En rulle toapapper behövdes till denna bok eller ”Jag orkade egentligen inte, men fick bita ihop, stå ut, klara av.” (s.101)

IMG_0410.JPG

Jag har läst Annika Koldenius bok Vi var alltid beredda. Jag läste den i ett nafs, lagade middag under tiden, hade med den i tvättstugan, kunde bara inte släppa den. Och tårarna rann. Fick säga till mig själv, nej Jessica, nu räcker det, men inte hjälpte det. Från start var den där olustiga hemska känslan där – det kommer inte att gå. Han kommer inte klara sig. Även om jag visste det innan jag började läsa så hjälpte det inte. Det gick inte att stålsätta sig hur mycket jag än försökte. Så tårarna fick rinna, ibland var det svårt att se texten.

Men varför utsätta sig för att läsa en sån här bok då? Jo, för detta är sånt som händer runt om oss hela tiden. Barn dör. Och kvar blir föräldrar, syskon och alla andra runt omkring. Det är livet, det grymma livet. Koldenius skriver så vackert, naket och innerligt om sin kärlek till sin son Sam. Det handlar om ett liv som inte är som något annat. Ett familjeliv som får rejäla törnar på vägen. ”Jag orkar inte börja hoppas för att hoppas är så utmattande.” (s.89) och ”Jag kände mig återigen oförmögen att ta hand om mitt eget barn.” (s.101) och ”Vi var alltid på vår vakt.” (s.103).

Ni som följt mig tidigare vet att jag är svag för citat och i denna bok blev det många så här kommer några till. Kanske svårt för er att koppla till något men bloggen får funka som mitt komihåg.

”Jag tror det är beredskapen som rinner ur mig. Och att alltid vara beredd är att alltid med bultande hjärta stå i startblocken inför etthundrameterslopp, men inte veta när startskottet ska smälla av. Idag? Imorgon? Om två veckor? Aldrig? Det måste hända något med kroppen när den i nästan elva år med bultande hjärta håller andan i startblocket. Mitt huvud vill gå vidare, men min kropp vet inte hur det ska kännas när den inte är beredd. Jag tycker att min kropp lurar mig.” (s.124)

”Jag kan hålla sorgen borta genom att koncentrera mig på det praktiska, att få allt att fungera.” (s.125)

Jag måste låtsas att allt är som vanligt, för om jag inte gör det så faller allt.” (s.125)

Men ändå, känslan av att jag inte gjorde tillräckligt.” (s.143)

I ett vidare perspektiv, det är inte enkelt att vara förälder. En kram till dig Annika fast jag inte känner dig. Och så sänder jag tankar till din svärmor Malin som i min värld är hos Sam. I himmelen. Fick förmånen att träffa henne några gånger under min tid som gymnasiebibliotekarie.

Om ni vill läsa om boken så klicka in er på förlagets webb
Och om ni ännu inte läst boken så gör det. Det är värt varenda toarulle i hela världen!

Annonser

Skuggorna – Katarina Wennstam

Har slukat Wennstams alla tidigare skönlitterära titlar. Gillar hennes sätt att skriva och just att hon går lös på samhällsproblem gör att det blir så himla bra. Tycker jag.

Ad Libris skriver: ”I Katarina Wennstams nya roman får vi möta en annorlunda sorts brottslingar. De ser sig mer som rättsinstans. Om en man blivit dömd för ett brott, suttit av sitt straff och kommit ut igen, är det inte säkert att skuggorna tycker att han sonat sin skuld till samhället. För om det är en man som misshandlat eller förgripit sig på en kvinna så står de där och väntar på honom, på att få slå till och tillfoga sår för sår, brännmärke för brännmärke, syra för syra. De är starka, snabba och osynliga, och lika snabbt som de dyker upp ur skuggorna försvinner de igen. Det blir Charlotta Lugns uppgift att spåra och gripa dem. Och försvarsadvokat Shirin Sundin ställs inför ett både moraliskt och juridiskt dilemma: vem är offer och vem är förövare i de här fallen?”

Det är relativt spännande hela tiden, man flyttas fram och tillbaka i olika skeenden och händelser mest hela tiden. Och för mig som läst tidigare böcker av Wennstam bjuds på flashbacks några gånger.

Det som Wennstam gör så snyggt är att hon inte tar parti för någon sida. Det konstiga är att det inte går att göra det heller. På ett ställe fastnade jag dock lite längre… (s.294)

IMG_0240.JPG

Här tar Wennstam ett ställningstagande som är riktigt aktuellt. Och har man följt henne i media är det inte första gången hon tar sig ton. Fortsätt så!

Skuggorna är en fristående fortsättning på Svikaren och Stenhjärtat, en romansvit om brott som begås mitt ibland oss, av oss själva, och där brottslingarna skyddas av allas våra fördomar och förutfattade meningar.

