Skuggorna – Katarina Wennstam

Har slukat Wennstams alla tidigare skönlitterära titlar. Gillar hennes sätt att skriva och just att hon går lös på samhällsproblem gör att det blir så himla bra. Tycker jag.

Ad Libris skriver: ”I Katarina Wennstams nya roman får vi möta en annorlunda sorts brottslingar. De ser sig mer som rättsinstans. Om en man blivit dömd för ett brott, suttit av sitt straff och kommit ut igen, är det inte säkert att skuggorna tycker att han sonat sin skuld till samhället. För om det är en man som misshandlat eller förgripit sig på en kvinna så står de där och väntar på honom, på att få slå till och tillfoga sår för sår, brännmärke för brännmärke, syra för syra. De är starka, snabba och osynliga, och lika snabbt som de dyker upp ur skuggorna försvinner de igen. Det blir Charlotta Lugns uppgift att spåra och gripa dem. Och försvarsadvokat Shirin Sundin ställs inför ett både moraliskt och juridiskt dilemma: vem är offer och vem är förövare i de här fallen?”

Det är relativt spännande hela tiden, man flyttas fram och tillbaka i olika skeenden och händelser mest hela tiden. Och för mig som läst tidigare böcker av Wennstam bjuds på flashbacks några gånger.

Det som Wennstam gör så snyggt är att hon inte tar parti för någon sida. Det konstiga är att det inte går att göra det heller. På ett ställe fastnade jag dock lite längre… (s.294)

IMG_0240.JPG

Här tar Wennstam ett ställningstagande som är riktigt aktuellt. Och har man följt henne i media är det inte första gången hon tar sig ton. Fortsätt så!

Skuggorna är en fristående fortsättning på Svikaren och Stenhjärtat, en romansvit om brott som begås mitt ibland oss, av oss själva, och där brottslingarna skyddas av allas våra fördomar och förutfattade meningar.

I dina ögon – bok och föreläsning med Thomas Nybom

I onsdag tog jag och maken bilen till lilla Grästorp (jättefint kulturhus med tillhörande bibliotek!) och lyssnade på Thomas Nybom som berättade om ”när orken tar slut i väntan på hjälp”.
Boken och föreläsningen bygger på dotterns liv från födseln fram tills hon tar studenten. Redan tidigt känner Tomas att något inte är som det borde vara och han börjar söka hjälp. Alltför många år möts han av ett oförstående samhälle som hela tiden skyller på föräldrarna. Skolan, Bup och Socialen. Alla menar de att han som förälder gör fel, de påstår att han ”uppfostrat” dottern fel. Till slut går det så långt att dottern vid 15 års ålder placeras på ett behandlingshem långt hemifrån. Det funkar sådär. Efter många års slit får så dottern en diagnos. ADHD och Aspergers syndrom. Och till slut får hon gå på en skola som ser henne för den hon är. Underbart! Vägen dit var dock mycket krokig och onödig kan man tycka.

En stark berättelse som visar på en förälders kärlek till sitt barn och den enorma oro som barn med ett neuropsykiatriskt funktionshinder väcker. Jag är imponerad av Tomas som orkar berätta. Även om han villigt erkände att det var pyton de första gångerna. Man kan bara man vill!

I slutet av föreläsningen visar Thomas några siffror från en studie gjord av psykolog Lennart Lindqvist (har inte hittat den på nätet så har svårt att belägga siffrorna):

76% av föräldrarna har känt sig dåligt bemötta av Bup och Socialen
63% av föräldrarna lider av depression tillföljd av sina barns funktionshinder
48% av föräldrarna lider av utmattingssyndrom

Några frågor jag har som kanske ingen här kan svara på men som stannar kvar hos mig är…

Varför tog det så lång tid att få adekvat hjälp?
Varför finns inte kunskapen hos framförallt BUP?
Vart ska man vända sig om inte till Bup när man behöver hjälp?
Och hur i hela friden ska man orka?

