Patrick Modiano – en okändis för mig

På fina jobbet hade vi ingen titel av litteraturpristagaren så det fick bli bästa folkbiblioteket och köande på tre titlar. De hade fem, varav två Daisy!

Så nu väntar jag. Kanske får jag en av böckerna lagom till prisutdelningen. Undrar om han kommer till Sverige?

IMG_0347.JPG

Djävulsdansen 2

I tisdags fortsatte Djävulsdansen med del två. Fokus var partners till missbrukare. Vi fick lyssna till bland andra Märta Tikkanen vars man Henrik var alkoholist. Märta Tikkanen skrev redan 1978 Århundradets kärlekssaga, egentligen en självbiografi men placerad på skönlitteraturhyllan. Men vad gör det, bra är den i alla fall. Jag läste och skrev om den för ett bra tag sedan https://denvarbra.wordpress.com/2012/07/26/arhundradets-karlekssaga-marta-tikkanen/

Jag gillar citat och något hon sade i programmet i tisdags var ”jag saknar honom ofta, men inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka”. Så kan det säkert vara för en person i denna situation.

Antimatte

Redan på högstadiet blev matematik mitt värsta ämne. Det var inte skoj, inte logiskt, inte… Jag valde humanistisk linje på gymnasiet för att läsa språk. Och självklart för att slippa ha matematik. Ni förstår, jag är anti matematik.

I slutet av förra veckan fick jag ett mail från författaren Marcus Näslund som skrivit boken Verklighetens kvadratrötter – vad den där matematiken faktiskt kan användas till. Han erbjöd mig ett ex av boken och idag damp det ner i lådan.

Här ska läsas. Kanske kan jag bli lite mindre antimatte efteråt. Hoppas det!

image

Idag ska jag läsa…

Librarians’ Views of Academic Library Support for Scholarly Publishing: An Every-day Perspective av Joacim Hansson och Krister Johannesson. Hansson är verksam i Växjö och Johannesson i Skövde. På jobbet har vi en grupp kallad Pedagogiskt forum. Sju av bibliotekarierna är med i denna grupp där vi bland annat diskuterar pedagogisk utveckling genom att läsa vetenskapliga artiklar. Till nästa vecka skall vi förutom denna artikel dessutom ha läst Not at your service: building genuine faculty-librarian partnership. Den plöjde jag igenom förra veckan när jag var i Stockholm. Ett trevligt kvällsnöje efter en dag full med katalogisering!

Därefter blir det nog dags att göra ett ryck i trädgården. Solen skiner, fåglarna kvittrar, tvätten hänger ute, jag hör musikkåren spela en bit bort. Det är maj! Sonen undrade igår varför man firar Valborg. Jo, men det är för att fira att våren är här, sade jag. Nej, det är nog för att vi två fyller år i denna månad :) tyckte han. Ja, det kör vi på!

Det mest förbjudna ~ Kerstin Thorvall

I måndags lade jag ut en bild på mina kladdpapper som kom till under tiden jag läste Thorvalls Det mest förbjudna. Det blev en hel del tankar och citat som ville följa med mig.

Kort, kort handlar boken om den lilla flickan, hennes stela mor och psykiskt sjuka pappa. Pappan dör när flickan är 11 år och hon får aldrig möjlighet att sörja honom. Flickan är överordentlig som ung men i vuxen ålder lever hon ut framförallt sina sexuella lustar. Det skulle kunna kallas sexmissbrukare. Hon lyckas inte vara trogen någon. För att få bekräftelse raggar hon  upp ett antal män, men hon mår inte bättre för det. Det är ganska tragisk läsning för det framgår så tydligt att hon mår skit. Samtidigt blir jag lite arg. Hur mår hennes barn? Var ligger hennes ansvar? Ja, det kan inte ha varit lätt.

”Och efteråt, innan de hunnit pusta ut, lyfter de svettiga pannan och frågar om det var bra? Plikten att bli sexuellt tillfredsställd. Plikten att vara väluppfostrad, snäll, lydig, duktig i skolan, söt, smal, begåvad, glad, trogen, lugn, behärskad, moderlig. Sova gott om nätterna. Tycka om att laga mat. Tacka gud för att jag är frisk och arbetsam och har flera välskapade barn och en snäll man (när hade jag det). Ha. Allt detta behövde jag inte med honom. Han var inte min plikt. Han var inte något som jag borde. Tvärtom. Han var onyttig, onödig, farlig och förbjuden. Som en jättepåse med degiga, söta wienerbröd, var han. Det var därför jag måste ha honom.” (s.133 i mitt ex)

Kerstin Thorwall. Foto: Lars Pehrson / Scanpix/

Igår kväll träffades vi i läsecirkeln för att prata om Kerstin Thorvall och några av hennes böcker. Förra träffen bestämde vi att alla skulle läsa något av henne och de flesta av oss hade läst just Det mest förbjudna. En av tjejerna i cirkeln läste När man skjuter arbetare och en annan tjej hade gått lös på Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Vi märkte efter en stund att böckerna på något sätt hängde samman. Allt handlade om Thorvalls liv på olika sätt. När vi som läst Det mest förbjudna berättade om någon episod kunde de som läst någon av de andra böckerna hänga på då de kände igen vad vi pratade om genom att ha läst något annat av författarinnan. Intressant, men kanske inte så konstigt. Vi blev nyfikna på att läsa mer av henne, mycket för att försöka förstå Thorvall mer. Hur mår en människa som hon? Var hon bipolär? Manodepressiv? Vi enades också om att det var modigt att skriva en bok som denna på 70-talet då det var mycket som hände både inom feministiska kretsar och i samhället i stort.

Samtalet om Kerstin Thorvall ledde oss också in på Ann Heberlein självbiografiska Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva samt Felicia Feldts Felicia försvann där Feldt berättar om sina upplevelser om sin mor Anna Wahlgren. Vi fick också in en diskussion om klass och kön som så ofta vid våra träffar.

Supertrevligt som vanligt! Dessvärre kunde jag inte stanna så länge då vi hade besök från Danmark hemmavid så jag smet efter ett par timmar. Ser nu fram emot nästa träff och jag vet fortfarande inte vad vi skall gå lös på tills dess men det lär jag få reda på inom kort. Spännande!

 

För höga förväntningar?

Saker min son behöver veta om världen

I morse läsbläddrade* jag igenom Fredrik Backmans Saker min son behöver veta om världen. Jag läste En man som heter Ove för några veckor sedan och tjöt av fniss flera gånger. Jag visste innan att detta inte skulle vara samma sorts bok men jag hade nog för höga förväntningar i alla fall. Jag kan villigt erkänna att de där ensidestexterna i boken var helt okej men när det kommer till de längre kapitlen tyckte jag inte alls det var något som fångade mig.

Voffor då då?

1. Jag tror som jag sade nyss, förväntningarna var för höga. Ove var mitt i prick!
2. Ja, jag har barn och de har varit små, men nu är det ”länge sen”, de är 11 och 14, så kanske är det så att det Backman skriver om är historia för mig. Även om jag kan känna igen mig ibland.
3. Jag har svårt för böcker som är lite krönikeaktiga.

Tyvärr. Men jag ser fram emot Backmans nästa. Det gör jag. Och jag hoppas det handlar om ytterligare en Ove eller hans bästa vän men sedermera värsta fiende.

*läsbläddra = läsa ca 39% av boken och bläddra igenom resten, procenten kan variera :)