Kärleken är dödens motsats

av Roberto Saviano blev första anhalten i Italienresan som jag gör nu i maj tillsammans med Enligt O och ett gäng andra bokbloggare. Det är en liten bok, bara 53 sidor. Lite kort handlar den om Maria, en tjej på 17 år som planerat en framtid tillsammans med sin pojkvän Enzo. Enzo har tagit värvning i Afghanistan för att tjäna pengar till bröllopet men han omkommer i ett sprängattentat. Av insidestexten på boken får jag känslan av att det är en sann historia.

Saviano skriver boken som en sorts litterär intervju (kan man säga så?) där jag som läsare får reda på hur Maria och hennes familj och vänner tacklar dödsfallet. Jag får känslan av, utan att veta alldeles för mycket om Italiens traditioner, seder och bruk, att det verkligen skall synas att man sörjer, hela släkten skall klä sig svart under en lång tid. Det verkar förutsättas att Maria skall leva som änka resten av sitt liv, trots att hon bara är 17 år.

Saviano skriver: ”Maria verkar ha skaffat sig en klokhet som inte stämmer överens med hennes ålder. Hon har snappat upp den någonstans i den kondens som bildats av tiden som flyter förbi, ständigt likadan, där minuterna verkar löpa bortom hennes ålders tid och krocka med varandra, pressas samman i hennes liv, som inte längre har det andrum det borde ha.” (s.19) Det ligger en tragisk känsla över hela boken. Döden finns med på varenda sida, den griper tag, och jag riktigt känner sorgen Maria bär på. Samtidigt blir jag lite frustrerad för trots förlusten måste livet gå vidare. Förhoppningsvis gör det det, om ett tag.

”Det Maria har kvar är kartonger fulla av inbjudningskort till bröllopet, hon har kvar bitar av ett liv som planerats och fantiserats men aldrig förverkligats.” (s.49) Kommer hon att kunna släppa taget, får hon hjälp av någon att göra detta? Eller är traditionen för stark så hon förblir Enzos änka lång tid framöver? Jag vill veta hur det går för Maria. Nu. Det är svårt att inte bry sig.

Ni andra resenärer, har ni läst Savianos bok? Vad tyckte ni?