Dubbelexponering – Suzanna Dilber

Läste ut boken igår morse och känner mig nog fortfarande inte redo att skriva om mina intryck. Jag vill ändå inte vänta längre för lästa böcker är en färskvara för mig så jag gör ett försök nu i alla fall.

Jag klipper in bokens handling här, lånat från Forum Bokförlag. ”En gift tvåbarnsmor får veta att hennes man har bedragit henne i flera år med en mycket yngre kvinna. Livet som hon trodde var så stabilt tvärvänder, hon kraschlandar men försöker sedan få tillbaka kontrollen över tillvaron. Hon flyr långt bort från allt det välbekanta och hyr på ren impuls ett fallfärdigt hus på Gotland. Där kastar hon sig in i det praktiska arbete som krävs för att få huset beboeligt och avskärmar sig från människor, tankar och känslor. Det hade kunnat fungera – om det inte varit för de påträngande drömmarna.

Samtidigt har en ung skådespelerska sedan lång tid tillbaka ett förhållande med en äldre, gift man. Livet är en ständig väntan på någon som inte hör av sig, kanske hör av sig eller hör av sig alldeles för sällan. Ändå är han det enda som betyder något. Hon har slutat röra sig framåt och sitter fast i en omöjlig situation. Hon som aldrig skulle bli den andra kvinnan, han som snart skulle lämna sin fru, passionen som var för stark att stå emot. Men han gör aldrig sitt val och hon börjar förstå att det kanske är hon som måste välja, för sin egen skull.

Två kvinnor, två röster. Ur deras olika perspektiv skildras dramat i vardagen och hur hela livet kan förändras i ett slag. Dubbelexponering är en drabbande roman om vad kärlek är, eller inte är.”

Ja så långt är allt bra. Jag tänkte att jag efter att ha skrivit och publicerat detta inlägg skall surfa runt och läsa andras recensioner av denna bok. Orsaken är att jag inte riktigt förstår varför boken slutar som den gör. Lite längre ner kommer en liten spoiler men jag varnar innan om du vill förbli ovetande om slutet. Men vi börjar från början. Den gifta tvåbarnsmodern Josefin känner jag direkt  förtroende för. Hon reagerar som sig bör (tror jag) när hon får reda på att hennes man varit otrogen de senaste tre åren. När det visar sig att deras gemensamma vänner känner till makens romans blir Josefin helt galen. Och tur är väl det.

Parallellt med Josefins berättelse får vi följa Disa. Det är hon som är älskarinnan. Till en början i kortare kapitel, men senare i allt längre, får vi bekanta oss med hennes längtan efter kärlek och tvivel i att vara älskarinnan, den andra. När blir han hennes, på riktigt? Det är här jag börjar fundera på om jag missat något drastiskt under min läsning. Kvinnan i älskarinnerollen verkar helt plötsligt heta Ella. Eller är de två olika personer? Hmm, vad hände? Dilber låter Disa/Ella (?) få mer och mer plats i boken (mätt i antal sidor) vilket jag inte är så förtjust i, men jag kan förstå berättarknepet och titeln får sin förklaring. Josefin får mindre plats, men hon växer, psykiskt, trots det som skett mycket tack vare väninnan Mika som finns där i vått och torrt.

Min förvirring återstår dock. Läs inte detta avsnitt nu om du inte vill veta slutet, avslöjar det inte helt, men om du vill läsa boken vill du nog inte ha läst det här! Är det upplagt för en fortsättning i och med att de två kvinnorna träffas vid stranden? Blir de vänner? Kommer de att förstå att de har upplevt ”samma historia” fast från olika håll? Boken väcker många frågor som jag skulle vilja haft svar på. Kanske kommer en fortsättning, vad vet jag.

Sammanfattningsvis är det en helt okej bok. Den driver framåt och jag vill veta hur det fortsätter, det leder till att jag läser denna bok under ganska få dagar. Rusade jag igenom boken för fort, var det det som gjorde att jag missat något med Disa/Ella?  När jag läser en bok är ett mått på hur bra den är hur många citat jag skriver ner och sparar. I denna bok blev det inte ett enda. Det förvånar mig lite för den var i alla fall en trea på en femgradig skala. Jag tycker om att läsa om böcker som tar upp denna problematik. Skulle behöva diskutera den i den läsecirkel  eller med er bloggvänner. Har du läst Dubbelexponering? Vad tyckte du?

Dags att surfa runt och kolla hur andra bloggare och recensenter tänkt kring boken. Kanske blir jag klokare.

Jag skulle aldrig ljuga för dig

Hmm, men det var ju just det du gjorde ju. Efter att ha läst Moa Herngrens bok (vad den handlar om läser du här) känner jag migmest fylld av frustration. Varför gick du inte tidigare? Varför pratade du inte med Josef, din man? Var det tvunget att sjunka så lågt att du sårade dina kära, din man och dina barn, så mycket. Samtidigt förstår jag dig. Jag förstår, på något konstigt sätt, att du inte ville förstöra den fasad du levde bakom. Även om du mår skit. Men det är något som är ruskigt fel i vårt samhälle och på vår syn på oss själva när det går så här. Hur lätt är det att inte tvingas med i den här stressen att vara en ”fin, fungerande familj”? Särskilt när alla andra verkar vara det också…

Jag vet att boken är skönlitterär men den skulle kunna vara självbiografisk. Det är nog många kvinnor, och säkert också män, som kan skriva under på innehållet i denna bok, kanske inte hela men delar av den. Själv hittar jag fler passager i boken där jag kan känna igen mig, men jag klarar det, det är på en mer okej nivå. Men bokens huvudperson säger så här:

Jag heter Cecilia. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen. Varje dag känns det som om jag står på randen av ett stup och väntar på att jag ska våga ta klivet. Men jag vågar inte. Jag står kvar i vinden och väntar på att någon annan ska göra det åt mig. Puffa mig över kanten.

Boken är trots tragiken och all bedrövelse riktigt bra. Jag tycker böcker som dessa behövs, som motvikt till alla gulligullböcker om lycklig kärlek och frid och fröjd. Det är sådana här böcker som får mig att stanna upp, tänka, fundera och gå vidare som en lite annan människa. Som ger mig något, som berör.

Det kommer många böcker med tema krisande fyrtioåringar, skilsmässor, självförverkligande och personliga kriser just nu. Är det för att jag själv är i den åldern som jag lägger märke till det? I går började jag läsa boken Dubbelexponering av Suzanna Dilber. Om ett äktenskap i upplösning. Andra titlar är Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk och Sveland och Wennstams antolgi Happy Happy: en bok om skilsmässa.

Om du vill läsa vad andra skrivit om Herngrens bok kan du klicka in dig hos I hyllan, och dagarna går eller i DN där Moa själv intervjuas om boken.