Jens Lapidus – VIP-rummet (idag kör vi massbloggande!)

Jag kom mig aldrig för att läsa bok 2 och 3 efter Snabba Cash. Mina bokintressen tog en annan väg där, efter ettan. Men så kom det sig att jag reserverade VIP-rummet åt maken som ville läsa. Och när boken sent omsider blev ”min” och hemburen till maken var han inte på läshumör. Knäppt va?! Då tänkte jag att jag skulle testa och där satt jag, tills boken var utläst. Jag hade tur att ha några dagars semester på barnens höstlov så jag började på söndag kväll och på tisdag förmiddag var jag klar. Gjorde en del annat också men boken lockade mig från sida 1!

Teddy har nyss muckat efter åtta år på anstalt. Han har ingenstans att bo, inga pengar och så är han skyldig folk en massa pengar. Och så har vi Emelie. Hon är påläggskalv på advokatfirman Leijon, en byrå i Londonklass. Hon längtar efter karriären med stort K men den känns långt bort. En av advokatbyråns delägare ger henne ett uppdrag som hon inte kan tacka nej till. Tillsammans med Teddy ska hon ta reda på vad som hänt med en försvunnen kille, Philip Schale, en investerare och brat med aningens konstiga meriter. Sina olikheter till trots försöker Teddy och Emelie nysta i denna soppa. De krockar inte bara en gång under arbetets gång. Trots det är det deras olikheter som hjälper dem framåt. För det måste gå undan. Var finns Philip Schale?

Det är lite lugnare än vad jag minns Snabba Cash men det gör inte så mycket. Det är bra, riktigt bra. Det sägs att det ska komma fler böcker i denna serie. Får se om jag läser dem, det tror jag. I väntan på dem får jag väl kanske läsa Livet de Luxe och Aldrig fucka upp.

…och Jens Lapidus

Lapi’dus, ja. Dags att lära sig uttala namnet rätt också.  Har nog sagt La’pidus tidigare…

Nu är det med Mamma försökte, en novellsamling, han är aktuell. I novellformen har han nu testat lite olika, andra, textmarker som Gedin väljer att kalla det. Han testar lite med dessa noveller.

Mamma försökte (inbunden)

Från Bokus;

”Vi har lärt känna Jens Lapidus som en författare med ambitioner att beskriva stora rörelser och brokiga kollektiv i Stockholms kriminella värld. Här ges en annan sida av berättaren, där den enskilda händelsen, det utmejslade minnet, den förtätade scenplatsen får sin alldeles särskilda laddning. I ett dussintal noveller, några nyskrivna och andra publicerade i olika sammanhang, får vi möta enskilda personer ur Lapidus Stockholm noir-värld, en och en i sina egna historier. Här finns också en del mer oväntade inslag, som ligger nära den klassiska skräck- och sf-novellen. Men rösten är densamma, den skarpa blicken för lögner och självbedrägerier, och känslan för både tragiken och komiken i denna värld av stora egon, alldeles för mycket vapen och ett outtömligt behov av cash.

Det är inte minst den moraliska aspekten av brottet som intresserar Jens Lapidus i denna samling. Hur förklarar en försvarsadvokat att han eller hon måste göra sitt yttersta varje gång man försvarar en brottsling, hur motbjudande handlingen än är, exempelvis barnmisshandel? Hur ser livet ut efter tio år i fängelse och en nedskitad meritförteckning? Och hur lever man som anhörig med tanken på att en bror och en son stängs in?”

Jag tog en kula för dig…

”Han satte sig i passagerarsätet. Bilen riste till när den startade. Det var mammas sambo Johns kärra, och det var han som körde. Det var sjukt – han var trettioåtta år och hade ingen annan som kunde plocka upp honom utanför anstalten än mammas kille. De första fem minuterna sa de ingenting till varandra.” Så står det på baksidan av Jens Lapidus novell Heder som jag läste igår kväll. Det handlar om Adam som suttit i fängelse de senaste tio åren och nu är på väg hem till sin mamma och hennes sambo tills han får ordnat med egen lägenhet och jobb. Det kan inte vara lätt att hitta det liv man vill leva efter ett decennium på anstalt. Och det finns saker att ta hand om när man kommer ut igen. Denna rotlöshet, vilsenhet och längtan efter det normala (vad det nu är?) beskriver Jens Lapidus fint i denna novell.

Det är svårt att skriva en recension på ett så kort stycke. Jag tycker det är bra. Jag önskar att Heder vore en roman istället. Jag vill ha mer!

Novellen fick mig att tänka på låten Gubben i lådan av Daniel Adams-Ray. Hade det inte varit för min ena son hade jag nog missat den här låten. När den kom körde han den via Youtube, eller om det var Spotify?, om och om igen och till slut blev det en favorit även för mig. Nu fick jag upp ögonen för den igen. Och Jens, du är också min favorit!

Läser i DN om Jens Lapidus

I höst kommer Jens Lapidus att ge ut en novellsamling med titeln ”Mamma försökte”. Här skall vi få möta hans litterära figurer på ett annat sätt än det vi är vana vid. Låter spännande tycker jag! Läs mer om samlingen här. Samme Lapidus kom i slutet av förra året med novellen Heder utgiven på Novellix. Har    inte läst den än men har för mig att vi köpt in den till jobbet.

Jag får känslan av att det är lite John Ajvide Lindqvist-stuk över detta. Först lite tjocka böcker och så lite noveller. Men varför inte, inte mig emot!

Cynisk romantiker av Åsa Grennvall

En serieroman. Hm, den första tecknade serieromanen jag överhuvud taget tyckt om är Lapidus Gängkrig 145. Jag tror jag gillade den för den påminner om Snabba Cash så det var enkelt att hänga med. Annars är jag inget seriefan. Nu har jag plöjt Grennvalls Cynisk romantiker med samma resultat.

Det är svart och bitvis humoristiskt. Lite galenskap. Och så är det underhållande på något konstigt vis. Det är livet rätt upp och ner. På baksidan skriver förlaget att det handlar om ”osäkerhet, kärlekstörst och en livsglädje som gått vilse.” Och visst är det så. Tjejen i serien letar så febrilt efter Han med stort H att hon förnedrar sig själv, hon hamnar på botten. Sedan är det bara en väg, upp. Men det tar tid.

I ett samtal med sin KBT-psykolog gör denne en liknelse mellan livet och att åka tåg. KBT-psykologen säger ”Människor reser med dig hela tiden. Men så kommer du till en ny station och då kanske några stiger av, och då måste du låta dem göra det. Men några nya kanske stiger på och de som steg av kanske kliver på vid en station senare i livet.” Tjejen köper liknelsen men vill byta ut tåget mot en buss som hon kör själv. ”Jag skulle nog säga att livet är som en buss istället. Den kan man liksom ratta själv. Inget spår jag måste följa. Och jag kan stanna till när jag vill. Var jag vill.”

Det är mörkt men det är också djupt. Och bra!

Lapidus 3:e

Under Danmarkstrippen i påsk blev jag åter uppmärksammad på att Jens Lapidus kommer med en trea i sommar. Snabba cash läste jag för ett par år sedan. Däremot har jag inte läst Aldrig fucka upp ännu så nu blir det dags att låna den innan Livet deluxe kommer ut. Spännande!

Lapidus har också tillsammans med Peter Bergting skrivit och tecknat Gängkrig 145. För mig som inte alls gillar tecknat var den helt okej och gillar du Snabba Cash-stilen så känner du igen dig! Stockholm-Noir 100%.