit en rå, rolig och rörande roman om sorg och separation och om att gå vidare och fortsätta leva trots att man inte vet hur. Så skriver Bokus… och jag kan inte annat än att hålla med.

Utan titel handlar om en 15-årig tjej som för några år sedan mist sin mamma i cancer. Hennes pappa går och väntar på att hans dotter skall börja revoltera. Sminka sig svart, använda korta kjolar, vara allmänt uppkäftig. Men det händer inte. Hon vill inte. Men hon vet nog inte riktigt vad hon vill heller. Hon har vänner som finns där för henne. Men det räcker ändå inte. På något sätt.

”Ibland förstår jag inte mig på mig själv. Och om jag inte gör det, vem i hela världen ska då någonsin kunna göra det?” (s.195)

Det är många funderingar. Det finns många för henne runtomkring men det är ändå något som saknas och någonstans finns en längtan efter att göra något som hon inte borde. Man kan revoltera på olika sätt. Och det gör hon på sitt sätt.

Det är svårt att skriva en recension av denna bok tycker jag, läs själv istället!

Minne från Vadstena

Under vår campingtur i och kring Vadstena förrförra veckan var vi inne i ett hemslöjdshus där ett par sålde sitt hantverk. Det var mest skålar, smörknivar, svepaskar och skärbrädor – jättefint!- men vi köpte inget. På vägen ut fick jag syn på en broderad tavla med en text jag gillade så jag frågade om jag fick ta ett kort på denna. Till saken hör att det fanns en skylt i butiken som sade att man inte fick fotografera hantverket. Damen i kassan sade nej, men det hade varit så många som antingen velat köpa tavlan eller ta kort på den så hon hade kopierat texten på tjockare papper som gick att köpa för en tre-fjärdedels Selma. Okej då! Jag köpte. Här kommer texten.

”Ett hantverks föremål är inte bara form och funktion.
Det är först och främst mänsklig tid som sparats
under den tomhet våra liv rinner ut i.
Inför sitt verk kan människan säga:
Detta är min tid, detta är jag.
På annat sätt finns jag inte till för mig själv.”

Kanske tänker man på fysiska ting till en början, men det jag såg var författandet. Ett hantverk så gott som något!

Smakebit på søndag – Selma Lagerlöf

Norska Flukten fran virkeligheten kör vidare och ber om våra söndagssmakbitar. Denna vecka får ni, av mig, början av Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld från 1925:

En gång i tiden fanns det i Karlstad en överstinna, som hette Beate Ekenstedt. Hon var en Löwensköld ifrån Hedeby och alltså född friherrinna, och hon var så fin, och hon var så trevlig, och hon var så bildad, att hon kunde skriva vers, som var likaså roliga som fru Lenngrens.

Hon var liten till växten, men hon hade en god hållning, såsom alla Löwensköldar, och ett intressant ansikte. Hon sade vackra och charmanta saker till alla, som hon råkade. Det var något romantiskt över henne, och de, som en gång hade sett henne, kunde aldrig glömma henne.”

På insidan boken står det: Charlotte Lövensköld blir genom överstinnans gustavianska kontur, brukspatronens praktiska liberalism och prästens överspända romantik något av en kulturkrönika. Den uttrycker också, som hela Selma Lagerlöfs diktning, hennes ställning i idédebatten. Men främst har den kanske blivit ett oförglömligt porträtt av en ung kvinna, den glada, stolta och vitala Charlotte, som Selma Lagerlöf blåst full av dröm och liv, både ur sin egen längtan och sin egen verkliga personlighet.

I slutet av augusti/början av september skall vi ses i läsecirkeln jag är med i. Vi skall läsa något av Selma och mitt val föll på denna bok. Jag har tidigare, 80-tal=grundskola, tvingats läsa Herr Arnes penningar och den gjorde mig anti-Selma, men nu när jag fått välja själv är jag glad att få läsa henne ”på eget bevåg”. Det är fint och det är bra. Recension kommer senare, har ett gäng sidor kvar.

Vill du också vara med på Smakebit på søndag? Klicka dig in på Flukten fra virkeligheten längst upp i inlägget så finns där instruktioner. Lycka till!

