Skuggorna – Katarina Wennstam

Har slukat Wennstams alla tidigare skönlitterära titlar. Gillar hennes sätt att skriva och just att hon går lös på samhällsproblem gör att det blir så himla bra. Tycker jag.

Ad Libris skriver: ”I Katarina Wennstams nya roman får vi möta en annorlunda sorts brottslingar. De ser sig mer som rättsinstans. Om en man blivit dömd för ett brott, suttit av sitt straff och kommit ut igen, är det inte säkert att skuggorna tycker att han sonat sin skuld till samhället. För om det är en man som misshandlat eller förgripit sig på en kvinna så står de där och väntar på honom, på att få slå till och tillfoga sår för sår, brännmärke för brännmärke, syra för syra. De är starka, snabba och osynliga, och lika snabbt som de dyker upp ur skuggorna försvinner de igen. Det blir Charlotta Lugns uppgift att spåra och gripa dem. Och försvarsadvokat Shirin Sundin ställs inför ett både moraliskt och juridiskt dilemma: vem är offer och vem är förövare i de här fallen?”

Det är relativt spännande hela tiden, man flyttas fram och tillbaka i olika skeenden och händelser mest hela tiden. Och för mig som läst tidigare böcker av Wennstam bjuds på flashbacks några gånger.

Det som Wennstam gör så snyggt är att hon inte tar parti för någon sida. Det konstiga är att det inte går att göra det heller. På ett ställe fastnade jag dock lite längre… (s.294)

IMG_0240.JPG

Här tar Wennstam ett ställningstagande som är riktigt aktuellt. Och har man följt henne i media är det inte första gången hon tar sig ton. Fortsätt så!

Skuggorna är en fristående fortsättning på Svikaren och Stenhjärtat, en romansvit om brott som begås mitt ibland oss, av oss själva, och där brottslingarna skyddas av allas våra fördomar och förutfattade meningar.

Annonser

Isnätterna ~ Malin Isaksson

Jag vet inte hur det kom sig att jag lånade hem Isakssons Isnätterna från bibblan. Troligen läste jag om den på en av de bloggar jag följer. Blev intresserad av någon anledning jag inte heller minns. Men skit samma! Boken är läst och den är riktigt bra. Bra på ett sådant där olustigt sätt. För det är svart, så svart.

Isnätterna

Boken handlar om Jenny som tagit studenten och inte riktigt vet vad hon vill med sitt liv. Det handlar också om hennes familj som är i en brytningstid. Tre brorsor som flyttat hemifrån och en yngre syrra som går på gymnasiet. Eller, skolkar sig igenom dagarna skulle man kunna säga. Och så förädrarna, där mamman beskrivs som en mor som är lite bitter för att all tid hon lagt på familjen och att den skall ha det bra istället för att innan barnens intåg ha studerat färdigt och arbetat. Och så pappan då, lite osynlig men han finns där. Och Monica, mammans bästa vän sedan länge.

Det handlar dock mest om Jenny och hennes syrra som letar efter sin plats, sin identitet. De verkar inte må något vidare, på helt olika sätt. De försöker hitta sig själva genom att spegla sig i varandra. Hänger med på aningens tokiga saker, som ungdomar ibland gör. Utmanar både sig själva och andra för att testa gränser och se vad som funkar. Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur ska jag vara för att trivas med mig själv?

Boken kommer inte med några lösningar och det tycker jag är ganska bra. Den väcker dock många frågor som tål att funderas kring. För sig själv och tillsammans med andra. Som med de flesta böcker jag läser och gillar blir det en del utplockade citat. Så blev fallet även med denna bok. Jag radar upp dem så kanske ni får en känsla för vilken sorts bok det är.

”Du har ett snittbetyg på VG+ och alla möjligheter, sa arbetsförmedlaren. Hur lite kan man engagera sig i sin egen framtid? Jag suckar. Jag är inte drabbad av någon katastrof men jag känner mig som en katstrof i alla fall.” (s.10)

”Vad gör man när man inte slutar att inte vilja? tänker jag. När man kommit in i ett magnetfält och kompassnålen bara snurrar runt och inte kan ge någon användbar information?” (s.67)

” Hur jag i samma sekund kände det. Att jag längtar efter att bli någon som bestämmer över mitt eget liv. Att jag kommer att bli det. Även om jag inte vet hur det ska gå till.” (s.113)

”Såren på händerna är likadana som såren inuti, tänker jag. Av den anledningen är det skönt. Att bilderna äntligen stämmer överens. Den yttre med den inre.” (s.124)

”I en familj blir man varandras tillhörigheter, viskar jag och Monica lyssnar. Man är både sammanflätade och hoptrasslade på en och samma gång. Helt ohanterliga mängder av allt, kärlek och hat.” (s.146)

Läs och tipsa vidare om du gillar! Det gjorde jag. Har du redan läst? Vad tyckte du?