Hälsningar mamma till ett barn med ADD och drag av autism som i och för sig fick hjälp vid första försöket men inte hjälper det så himla mycket för det.

Isnätterna ~ Malin Isaksson

Jag vet inte hur det kom sig att jag lånade hem Isakssons Isnätterna från bibblan. Troligen läste jag om den på en av de bloggar jag följer. Blev intresserad av någon anledning jag inte heller minns. Men skit samma! Boken är läst och den är riktigt bra. Bra på ett sådant där olustigt sätt. För det är svart, så svart.

Isnätterna

Boken handlar om Jenny som tagit studenten och inte riktigt vet vad hon vill med sitt liv. Det handlar också om hennes familj som är i en brytningstid. Tre brorsor som flyttat hemifrån och en yngre syrra som går på gymnasiet. Eller, skolkar sig igenom dagarna skulle man kunna säga. Och så förädrarna, där mamman beskrivs som en mor som är lite bitter för att all tid hon lagt på familjen och att den skall ha det bra istället för att innan barnens intåg ha studerat färdigt och arbetat. Och så pappan då, lite osynlig men han finns där. Och Monica, mammans bästa vän sedan länge.

Det handlar dock mest om Jenny och hennes syrra som letar efter sin plats, sin identitet. De verkar inte må något vidare, på helt olika sätt. De försöker hitta sig själva genom att spegla sig i varandra. Hänger med på aningens tokiga saker, som ungdomar ibland gör. Utmanar både sig själva och andra för att testa gränser och se vad som funkar. Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur ska jag vara för att trivas med mig själv?

Boken kommer inte med några lösningar och det tycker jag är ganska bra. Den väcker dock många frågor som tål att funderas kring. För sig själv och tillsammans med andra. Som med de flesta böcker jag läser och gillar blir det en del utplockade citat. Så blev fallet även med denna bok. Jag radar upp dem så kanske ni får en känsla för vilken sorts bok det är.

”Du har ett snittbetyg på VG+ och alla möjligheter, sa arbetsförmedlaren. Hur lite kan man engagera sig i sin egen framtid? Jag suckar. Jag är inte drabbad av någon katastrof men jag känner mig som en katstrof i alla fall.” (s.10)

”Vad gör man när man inte slutar att inte vilja? tänker jag. När man kommit in i ett magnetfält och kompassnålen bara snurrar runt och inte kan ge någon användbar information?” (s.67)

” Hur jag i samma sekund kände det. Att jag längtar efter att bli någon som bestämmer över mitt eget liv. Att jag kommer att bli det. Även om jag inte vet hur det ska gå till.” (s.113)

”Såren på händerna är likadana som såren inuti, tänker jag. Av den anledningen är det skönt. Att bilderna äntligen stämmer överens. Den yttre med den inre.” (s.124)

”I en familj blir man varandras tillhörigheter, viskar jag och Monica lyssnar. Man är både sammanflätade och hoptrasslade på en och samma gång. Helt ohanterliga mängder av allt, kärlek och hat.” (s.146)

Läs och tipsa vidare om du gillar! Det gjorde jag. Har du redan läst? Vad tyckte du?

Om konsten att läsa och skriva ~ Olof Lagercrantz

Denna bok började jag läsa för ett bra tag sedan. Igår fick jag en påminnelse att den skall återlämnas senast imorgon så i morse fick jag snällt läsbläddra klart den. Jag skrev då att det var citatvarning redan från början och ytterligare några fick jag samlat på mig. Lagercrantz skriver om hur hans skrivande gått till, hur han utvecklats som författare och berättar minnen från sitt skrivarliv. Det är en lättläst skildring som kom redan 1985 och det finns många tips och tankar kring skrivande och läsande på ett väldigt enkelt sätt. Läs om du är det minsta intresserad av ämnet!

