Torsdagsänkorna – Claudia Piñeiro

torsdagsankorna

Baksidestexten ger sken av att boken är en deckare, det är i alla fall vad jag tror när jag börjar läsa. Och första kapitlet läser jag fortfarande med denna uppfattning. Men sedan blir det en helt annan bok jag har i mina händer. Till baksidestexten:

”En morgon ligger tre döda kroppar på botten av en pool i ett exklusivt bostadsområde utanför Buenos Aires. De döda männen brukar träffas på herrmiddag varje torsdag. Grannarna är chockade över att det som hänt mitt ibland dem. De lever omgärdade av höga murar och låsta grindar för att stänga ute omvärlden. Bland dem finns ingen fattigdom, inget våld bara perfekta trädgårdar, glittrande pooler och böljande golfbanor. Vad döljer sig bakom den glättade ytan? Även en till synes bekymmerslös tillvaro rymmer mörka hemligheter och mänskliga svagheter som inte låter sig stängas ute av murar.”

Så långt deckare. Och därefter…

”Torsdagsänkorna är mycket mer än en spänningsroman. Den är en svidande skildring av ett samhälle på väg att falla samman inifrån.”

Och ja, det är det den här boken är mest. Jag är både nöjd och besviken efter att ha läst denna bok. Nöjd att jag fortsatte läsa för den är faktiskt riktigt bra. Den tar upp frågan om klass, att leva över sina tillgångar, att skaffa sig ett liv och leverne som kan brista vilken stund som helst. Inga pengar in på kontot och livet ställs på ända. Man lever med skygglappar. En illusion om det fina livet om att sopa över problemen man har.

José Saramago, portugisisk författare, har sagt om boken: ”En intelligent roman som skoningslöst dissekerar ett samhälle i snabb förruttnelse.”  När jag söker efter mer tankar och kommentarer om boken hittar jag till sidan Mertin Litag. Det verkar vara ett tyskt förlag som specialiserat sig på spanskspråkig litteratur. Här får jag en bättre förklaring om vad boken handlar, nästan för mycket för den som inte läst boken!

Varning med andra ord! Läs inte avsnittet nedan, det kursiverade, innehåller spoilers! Det kommer mer ”vanlig” text efter det kursiva så scrolla ner lite medan du blundar någon sekund!

In Las viudas de los jueves (spanska titeln) fifty kilometres outside the gates of Buenos Aires lives the small society of Altos de la Cascada. Behind locked doors, shielded from the crime, poverty and filth of the people on the streets, it is seemingly occupied with troubles such as the summer’s drought of the communal golf course. Behind this façade, however, lie conflicts that cross all borders of social class: Infidelity, alcoholism, infertility and abusive marriage. And finally, the economical consequences of 9/11 and Argentina’s crisis take their toll. Yet instead of rolling up their sleeves, three devoted family fathers from Cascada find an alternative solution in order to save their loved ones from lowering their accustomed standard of living, let alone their wives having to do the housework… The novel opens with the discovery of the three men’s corpses in the pool. Had not Romina – psychologically victimised by her adoptive mother for her dark skin – and her boyfriend Juani witnessed the event, no one would ever have known what really happened. Claudia Piñeiro has invented this story before it took place in a similar way, and, in sparse and powerful prose, tells of a crime that generated a scandal in the Argentinean media.

Samtidigt som jag är nöjd och glad att jag läste klart boken och jag förstår och håller med om att bakgrunden behövs för att man skall förstå varför männen dör och så vidare är jag aningen besviken på att bara det första och de allra sista kapitlen handlar om det jag trodde boken skulle handla om. Men då jag är en sådan läsare som vanligtvis lägger undan en bort ganska fort för att jag inte gillar vad jag läser måste denna bok ha haft något speciellt. Och ja, det hade den. Jag gillade alla beskrivningar, av personer, av miljön, av stämningen där i Altos de la Cascada. Och jag gillade den där känslan som sakta byggdes upp, den att katastrofen var på väg och inte gick att hejda.

Riktigt bra skrivet. Men besvikelsen gnager fortfarande lite. Suck.

Annonser

Parallelläsning

image

Har de senaste dagarna läst två böcker parallellt. Det är inget jag brukar göra men på något vis kändes det nödvändigt den här gången. Kanske beroende på böckernas karaktär, kanske beroende på att jag egentligen inte blev så värst förtjust i någon av böckerna, kanske behövde jag lite pauser från dem ibland.
Böckerna handlar aningen långsökt om samma sak, att tro att gräset är grönare på andra sidan, att inte vara nöjd med det man har i livet utan ständigt söka sig vidare. Att glömma bort all den kärlek man kan få hos sina nära och kära och glömma att ta hand om dem som står en närmast.

Claes de Faires Alla lyckliga familjer liknar varandra handlar om en överklassfamilj som har allt man kan önska sig för pengar men ingen är lyckligare för det. Det är riktigt förskräckligt och det är fler än en gång jag funderar på hur många så kallade lyckliga familjer som har det så här.

Jane Moores bok kärlek@första.träffen handlar om 30-åriga singeln Jess som får en internetdateannons i present av en kompis. Hon hinner gå på många dejter innan hon hittar den rätte men det blir långt ifrån hur hon tänkt sig.

Vill du läsa något riktigt tragiskt, läs de Faire. Vill du ha lite roligare, läs Moore.