Skuggorna – Katarina Wennstam

Har slukat Wennstams alla tidigare skönlitterära titlar. Gillar hennes sätt att skriva och just att hon går lös på samhällsproblem gör att det blir så himla bra. Tycker jag.

Ad Libris skriver: ”I Katarina Wennstams nya roman får vi möta en annorlunda sorts brottslingar. De ser sig mer som rättsinstans. Om en man blivit dömd för ett brott, suttit av sitt straff och kommit ut igen, är det inte säkert att skuggorna tycker att han sonat sin skuld till samhället. För om det är en man som misshandlat eller förgripit sig på en kvinna så står de där och väntar på honom, på att få slå till och tillfoga sår för sår, brännmärke för brännmärke, syra för syra. De är starka, snabba och osynliga, och lika snabbt som de dyker upp ur skuggorna försvinner de igen. Det blir Charlotta Lugns uppgift att spåra och gripa dem. Och försvarsadvokat Shirin Sundin ställs inför ett både moraliskt och juridiskt dilemma: vem är offer och vem är förövare i de här fallen?”

Det är relativt spännande hela tiden, man flyttas fram och tillbaka i olika skeenden och händelser mest hela tiden. Och för mig som läst tidigare böcker av Wennstam bjuds på flashbacks några gånger.

Det som Wennstam gör så snyggt är att hon inte tar parti för någon sida. Det konstiga är att det inte går att göra det heller. På ett ställe fastnade jag dock lite längre… (s.294)

IMG_0240.JPG

Här tar Wennstam ett ställningstagande som är riktigt aktuellt. Och har man följt henne i media är det inte första gången hon tar sig ton. Fortsätt så!

Skuggorna är en fristående fortsättning på Svikaren och Stenhjärtat, en romansvit om brott som begås mitt ibland oss, av oss själva, och där brottslingarna skyddas av allas våra fördomar och förutfattade meningar.

Annonser

Bokbloggarnas litteraturpris ~ med en dag tillgodo!

Höll på att glömma! Såg alldeles nyss på Twitter att i morgon är sista dagen att nominera till Bokbloggarnas litteraturpris 2012.

Fundera, komma ihåg, fundera lite till. Bestämma mig. Maila pjp@breakfastbookclub.se. Klart.

Och mina nomineringar är:

Svikaren – Katarina Wennstam

Torka aldrig tårar utan handskar. Kärleken – Jonas Gardell

Detta borde skrivas i presens – Helle Helle

Må bästa bok vinna!

Jag skulle aldrig ljuga för dig

Hmm, men det var ju just det du gjorde ju. Efter att ha läst Moa Herngrens bok (vad den handlar om läser du här) känner jag migmest fylld av frustration. Varför gick du inte tidigare? Varför pratade du inte med Josef, din man? Var det tvunget att sjunka så lågt att du sårade dina kära, din man och dina barn, så mycket. Samtidigt förstår jag dig. Jag förstår, på något konstigt sätt, att du inte ville förstöra den fasad du levde bakom. Även om du mår skit. Men det är något som är ruskigt fel i vårt samhälle och på vår syn på oss själva när det går så här. Hur lätt är det att inte tvingas med i den här stressen att vara en ”fin, fungerande familj”? Särskilt när alla andra verkar vara det också…

Jag vet att boken är skönlitterär men den skulle kunna vara självbiografisk. Det är nog många kvinnor, och säkert också män, som kan skriva under på innehållet i denna bok, kanske inte hela men delar av den. Själv hittar jag fler passager i boken där jag kan känna igen mig, men jag klarar det, det är på en mer okej nivå. Men bokens huvudperson säger så här:

Jag heter Cecilia. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen. Varje dag känns det som om jag står på randen av ett stup och väntar på att jag ska våga ta klivet. Men jag vågar inte. Jag står kvar i vinden och väntar på att någon annan ska göra det åt mig. Puffa mig över kanten.

Boken är trots tragiken och all bedrövelse riktigt bra. Jag tycker böcker som dessa behövs, som motvikt till alla gulligullböcker om lycklig kärlek och frid och fröjd. Det är sådana här böcker som får mig att stanna upp, tänka, fundera och gå vidare som en lite annan människa. Som ger mig något, som berör.

Det kommer många böcker med tema krisande fyrtioåringar, skilsmässor, självförverkligande och personliga kriser just nu. Är det för att jag själv är i den åldern som jag lägger märke till det? I går började jag läsa boken Dubbelexponering av Suzanna Dilber. Om ett äktenskap i upplösning. Andra titlar är Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk och Sveland och Wennstams antolgi Happy Happy: en bok om skilsmässa.