Kom ska vi tycka om varandra ~ Hans Koppel

Hans Koppel (dvs Petter Lidbeck) gör det igen! Förutom Theorins Sankta Psyko och Koppels Kommer aldrig mer igen så är jag egentligen ingen favorit av såna här läskiga böcker där kalla kårar lurar på ryggen från bokens första sida. Vad jag tycker om de böckerna kan ni läsa här och här och lite här. Kom ska vi tycka om varandra är minst lika bra, om inte bättre. Den kommer helt säkert att hamna på min topp tio-lista för 2013! Så är det bara.

Boken handlar om Anna, lyckligt gift (?) som har en tillfällig affär med en yngre man under en konferens. Hon ser deras korta affär som tillfällig men det gör visst inte Erik som han heter. Anna blir inte av med Erik och det som följer skulle räckt med hälften. Det är inte vilken snygging som helst hon fått på halsen. Uäh! Det går inte att beskriva mer vad som händer utan att komma med massor av spoilers. Läs och rys!

Kom ska vi tycka om varandra

 

Under tiden jag läser brukar det bli så att böckerna antingen får en massa hundöron (de egna) eller att post-it-lappen som jag placerat på framsidan boken (de lånade) fylls med sidnummer där det stått något jag gillat extra mycket. I denna bok har jag inte markerat ett endaste citat och det är konstigt med tanke på hur himla toppenbra denna bok är. Men min slutsats får ändå bli; boken var så bra hela tiden att jag raceläste utan att reflektera över de små detaljerna.

Är du inte road av thriller-genren så tipsar jag lika gärna om Koppels mer satiriska kortromaner Vi i villa, Medicinen och Kungens födelsedag. Nu finns de som tre-i-en! Har läst dem alla men det var innan jag började blogga så jag har inge recensioner att bjuda på. Men jag gillade nog Medicinen bäst!

 

Hans Koppel x3 : Vi i villa, Medicinen och Kungens födelsedag

Torsdagsänkorna – Claudia Piñeiro

torsdagsankorna

Baksidestexten ger sken av att boken är en deckare, det är i alla fall vad jag tror när jag börjar läsa. Och första kapitlet läser jag fortfarande med denna uppfattning. Men sedan blir det en helt annan bok jag har i mina händer. Till baksidestexten:

”En morgon ligger tre döda kroppar på botten av en pool i ett exklusivt bostadsområde utanför Buenos Aires. De döda männen brukar träffas på herrmiddag varje torsdag. Grannarna är chockade över att det som hänt mitt ibland dem. De lever omgärdade av höga murar och låsta grindar för att stänga ute omvärlden. Bland dem finns ingen fattigdom, inget våld bara perfekta trädgårdar, glittrande pooler och böljande golfbanor. Vad döljer sig bakom den glättade ytan? Även en till synes bekymmerslös tillvaro rymmer mörka hemligheter och mänskliga svagheter som inte låter sig stängas ute av murar.”

Så långt deckare. Och därefter…

”Torsdagsänkorna är mycket mer än en spänningsroman. Den är en svidande skildring av ett samhälle på väg att falla samman inifrån.”

Och ja, det är det den här boken är mest. Jag är både nöjd och besviken efter att ha läst denna bok. Nöjd att jag fortsatte läsa för den är faktiskt riktigt bra. Den tar upp frågan om klass, att leva över sina tillgångar, att skaffa sig ett liv och leverne som kan brista vilken stund som helst. Inga pengar in på kontot och livet ställs på ända. Man lever med skygglappar. En illusion om det fina livet om att sopa över problemen man har.

José Saramago, portugisisk författare, har sagt om boken: ”En intelligent roman som skoningslöst dissekerar ett samhälle i snabb förruttnelse.”  När jag söker efter mer tankar och kommentarer om boken hittar jag till sidan Mertin Litag. Det verkar vara ett tyskt förlag som specialiserat sig på spanskspråkig litteratur. Här får jag en bättre förklaring om vad boken handlar, nästan för mycket för den som inte läst boken!

Varning med andra ord! Läs inte avsnittet nedan, det kursiverade, innehåller spoilers! Det kommer mer ”vanlig” text efter det kursiva så scrolla ner lite medan du blundar någon sekund!