Om konsten att läsa och skriva (pocket)

 

 

Hamnade i facklitteraturen

På högskolebiblioteket där jag arbetar nu har vi mest facklitteratur. Det är ju inte så konstigt. Ibland ”springer jag på” böcker som jag vill bläddra i och ibland rentav vill läsa. Idag har jag börjat läsa Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva. Boken är från 1985 men det jag läst hittills känns som att det kunde vara nerpräntat de senaste åren. När jag söker den på AdLibris ser jag att den kommit i pocket 2011 och som e-bok 2012. Still going strong med andra ord!

Om konsten att läsa och skriva

Redan på de första sidorna blev det citat-varning! Här kommer några tankar om läsning. Först ut är  en tysk forskare vid namn Wolfgang Iser

Läsandet är en arena där författaren och läsaren tillsammans uppför ett fantasiskådespel. Det är inte blott författaren som är kreativ utan också läsaren. Den goda författaren är medveten därom och inbjuder läsaren till samarbete.

Jag tänker på det som så här när jag läser orden ovan; om det är en bok som jag gillar och kan följa med i, känna igen mig i, leva mig in i under läsningen ”träffar jag” författaren där, i dennes tankar med boken. Samtidigt kan jag känna att först är det ju faktiskt författaren som gör sitt och sedan är det min ”uppgift” att gilla eller inte gilla. Fast även om jag inte gillar så kan jag ju ”träffa” författaren i alla fall. Hm, det blir lite rörigt. Men vårt samarbete, som Iser pratar om, blir ju mer fruktbart när jag gillar. Så är det ju bara.

Joseph Conrad ska ha sagt så här till en vän som läst en av hans böcker ”Vilka underbart goda nyheter att just du tycker om min bok ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsaren ta hand om.”

Iser och Conrad hade nog gillat varandra. Fortsättning följer…

Affektion ~ Martin Jern

Affektion (pocket)

Började läsa denna bok de sista dagarna 2012. Boken är en mörk berättelse så fast jag hade möjlighet ville jag inte avsluta 2012 med denna bok därför lät jag den ligga över nyårsafton och läste klart någon av de första dagarna i januari.

Affektion handlar om Kate och hennes kompis Ali. De är sexton år och tycker att allt redan är för sent. När de var tolv dog en av deras kompisar i en frysbox under en klassfest hemma hos den nu döda kompisen. Och hur påverkar detta ens liv? Fast det var nog inte denna händelse som gjorde att det blev som det blev. Redan innan var det stökigt runt Kate, och Ali. Kate lever ett utsvävande liv med killar, droger och sprit och flyttar tidigt till sin syster i Malmö. För att, som hon tror, bli kvitt det förflutna. Men det är inte så lätt som hon tror, dåtiden gör sig hela tiden påmind.

Boken ger mig mycket att fundera på, på baksidan står ”Affektion är en stenhård, nattsvart roman som är helt omöjlig att sluta tänka på.” Stämmer bra. Jag mår nästan illa under vissa delar av läsningen. Ungdomar skall inte behöva ha det så här. Var finns de vuxna? Trots allt är det en riktigt bra bok som jag tror många ungdomar skulle gilla. Bra skrivet Martin!

Två citat tar jag med mig. De är inte så upplyftande dessvärre men när jag läste dem sade de mig något. De ger kanske också en hint om hur boken är, tror jag.

”Men kärlek är i grunden trots allt något destruktivt. Ett begär. Något man inte kan få tillräckligt av, ett hål som aldrig blir fyllt. precis som vilken drog som helst” (s.105)

”När jag gick och lade mig den natten fortsatte jag att tänka på hur nära döden och kärleken kan vara varandra. Rummet var så mörkt att jag inte kunde se min egen hand, och jag tänkte på att det farligaste man kan säga till någon är ”jag älskar dig”. För då har man lovat något man måste hålla. Och den dagen man inte kan hålla det man har lovat får man ta konsekvenserna av det. Det är därför det heter tillgivenhet.” (s.112)

Per Israelsson har skrivit en träffande recension på boken i SvD 2011.
Flaskposten
har bloggat om boken.

Finns att läsa via Elib!