Hetero i Hägersten

Såg att Sofia Olsson kommit ut med en ny bok med namnet Det bästa barnet som jag blev sugen på att läsa. När jag sökte den på mina bibblor hittade jag Hetero i Hägersten som är del 1 så det var ju bara att låna hem den.

På baksidan läser vi: Hetero i Hägersten är en komisk vardagsbetraktelse av ett par i den där åldern strax över tjugofem och strax under trettio då man befinner sig i brytpunkten mellan ungdomens frihetslängtan och vuxenlivets krav. I en blandning av humoristiska seriestrippar och längre noveller får vi följa parets funderingar, vardagsbestyr och problem. Samtalen rör sig om allt från det poetiskt filosofiska i att diskutera en hackspetts existens på balkongen till den kalla diskbänksrealismens vardag i något så enkelt som en flytt.  Hetero i Hägersten är en av de mest närgångna granskningarna av den heterosexuella tvåsamheten som gjorts i serieform och tar, precis som kärleken själv, både fram det skratt och den gråt som finns i ett förhållande.

Även om det nu är 1,5 decennium sedan jag var där finns många igenkänningspunkter om hur det var. Samtidigt tycker jag att det stundtals blir lite väl grått och vardagligt. Det blir ju vad man gör det till liksom. Men det är okej läsning.

Jag märker när jag läser tecknat att jag rusar genom sidorna. Jag vet inte riktigt varför men jag tror det beror på att det är så lite text på sidorna. Försöker ”läsa” bilderna mer men det är svårt.

Hetero i Hägersten (häftad)

Hur det gick med Det bästa barnet? Ja, den hade ingen av mina bibblor köpt in ännu så den får jag snällt vänta på ett tag. Borde kanske skicka in ett inköpsförslag?!

Annonser

Detta borde skrivas i presens ~ Helle Helle

detta-borde-skrivas-i-presens

Kanske årets bästa lästa bok. Kanske. Kvalar in på topp tre i alla fall!

Dorte har hyrt ett hus som ligger granne med tågstationen i Glumsö, en liten ort utanför Köpenhamn. Varje dag tar hon tåget till Köpenhamn. Hennes familj tror att hon studerar, men hon går egentligen aldrig till universitetet. Istället fördriver hon sin tid med att vandra runt i varuhuset Scala. Eller med poeten Hase. Det är inte första gången hon har flyttat hemifrån. Kanske den femte. Den tredje gången hon flyttade var det till Per Finland. Han hade lika lite att göra som hon, och en vattensäng som gungade och skvalpade. Men sen blev det lite komplicerat när Dorte träffade Pers kusin Lars. Eller så var de för unga bara. Dorte försörjer sig på att skriva rimmade festsånger och drömmer om att skriva. Som Hase och de andra på Lyrikcafét. Men det går inte alltid så bra som hon önskar. Det är för mycket som stör: minnena från tiden med Per Finland, sömnlösheten, att hon inte har några gardiner och godstågen som kommer och går hela nätterna (från Bokus).

Ja, det där är grundhistorien i boken. Men det handlar om så mycket mer. Känslan av grå vardag, den där lunken när man väntar på att något skall hända. Men hur mycket påverkar jag själv mitt liv? Ja, just det, att ta ansvar för sitt liv, att känna att ja, jag har koll på läget. Helle Helle beskriver det där så bra. Den där känslan att livet bara händer medan man står där bredvid och tittar på. Det där sökandet efter en identitet. Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv? Vad ska jag göra när jag blir stor?

Många frågor. Men inga svar. Det är bara att grubbla på. Berlingske Tidende kallar boken för en ”vidunderlig läsupplevelse” och jag kan inte annat än att hålla med!

Vill läsa mer av Helle Helle. Vem är hon tro? Klicka in på hennes webbsida vetja! Och Amanda Svensson har skrivit en recension på boken i Sydsvenskan, läs här! Och jag skall leta fram fler böcker av henne och läsa! Många utropstecken blir det men det är boken värd!

 

Easter Parade av Richard Yates

I vår läsecirkel Libri Clava skall vi till nästa gång läsa en, eller flera om man så vill, titel av Richard Yates. Jag har valt Easter Parade då den lockade mest när jag läste vad de olika böckerna handlade om. Och vilket bra val det blev! En riktigt bra, men också tragisk bok. Men det gör liksom inget att den är tragisk, Yates skriver så proffsigt, så vardagligt att man riktigt känner misären, det gråa, de olyckliga människornas känslor. Jag gör mig en film under läsningen gång!

Richard Yates levde mellan 1926-1992 och vad jag förstått är det egentligen efter hans död han blivit riktigt erkänd som författare. Bak på boken står ”Richard Yates betraktas som en av  de riktigt stora och inflytelserika amerikanska 1900-talsförfattarna. Han har blivit särskilt hyllad för sin förmåga att skildra olyckligt medelklassliv genom fenomenala karaktärsskildringar.”