Nu får vi se hur det här blir!

image

Har börjat läsa Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe. Det bådar gott. Förhoppningsvis blir bilden läsbar. Bloggar i mobilen…

Isnätterna ~ Malin Isaksson

Jag vet inte hur det kom sig att jag lånade hem Isakssons Isnätterna från bibblan. Troligen läste jag om den på en av de bloggar jag följer. Blev intresserad av någon anledning jag inte heller minns. Men skit samma! Boken är läst och den är riktigt bra. Bra på ett sådant där olustigt sätt. För det är svart, så svart.

Isnätterna

Boken handlar om Jenny som tagit studenten och inte riktigt vet vad hon vill med sitt liv. Det handlar också om hennes familj som är i en brytningstid. Tre brorsor som flyttat hemifrån och en yngre syrra som går på gymnasiet. Eller, skolkar sig igenom dagarna skulle man kunna säga. Och så förädrarna, där mamman beskrivs som en mor som är lite bitter för att all tid hon lagt på familjen och att den skall ha det bra istället för att innan barnens intåg ha studerat färdigt och arbetat. Och så pappan då, lite osynlig men han finns där. Och Monica, mammans bästa vän sedan länge.

Det handlar dock mest om Jenny och hennes syrra som letar efter sin plats, sin identitet. De verkar inte må något vidare, på helt olika sätt. De försöker hitta sig själva genom att spegla sig i varandra. Hänger med på aningens tokiga saker, som ungdomar ibland gör. Utmanar både sig själva och andra för att testa gränser och se vad som funkar. Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur ska jag vara för att trivas med mig själv?

Boken kommer inte med några lösningar och det tycker jag är ganska bra. Den väcker dock många frågor som tål att funderas kring. För sig själv och tillsammans med andra. Som med de flesta böcker jag läser och gillar blir det en del utplockade citat. Så blev fallet även med denna bok. Jag radar upp dem så kanske ni får en känsla för vilken sorts bok det är.

”Du har ett snittbetyg på VG+ och alla möjligheter, sa arbetsförmedlaren. Hur lite kan man engagera sig i sin egen framtid? Jag suckar. Jag är inte drabbad av någon katastrof men jag känner mig som en katstrof i alla fall.” (s.10)

”Vad gör man när man inte slutar att inte vilja? tänker jag. När man kommit in i ett magnetfält och kompassnålen bara snurrar runt och inte kan ge någon användbar information?” (s.67)

” Hur jag i samma sekund kände det. Att jag längtar efter att bli någon som bestämmer över mitt eget liv. Att jag kommer att bli det. Även om jag inte vet hur det ska gå till.” (s.113)

”Såren på händerna är likadana som såren inuti, tänker jag. Av den anledningen är det skönt. Att bilderna äntligen stämmer överens. Den yttre med den inre.” (s.124)

”I en familj blir man varandras tillhörigheter, viskar jag och Monica lyssnar. Man är både sammanflätade och hoptrasslade på en och samma gång. Helt ohanterliga mängder av allt, kärlek och hat.” (s.146)

Läs och tipsa vidare om du gillar! Det gjorde jag. Har du redan läst? Vad tyckte du?

Det mest förbjudna ~ Kerstin Thorvall

I måndags lade jag ut en bild på mina kladdpapper som kom till under tiden jag läste Thorvalls Det mest förbjudna. Det blev en hel del tankar och citat som ville följa med mig.

Kort, kort handlar boken om den lilla flickan, hennes stela mor och psykiskt sjuka pappa. Pappan dör när flickan är 11 år och hon får aldrig möjlighet att sörja honom. Flickan är överordentlig som ung men i vuxen ålder lever hon ut framförallt sina sexuella lustar. Det skulle kunna kallas sexmissbrukare. Hon lyckas inte vara trogen någon. För att få bekräftelse raggar hon  upp ett antal män, men hon mår inte bättre för det. Det är ganska tragisk läsning för det framgår så tydligt att hon mår skit. Samtidigt blir jag lite arg. Hur mår hennes barn? Var ligger hennes ansvar? Ja, det kan inte ha varit lätt.

