Jag skulle aldrig ljuga för dig

Hmm, men det var ju just det du gjorde ju. Efter att ha läst Moa Herngrens bok (vad den handlar om läser du här) känner jag migmest fylld av frustration. Varför gick du inte tidigare? Varför pratade du inte med Josef, din man? Var det tvunget att sjunka så lågt att du sårade dina kära, din man och dina barn, så mycket. Samtidigt förstår jag dig. Jag förstår, på något konstigt sätt, att du inte ville förstöra den fasad du levde bakom. Även om du mår skit. Men det är något som är ruskigt fel i vårt samhälle och på vår syn på oss själva när det går så här. Hur lätt är det att inte tvingas med i den här stressen att vara en ”fin, fungerande familj”? Särskilt när alla andra verkar vara det också…

Jag vet att boken är skönlitterär men den skulle kunna vara självbiografisk. Det är nog många kvinnor, och säkert också män, som kan skriva under på innehållet i denna bok, kanske inte hela men delar av den. Själv hittar jag fler passager i boken där jag kan känna igen mig, men jag klarar det, det är på en mer okej nivå. Men bokens huvudperson säger så här:

Jag heter Cecilia. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen. Varje dag känns det som om jag står på randen av ett stup och väntar på att jag ska våga ta klivet. Men jag vågar inte. Jag står kvar i vinden och väntar på att någon annan ska göra det åt mig. Puffa mig över kanten.

Boken är trots tragiken och all bedrövelse riktigt bra. Jag tycker böcker som dessa behövs, som motvikt till alla gulligullböcker om lycklig kärlek och frid och fröjd. Det är sådana här böcker som får mig att stanna upp, tänka, fundera och gå vidare som en lite annan människa. Som ger mig något, som berör.

Det kommer många böcker med tema krisande fyrtioåringar, skilsmässor, självförverkligande och personliga kriser just nu. Är det för att jag själv är i den åldern som jag lägger märke till det? I går började jag läsa boken Dubbelexponering av Suzanna Dilber. Om ett äktenskap i upplösning. Andra titlar är Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk och Sveland och Wennstams antolgi Happy Happy: en bok om skilsmässa.

Om du vill läsa vad andra skrivit om Herngrens bok kan du klicka in dig hos I hyllan, och dagarna går eller i DN där Moa själv intervjuas om boken.

 

Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk

Bara titeln ger mig ont i magen. Har haft boken liggande på sängbordet ett antal veckor utan att förmå mig att börja läsa. Men så igår kom jag igång och har redan plöjt drygt hälften. Det som gjort att jag inte valt denna bok förrän nu är bland annat att jag alldeles nyligen fått reda på att två par i vår vänskapskrets kommer att gå skilda vägar och i båda fallen finns barn med i bilden. Sedan är det inget som säger att våra vänner får det just så här, men usch, mitt hjärta får ont!

Det börjar med att Anna och Mats håller på att få ordning på sina nya lägenheter. Skilsmässopapper skrivs på och de skall försöka börja lev sina nya liv, ena veckan själva, andra veckan tillsammans med barnen. Och det är inte lätt. Både Anna och Mats är trasiga av det de gått igenom, ingen av dem verkar ha börjat bearbeta skilsmässan ännu. Det känns som det kommer att ta tid. I och med att de har fullt upp med sig själva och sina respektive känslor känner de sig också otillräckliga när det gäller barnen vilket är fullt förståeligt.

Boken är än så länge riktigt bra på något jobbigt sätt. Zweigbergk kan beskriva de där känslorna (inbillar jag mig) och både Anna och Mats får man lära känna på ett så bra sätt att det känns trovärdigt, utan att jag har något facit. Jag ser fram emot resten av boken och håller tummarna för att Anna och Mats kommer vidare med sina liv. Återkommer med en helhetsrecension inom kort.

Inser att det snart är dags att läsa Ur vulkanens mun, vilken handlar om Anna och Mats och barnen tre år tidigare. Det har visst börjat knaka i förhållandet redan då.