Om du vill läsa vad andra skrivit om Herngrens bok kan du klicka in dig hos I hyllan, och dagarna går eller i DN där Moa själv intervjuas om boken.

 

Gjord gerning hafver ingen återvändning

Det var länge sedan jag läste en bok så fort just för att den var så bra. Svikaren av Katarina Wennstam är en riktigt fängslande spänningsroman! Den håller samma härliga tempo som hennes tidigare trio; Smuts, Dödergök och Alfahannen. Toppenböcker även de!

Svikaren handlar om en utredning och påföljande rättegång kring ett mord som begåtts. Det är en fotbollsspelare, Sebastian Lija, som mördats. Vi får följa offrets anhöriga, rättsapparaten runt i kring, men också kriminalinspektör Charlotta Lugn och advokaten Shirin Sundins med- och motgångar i denna till stor del manliga värld. Vi får också ett hum om hur svårt det kan vara att leva som homosexuell i vårt samhälle.

Till en början tycker jag Wennstam är modig som vågar ge sig in i fotbollsvärlden med dess våld och intolerans. Samtidigt tycker jag att det ju måste göras och vem skulle göra det bättre än denna författare? Inte vet jag.

Det handlar om människors okunskap, längtan efter makt, önskan att manipulera, kort sagt och krasst uttalat handlar det om vårt samhälle av idag. Det handlar också om att leva här och nu. Längs väggen i salen där rättegången hålls står ”Gjord gerning hafver ingen återvändning” (sid 364) och det är något den åtalade bör ta med sig. Och vi andra också.

Ser ruskigt mycket fram emot kommande två böcker i denna trilogi!

Timmarna och Svikaren

Nästan samtidigt som jag avslutade Michael Cunninghams Timmarna fastnade jag i Katarina Wennstams Svikaren. Det enda jag vill göra nu är att läsa! Men det går ju inte tyvärr, vardagen för med sig så många andra måsten.
En reflektion kring Timmarna kommer efter nästa måndag klockan 19 för då har vi bokcirkelträff och skall prata om denna bok. Svikaren har jag nog läst ut inom kort, om några dagar kanske, så en reflektion kring den boken är också på ingång. Jag vill bara säga en sak, Wennstam är en modig författare. 

Bilden är lånad från Boktipset.se

 

Drougge, Sveland och Wennstam


I en av de gamla Vi läser jag hittade igår finns en intervju med de tre författarna. Ingressen låter så här: ”De är förbannade, politiskt medvetna och inte rädda för att ta en fight.” Så fort en ny bok ges ut med någon av dem som avsändare blir det diskussioner, för och emot, bra eller dåligt. Ingen verkar bli oberörd av det de skriver. Jag kommer i detta inlägg inte att gå in i någon diskussion huruvida jag håller med eller inte. När jag läst deras böcker har jag läst dem som ”vanlig” skönlitteratur och inte ett inlägg i någon debatt.

Vi börjar med Drougges böcker. Om jag minns rätt har jag läst Jag, jag, jag!, Andra sidan Alex, Lutherska badet samt Boven i mitt drama kallas kärlek. Lutherska badet är den jag gillade bäst. Det känns som att huvudpersonen kommer till ro med sitt liv och hittar sig själv. En bok som följer med.

Av Maria Sveland har jag ännu bara läst Bitterfittan. Jag kan bli lite sur (oops! nu blir det en åsikt i debatten…) på att tjejen i boken, och ibland andra tjejer, ”hjälper till” att bli det där offret, den där bitterfittan. Boken var helt okej då jag läste den men känner att det är en bok jag skulle behöva läsa om, med andra glasögon än de skönlitterära. Boken Att springa köpte jag in till jobbet i somras, kanske dags att läsa den också.

När jag läser vad Att springa handlar om tänker jag att det till viss del rör det Katarina Wennstam skriver om i sina böcker Smuts, Dödergök och Alfahannen. Dessa tre läste jag för några år sedan. Smuts tar upp sexköp och trafficking, Dödergök handlar om hedersvåld och våld inom äktenskapet medan Alfahannen handlar om män som tror de äger kvinnor. Egentligen samma problematik i alla Wennstams titlar men böckerna tar sig uttryck på olika sätt.

Intressant är det, det de skriver om. De ger mig något att fundera på. Ingen av dessa titlar kunde jag bara lägga ifrån mig när jag läst klart. De lever kvar i ens medvetande, påminner en om livet, ens egen vilja och möjlighet till förändring, förbättring eller kanske bara förvirring. Något säger de i alla fall mig, annars hade jag glömt vad de handlade om för länge sedan. Vad tycker du? Har du läst någon av dessa titlar?