”Och efteråt, innan de hunnit pusta ut, lyfter de svettiga pannan och frågar om det var bra? Plikten att bli sexuellt tillfredsställd. Plikten att vara väluppfostrad, snäll, lydig, duktig i skolan, söt, smal, begåvad, glad, trogen, lugn, behärskad, moderlig. Sova gott om nätterna. Tycka om att laga mat. Tacka gud för att jag är frisk och arbetsam och har flera välskapade barn och en snäll man (när hade jag det). Ha. Allt detta behövde jag inte med honom. Han var inte min plikt. Han var inte något som jag borde. Tvärtom. Han var onyttig, onödig, farlig och förbjuden. Som en jättepåse med degiga, söta wienerbröd, var han. Det var därför jag måste ha honom.” (s.133 i mitt ex)

Kerstin Thorwall. Foto: Lars Pehrson / Scanpix/

Igår kväll träffades vi i läsecirkeln för att prata om Kerstin Thorvall och några av hennes böcker. Förra träffen bestämde vi att alla skulle läsa något av henne och de flesta av oss hade läst just Det mest förbjudna. En av tjejerna i cirkeln läste När man skjuter arbetare och en annan tjej hade gått lös på Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Vi märkte efter en stund att böckerna på något sätt hängde samman. Allt handlade om Thorvalls liv på olika sätt. När vi som läst Det mest förbjudna berättade om någon episod kunde de som läst någon av de andra böckerna hänga på då de kände igen vad vi pratade om genom att ha läst något annat av författarinnan. Intressant, men kanske inte så konstigt. Vi blev nyfikna på att läsa mer av henne, mycket för att försöka förstå Thorvall mer. Hur mår en människa som hon? Var hon bipolär? Manodepressiv? Vi enades också om att det var modigt att skriva en bok som denna på 70-talet då det var mycket som hände både inom feministiska kretsar och i samhället i stort.

Samtalet om Kerstin Thorvall ledde oss också in på Ann Heberlein självbiografiska Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva samt Felicia Feldts Felicia försvann där Feldt berättar om sina upplevelser om sin mor Anna Wahlgren. Vi fick också in en diskussion om klass och kön som så ofta vid våra träffar.

Supertrevligt som vanligt! Dessvärre kunde jag inte stanna så länge då vi hade besök från Danmark hemmavid så jag smet efter ett par timmar. Ser nu fram emot nästa träff och jag vet fortfarande inte vad vi skall gå lös på tills dess men det lär jag få reda på inom kort. Spännande!

 

Ett litet stillsamt inlägg i debatten kring barns och ungdomars läsning och lite om ”fin litteratur”

Läser i Olof Lagercrantz bok ‘Om konsten att läsa och skriva’ följande:

” Gunnar Ekelöf frågar sig en gång, om man kan läsa för mycket och hans svar blir både ja och nej. Läsandet måste ha näring i verklighetsupplevelse, man måste ha gjort erfarenheter för att känna igen sig i det lästa. Och för att få nya eller fördjupade erfarenheter. Annars lär man bara livets bokstav.”

Då jag nyligen lämnat gymnasiet och biblioteket där så känner jag med eleverna. Hur lätt är det för en icke läsvan elev att läsa en gammal klassiker som kanske utspelar sig för 200 år sedan. Eleven kanske inte har det minsta hum om hur Sverige/världen såg ut då och har stora svårigheter att inte bara förstå vad boken handlar om utan också att sätta bokens innehåll i ett sammanhang. Jag kan bara tänka tillbaka på min gymnasietid då vi skulle läsa Selma Lagerlöfs  Herr Arnes penningar. Hur lätt var det? Inte alls. Nej, först tror jag vi behöver få våra elever, från förskoleklass till gymnasiet, att inse vad rätt bok kan göra för deras läsning. Sedan skall de få läsa det de vill och så får de därifrån vidga sina vyer i bokvärlden när helst de önskar. Och gör vi så här tror jag det blir fler och fler som till slut kan tänka sig att säga ”jag gillar att läsa” för tvånget löser ingenting. Läs det du vill när du vill så kommer resten av sig själv. Basta!

Lagercrantz fortsätter: ” Man bör också komma ihåg att de, som predikar läsandets välgörande inflytande, talar i egen sak. Den som inte läser skriver inte heller och hans argument får vi därför inte höra – eller i vart fall inte läsa. Betänk också, ni som propagerar för läsning av god litteratur, att i samma ögonblick det blir klassat som fint att läsa, som något vilket sätter läsaren i en högre klass än andra, är katastrofen nära. Då är boken i farozonen. Det måste vara ett behov verkande inifrån som driver till läsning.” (s.19)

Jag tänker på en av Bokhorornas inlägg härom dagen när Johanna Lindbäck skrev om att hon bland annat tycker det är konstigt att de flesta bara skriver om det de gillar. Varför skriver inte fler om det de inte gillar? Finns det en rädsla för att tycka fel? Och finns det bra och dålig litteratur? Det här subjektiva tyckandet ställer till det samtidigt som det är skillnaderna i tänkande som gör allt så spännande. Det blev en himla debatt i bloggosfären och Johanna skrev ett inlägg till. Läs här!

Jag står fortfarande kvar vid min åsikt. Läs vad och när och hur du vill. Det är det viktigaste. Och tyck för guds skull vad du vill om det du läser – glöm inte det! Vem var det nu som bestämmer om vad som är bra litteratur? Jo, du!