In Las viudas de los jueves (spanska titeln) fifty kilometres outside the gates of Buenos Aires lives the small society of Altos de la Cascada. Behind locked doors, shielded from the crime, poverty and filth of the people on the streets, it is seemingly occupied with troubles such as the summer’s drought of the communal golf course. Behind this façade, however, lie conflicts that cross all borders of social class: Infidelity, alcoholism, infertility and abusive marriage. And finally, the economical consequences of 9/11 and Argentina’s crisis take their toll. Yet instead of rolling up their sleeves, three devoted family fathers from Cascada find an alternative solution in order to save their loved ones from lowering their accustomed standard of living, let alone their wives having to do the housework… The novel opens with the discovery of the three men’s corpses in the pool. Had not Romina – psychologically victimised by her adoptive mother for her dark skin – and her boyfriend Juani witnessed the event, no one would ever have known what really happened. Claudia Piñeiro has invented this story before it took place in a similar way, and, in sparse and powerful prose, tells of a crime that generated a scandal in the Argentinean media.

Samtidigt som jag är nöjd och glad att jag läste klart boken och jag förstår och håller med om att bakgrunden behövs för att man skall förstå varför männen dör och så vidare är jag aningen besviken på att bara det första och de allra sista kapitlen handlar om det jag trodde boken skulle handla om. Men då jag är en sådan läsare som vanligtvis lägger undan en bort ganska fort för att jag inte gillar vad jag läser måste denna bok ha haft något speciellt. Och ja, det hade den. Jag gillade alla beskrivningar, av personer, av miljön, av stämningen där i Altos de la Cascada. Och jag gillade den där känslan som sakta byggdes upp, den att katastrofen var på väg och inte gick att hejda.

Riktigt bra skrivet. Men besvikelsen gnager fortfarande lite. Suck.

Gilla ”Hata horan” – ja gillar’t!

Före jul rafsade jag åt mig ett gäng nyinköpta böcker hem från jobbet. Bland andra följde Johanna Nilssons Gilla ”Hata Horan” med. Tänkte den kunde vara bra att ha läst för att sedan kunna tipsa om när eleverna önskar tips. Vad jag inte visste då var att Gilla ”Hata horan” är en bok som kommit till i samarbete mellan Johanna Nilsson, Pocketförlaget och Friends. Friends är en icke-vinstdrivande organisation vars uppdrag är att stoppa mobbning. De utbildar och stödjer skolor, förskolor och idrottsföreningar i hela landet. Visionen är ett samhälle där barn och unga växer upp i trygghet och jämlikhet. Detta går att läsa på Friends hemsida.

Under hösten har mina barns bandyklubb, IFK Vänersborg, hängt på Friends arbete mot mobbning. Detta har till dags dato visat sig i att barnen fått svara på en enkät om mobbning/trivsel/gemenskap i klubben och på träningarna. Enligt barnen handlade frågorna mycket om gemenskap, att bli sedd, få den stöttning man behöver och så vidare.

Boken då. Ja, den har jag tänkt sätta i händerna på store sonen, snart 14. Jag tror den kan passa. Jag skulle önska att den kunde delas ut i klassuppsättningar på skolorna runt i Sverige.

gillahatahoran

Gilla ”Hata horan” handlar om Jonna och Gloria. De är 15 år och bästisar. De är inte särskilt populära, men inte heller mobbade. Men så hänger de med på en luciafest och får dansa med Robin, skolans snyggaste, coolaste kille. Han verkar tycka att de är helt okej, till och med söta. Det är nästan för bra för att vara sant.  Det är det också. Det börjar skrivas elaka kommentarer på Glorias blogg och på Facebook bildas en Hata horan-grupp. Gloria mår så dåligt att hon börjar skära sig igen. Jonna måste göra något. Gloria får inte råka mer illa ut. Hon bestämmer sig för att ge igen med samma mynt för på nätet kan vad som helst hända. Gilla hata horan är en känslomässigt laddad ungdomsroman om nätmobbning. Om hur snabbt rykten kan startas och spridas. Om hur bödeln lätt kan bli offer och tvärtom (från baksidan).

Boken är lättläst, det är snabba svängar som gör att man hela tiden vill ta parti för än den ena än den andra. Det är inte lätt och det skall det heller inte vara. Vem har rätt när båda ger sig in leken. Har någon rätten på sin sida? Det handlar om livet och att det inte alltid är så lätt. Det handlar också om vänskap när den som är finast, och skörast. Det handlar om att ta ansvar för sina handlingar, oavsett vem du är.

