Bokmässan – en dag och nog så

Att man kan bli så trött av att strosa runt på Bokmässan en endaste dag. Utan seminariekort blir det ju till att hålla koll på olika fria programpunkter och komplettera dessa med besök i olika montrar. Jag kände idag att jag redan efter fem timmar var mer än nöjd. Då jag jobbar på högskolebibliotek saknar jag den biten på Bokmässan. Det är mer privata Jessica som får sitt lystmäte en dag som denna. Jag har tyvärr inte några bra förslag på hur Bokmässan skulle kunna bli mer ‘högskoleaktigt’ men jag funderar på det.

Känslan av att det inte är så mycket nytt finns där, det är ganska samma varje år. Jag har tänkt det förr, och tänker idag igen ”nästa år ska jag hoppa över”. Vi får se hur det blir!

Bilden/texten ovan tilltalade mig i alla fall!

Annonser

Affektion ~ Martin Jern

Affektion (pocket)

Började läsa denna bok de sista dagarna 2012. Boken är en mörk berättelse så fast jag hade möjlighet ville jag inte avsluta 2012 med denna bok därför lät jag den ligga över nyårsafton och läste klart någon av de första dagarna i januari.

Affektion handlar om Kate och hennes kompis Ali. De är sexton år och tycker att allt redan är för sent. När de var tolv dog en av deras kompisar i en frysbox under en klassfest hemma hos den nu döda kompisen. Och hur påverkar detta ens liv? Fast det var nog inte denna händelse som gjorde att det blev som det blev. Redan innan var det stökigt runt Kate, och Ali. Kate lever ett utsvävande liv med killar, droger och sprit och flyttar tidigt till sin syster i Malmö. För att, som hon tror, bli kvitt det förflutna. Men det är inte så lätt som hon tror, dåtiden gör sig hela tiden påmind.

Boken ger mig mycket att fundera på, på baksidan står ”Affektion är en stenhård, nattsvart roman som är helt omöjlig att sluta tänka på.” Stämmer bra. Jag mår nästan illa under vissa delar av läsningen. Ungdomar skall inte behöva ha det så här. Var finns de vuxna? Trots allt är det en riktigt bra bok som jag tror många ungdomar skulle gilla. Bra skrivet Martin!

Två citat tar jag med mig. De är inte så upplyftande dessvärre men när jag läste dem sade de mig något. De ger kanske också en hint om hur boken är, tror jag.

”Men kärlek är i grunden trots allt något destruktivt. Ett begär. Något man inte kan få tillräckligt av, ett hål som aldrig blir fyllt. precis som vilken drog som helst” (s.105)

”När jag gick och lade mig den natten fortsatte jag att tänka på hur nära döden och kärleken kan vara varandra. Rummet var så mörkt att jag inte kunde se min egen hand, och jag tänkte på att det farligaste man kan säga till någon är ”jag älskar dig”. För då har man lovat något man måste hålla. Och den dagen man inte kan hålla det man har lovat får man ta konsekvenserna av det. Det är därför det heter tillgivenhet.” (s.112)

Per Israelsson har skrivit en träffande recension på boken i SvD 2011.
Flaskposten
har bloggat om boken.

Finns att läsa via Elib!

Pappa, jag älskar dig

Hade tomt i min e-boksläsare igår och surfade in på Elib för att se om det var något nytt att låna hem. Istället för att låna något av det mest lånade kollade jag in deras nyheter. Jag hittade då Pappa, jag älskar dig av Jonas Terdin. På ”baksidan” stod det följande:

”Detta är en berättelse om kärlek. Kärlek mellan far och son. Men också om kärleken mellan man och kvinna, kärleken över de etniska gränserna och kärleken mellan människan och Gud. Detta är en berättelse om att bygga, vara och bevara en familj i ett landskap fullt av familjeruiner. Om soppatorsk, förändring, uppbrott, förälskelse, hopp och förlåtelse. Detta är en berättelse om kampen för att göra livet vackert och meningsfullt. Skriven av en man för andra män.”

Hm, av en man för andra män. Den vill jag också läsa, varför skulle den bara vara för män? Kanske kan även kvinnor få ut något av boken också. Sagt och gjort, jag laddade hem den och läste och läste. Slutsats, skriven av en man för andra män men också för kvinnor. En enkel bok om ett svårt ämne. Om att lära sig att visa kärlek inte bara genom handling utan också i ord. Att kunna säga Jag älskar dig! bara så där, mitt i vardagen.

Terdin berättar hur han arbetat med sig själv, för att bryta ett socialt arv han haft med sig från sin familj, ett arv hans far och mor haft med från sina familjer. Ett arv han till en början i sin första egna familj för vidare. Hur han så småningom lyckas bryta det mönstret. Inte utan komplikationer dock. Om kompromisser, kommunikation, samarbete och respekt. Om kärlek som en bil som behöver tankas för att inte sluta gå. Om uppväxten med en far som aldrig, vad han minns, sagt ‘jag älskar dig’. Terdins drivkraft är kärleken. Framför allt till barnen. ”Jag ville att det skulle höras att de var älskade, önskade, behövda och uppskattade. Det fick inte finnas den minsta tvekan om det.”

Det känns som han lyckats och har det bra! Läs den du med oavsett om du är man eller kvinna!