Till boken. I fyrtio år får vi följa systrarna Emily och Sarah Grimera, vilka inte har mycket gemensamt förutom de ständiga besvikelserna de råkar ut för i livet. Emily är den intellektuella stadsmänniskan som söker kärleken men enbart lyckas få till stånd tillfälliga affärer. Sarah, den sötare och mer konventionella av de två, gifter sig tidigt och får barn tillsammans med, visar det sig, en inskränkt och förtryckande make. Deras rastlösa och nervösa mor, Pookie, har fullständig avsaknad av insikt om hur andra tänker och känner. När romanen inleds på 1930-talet lider bägge systrarna ännu av föräldrarnas skilsmässa. Kort därefter dör fadern och Emily och Sarah försöker på var sitt håll hantera sin egen osäkerhet. Sarah skaffar sig det perfekta hemmet medan Emily går från den ena bedrövliga kärleksaffären till den nästa. Hur hon än gör tycks hon bli lämnad och övergiven. Samtidigt börjar hon inse att Sarahs tillvaro knappast är en idyll – snarare tvärtom (lånat från Bokus).

Flickorna är i barndomen ofta ensamma. Pookie tycker att de skall klara sig själva, Sarah får ofta ta hand om sin yngre syster. Inte alltid så populärt. Att de inte kallar sin mor för mamma utan för Pookie känns för mig också som ett avståndstagande från moderns sida.  Tidigt får jag också känslan av att Emily lever i skuggan av både sin mor och syster. Vid flera tillfällen märker man också som läsare att även fadern favoriserar Sarah. Emily funderar när de fått besked att deras fader avlidit:

”Åh, vad jag gruvar mig för att ringa Sarah”, sa Pookie. ”Hon har alltid varit pappas lilla flicka.” Till slut ringde Pookie ändå, och trots att Emily bara hörde hennes del av samtalet förstod hon att Sarahs sorg var omedelbar och djup. Men om Sarah alltid hade varit pappas lilla flicka, vems lilla flicka var då Emily?” (s.63)

Att inte ha blivit sedd, uppskattad och fått utveckla en självkänsla är något Emily får betala för hela sitt liv. Vid flera tillfällen svarar hon ‘Jag förstår’ när hon egentligen inte förstår någonting. När en romans med en sjöman tar slut och han samtidigt berättar att han är bisexuell, är Emilys svar ‘Jag förstår’ men nästa tanke som kommer till henne är ”Och när i all världen skulle hon lära sig att sluta säga ‘Jag förstår’ om sådant  som hon inte alls förstod?” (s.93) Det är rörande men samtidigt ”gulligt” skrivet. Jag känner för Emily, jag vill att det skall gå bra för henne. Hon utsätts för, eller ibland utsätter sig sjäv för till och med, många svek, förluster och upplevelser men någonstans ser jag att hon kommer att komma igen som en starkare människa. Räddningen för Emily kan skönjas i slutet av boken, jag hoppas jag har rätt!

När det gäller Sarah går hon sin mors väg i mångt och mycket. Hon tar till alkoholen, det är ingen ursäkt men det kan nog vara ett sätt att överleva då hennes make inte behandlar henne som man borde. Sedan är frågan den om det är rätt sätt att komma undan ett problem. Nej, tror inte det. Det sociala arvet får ta stor plats i denna bok och det är jag övertygad om att det gör i allas liv.

Bladvändare

På baksidan till boken Kommer aldrig mer igen skriven av Hans Koppel går att läsa ”Sällan har begreppet bladvändare kommit mer till sin rätt.” Jag är böjd att hålla med till hundra procent! Boken är inte den bästa jag läst när det gäller genren thriller men något har den som gör att jag bara ville läsa och läsa och läsa.

Boken handlar om Ylva, en fru och mamma som plötsligt försvinner på hemväg från jobbet en eftermiddag. Mike, hennes man, misstänks men blir aldrig mer än förhörd. Åklagaren och polisen har inget att gå på. Tiden går och livet återgår till det normala för Mike och dottern. Vad de inte vet är att Ylva är i livet men det är bara två människor som vet om hennes existens. En thriller om händelser som utspelat sig för länge sedan men ändå inte är överspelade, i alla fall inte för alla visar det sig…

Det som gör att den hamnar i bladvändarfacket tror jag är att jag som läsare redan tidigt vet var Ylva befinner sig, till skillnad från de andra i boken. Jag önskar hela tiden att de skall förstå och då kan jag ju inte bara lägga boken ifrån mig. Ett bra grepp!

Boken är skriven av Hans Koppel, pseudonym för Petter Lidbeck, känd som barnboksförfattare. Hans Koppel har även skrivit böckerna Vi i villa, Medicinen samt Kungens födelsedag. Dessa böcker har inget med thrillergenren att göra, de är mer vardagliga till sin karaktär och handlar om människor som vill vara mer än de är. Rekommenderas varmt!