Läs den, gammal som ung, ta upp den till diskussion, prata kring problemet med mobbning i allmänhet och nätmobbning i synnerhet. Vi uplevde ju detta för bara någon vecka sedan i Göteborg med Instagramhändelsen där ett stort antal ungdomar blev oskyldigt uthängda på nätet. Ogillar skarpt. Ingen skall behöva känna som huvudpersonen i boken ”Jag reser mig och går på toa. Ser mig själv i spegeln. Har ingen aning om vem jag är. Önskar att det gick att rymma från livet utan att behöva dö” (s. 145).

Tack Johanna Nilsson, Friends och Pocketförlaget för att ni sett till att denna bok finns!

För övrigt är det mycket nu…

Sju dagar kvar att jobba innan lite julledighet – dvs massor som skall hinnas med innan dess. På jobbet är det bland annat fyra lektionspass med studenter på högskolan, uppdatering av hemsidan inför årsskiftet på gymnasiebiblioteket och massa annat. Det blir inte så mycket läst som jag önskat. Jag märker att jag mår bra när jag har tid att läsa men det här med att jobba heltid, i höst på två olika ställen, ha två ungar (läs halvstora barn på snart 11 och 14) som kräver sitt med läxor och aktiviteter och en gubbe som har jobbat aningen för mycket och behöver vila en del hemmavid, hinns inte alltid det där egna jaget med. Jag bär hem böcker från olika bibliotek och fyller på julläsningshögen. Just nu är det fyra bibliotek som används flitigt!!! Ser fram emot en sista längre julledighet för nästa år har jag troligen inte uppehållstjänst på gymnasiebiblioteket längre. Detta återkommer jag till inom en vecka…

I helgen som gick läste jag Gilla Hata horan av Johanna Nilsson. Jag återkommer med en recension men här kan ni läsa om boken och så här ser den ut och DEN VAR BRA!

gillahata

Norrtullsligan av Elin Wägner

I söndags var denna bok smakbiten här på denvarbra. Då skrev jag detta:

Boken skrevs redan 1908 och tar upp ett problem/fenomen som vi fortfarande idag år 2012 diskuterar. Elin Wägner blev med denna bok en frontfigur i jämställdhetsdebatten i början av förra århundradet. Kan inte mer än buga och tacka!

Boken handlar om fyra unga kvinnors liv vid 1900-talets början. De arbetar som kontorister i Stockholm och kallar sig Norrtullsligan. Ligan består av Elisabeth, Baby, Eva och Emmy och vi får följa deras yrkesliv, vänskap och förälskelser. De delar bostad och här spirar upproret och en längtan efter ett annat sätt att leva.

Smakbiten kommer från sidan 44 när tjejerna diskuterar giftermål:

”- Du skulle vara gift, Baby, så här passar du bättre än på F.B. (kontoret där hon jobbar)
– Ja, men tror ni då, jag får den jag vill ha? frågade Baby, alldeles som om de skulle kunnat se in i notarien och framtiden.
– Nej, Baby, sade jag, man får aldrig den man vill ha, men man kan möjligen få den en annan vill ha, och det är lika bra, nästan bättre.”

***

Idag är det dags för en recension som jag gått och funderat på några dagar. Tjejerna i Norrtullsligan kämpar i det tysta och faller till föga en efter en. De tror de skall bli lyckliga bara han med stort H kommer i deras väg. Boel Hackman, litteraturvetare, har sagt: ”Norrtullsligan är en klassiker bland stockholmsskildringar. Det är samma frågor nu som då: hur ska den moderna, självförsörjande yrkeskvinnan förena oberoende och självförverkligande med friheten att älska på lika villkor?” Läs också hennes efterord i boken (jag har Podiums utgåva från Stockholm läser, ISBN 978-91-89196-50-6)

På julaftons kväll när tjejerna fått undan efter firandet då de även haft besök av flera andra tjejer filosoferar Elisabeth:

”Så småningom lägrade vi oss alla tillsammans ungefär som herdarna på marken. Baby och jag på braskuddar, fårskinn och aftonkappor medan våra gäster efter mycket krus sträckte ut sig i våra sängar och soffor. Vi hade inte hjärta i oss att låta dem gå hem och lägga sig i sina dystra, ensliga rum, den natten. -Det var inte mycket religion i vår jul, men där fanns rätt mycket rörande vänskap och en smula osjälvisk uppoffring och ävenledes ett visst hjältemod, ty alla voro glada, fast ingen var gift.” (s.77)

…fast ingen var gift. Ja jisses. Är du inte gift kan du inte vara glad! Hur långt har vi kommit egentligen? Hur jämställda har vi hunnit bli nu hundra år senare? Läs boken och fundera på det du!