Louisiana Literature

Är på väg till  svärfar i Danmark för några dagars semester. Sitter i bilen söderut på E6:an och läser dagens DN där det tipsas om Louisiana Literature som går av stapeln om en månad, mer exakt 23-26 augusti. Känner att jag är på väg till Danmark alldeles för tidigt. Å vad jag skulle vilja åka dit, men har ingen möjlighet till det i år. Synd att det ligger mitt i skolstartstider… men det kommer väl fler tillfällen.

Vad sägs om att lyssna till Patti Smith, Jonathan Safran Foer och Linn Ullmann? Inte helt fel va?!

 

Den var inte bra II

Eller i vilket fall inte vad jag förväntade mig efter att ha älskat författarens tidigare böcker. Jag pratar om Jodi Picoults Jacobs värld. Jag har kommit på att de böcker jag dissar fort är de som är, enligt mig, tröga i starten. Jag har inte alltid det bästa tålamodet och när det gäller min läsning, eller kanske oläsning, märks det relativt snabbt. Men så är det. Det finns ju så mycket annat att välja som är bättre.

Egentligen är det nog inget fel på Jacobs värld, men inte nu. Kanske om ett tag.

Om mina hyllningar till Jodi Picoults andra böcker och hennes författarskap kan ni läsa här, här, här och här. Så egentligen borde jag gilla.

Jag har funderat lite på kategorin Den var inte bra. Alltså namnet, men i och för sig lite när det gäller innehållet också. Det kan låta lite barkst och rättframt att säga att en bok inte är bra för det är så många saker som spelar in när det gäller vilken känsla jag får när jag läser. Det kan ju vara så att det inte rätt tillfälle i livet. Det kan också vara så att det är en genre som inte ligger mig så varmt om hjärtat fast jag hade hoppats på att den var bra. För så är det med mig i alla fall, alla böcker jag lånar hem från bibblan planerar jag att läsa för de låter bra när jag läser om dem, till exempel på en bokblogg, i BTJ-katalogen eller någon annanstans. Och så när jag får hem boken och börjar läsa är det inte alls vad jag tänkt och trott.

Egentligen skulle jag kunna kalla kategorin för Passade inte mig eller Vill inte läsa nu eller liknande men så länge fortsätter jag kalla kategorin Den var inte bra för det hänger liksom ihop med bloggens namn!

Vad kallar ni era högar med böcker ni väljer bort? Och hur tänker ni när det gäller de där böckerna ni trodde ni skulle gilla men blev besvikna på? Vad är det för mekanismer (?!) som har ett finger med i spelet? Intressant tycker jag.

En 70-talets ungdomsbok, skulle funka lika bra idag!

Strålade samman med min syster hemma hos vår mor för några veckor sedan. Syster höll på att gå igenom lite av sina saker, bland annat en massa böcker. En del ville hon inte ha kvar så jag fick norpa de jag ville läsa. En av dem var Inger Skotes Dom tiger ihjäl mej! från 1973.

Boken handlar om Nickan som kommer ny till en klass och råkar redan första dagen, då hon inte kan klassens osynliga regler och historia, klampa i klaveret enligt klasskompisarna. Händelsen tar en väg ingen vill vara med om, men så är det. Boken tar upp problematiken kring mobbing, hierarkier, vem har rätt, vem har fel? Den som blir mobbad, i vilken grad har den sig själv att skylla? Ja, det kan man undra. Boken ger inga svar på dessa frågor men väcker många tankar.

På baksidan på mitt ex står det ”En av dom starkaste ungdomsböckerna i höst. Utomordentligt välskriven, utan krångel, rakt på sak (…) En bok att bli upprörd av. Så sann i sin påträngande realism.” Och det stämmer bra, att det så gått nästan 30 år sedan den gavs ut spelar ingen roll. Sätt den i händerna på varenda tonåring! Ja, jag vet, det har kommit mycket nytt, och kommer fortfarande hela tiden. Så det är bara att hitta de där guldkornen som så exakt sätter fingret på de frågor som rör våra ungdomar idag. Och läs, läs, läs! Och så ta upp böckerna till diskussion därefter!