Om konsten att läsa och skriva ~ Olof Lagercrantz

Denna bok började jag läsa för ett bra tag sedan. Igår fick jag en påminnelse att den skall återlämnas senast imorgon så i morse fick jag snällt läsbläddra klart den. Jag skrev då att det var citatvarning redan från början och ytterligare några fick jag samlat på mig. Lagercrantz skriver om hur hans skrivande gått till, hur han utvecklats som författare och berättar minnen från sitt skrivarliv. Det är en lättläst skildring som kom redan 1985 och det finns många tips och tankar kring skrivande och läsande på ett väldigt enkelt sätt. Läs om du är det minsta intresserad av ämnet!

Om konsten att läsa och skriva (pocket)

 

 

Annonser

Ett litet stillsamt inlägg i debatten kring barns och ungdomars läsning och lite om ”fin litteratur”

Läser i Olof Lagercrantz bok ‘Om konsten att läsa och skriva’ följande:

” Gunnar Ekelöf frågar sig en gång, om man kan läsa för mycket och hans svar blir både ja och nej. Läsandet måste ha näring i verklighetsupplevelse, man måste ha gjort erfarenheter för att känna igen sig i det lästa. Och för att få nya eller fördjupade erfarenheter. Annars lär man bara livets bokstav.”

Då jag nyligen lämnat gymnasiet och biblioteket där så känner jag med eleverna. Hur lätt är det för en icke läsvan elev att läsa en gammal klassiker som kanske utspelar sig för 200 år sedan. Eleven kanske inte har det minsta hum om hur Sverige/världen såg ut då och har stora svårigheter att inte bara förstå vad boken handlar om utan också att sätta bokens innehåll i ett sammanhang. Jag kan bara tänka tillbaka på min gymnasietid då vi skulle läsa Selma Lagerlöfs  Herr Arnes penningar. Hur lätt var det? Inte alls. Nej, först tror jag vi behöver få våra elever, från förskoleklass till gymnasiet, att inse vad rätt bok kan göra för deras läsning. Sedan skall de få läsa det de vill och så får de därifrån vidga sina vyer i bokvärlden när helst de önskar. Och gör vi så här tror jag det blir fler och fler som till slut kan tänka sig att säga ”jag gillar att läsa” för tvånget löser ingenting. Läs det du vill när du vill så kommer resten av sig själv. Basta!

Lagercrantz fortsätter: ” Man bör också komma ihåg att de, som predikar läsandets välgörande inflytande, talar i egen sak. Den som inte läser skriver inte heller och hans argument får vi därför inte höra – eller i vart fall inte läsa. Betänk också, ni som propagerar för läsning av god litteratur, att i samma ögonblick det blir klassat som fint att läsa, som något vilket sätter läsaren i en högre klass än andra, är katastrofen nära. Då är boken i farozonen. Det måste vara ett behov verkande inifrån som driver till läsning.” (s.19)

Jag tänker på en av Bokhorornas inlägg härom dagen när Johanna Lindbäck skrev om att hon bland annat tycker det är konstigt att de flesta bara skriver om det de gillar. Varför skriver inte fler om det de inte gillar? Finns det en rädsla för att tycka fel? Och finns det bra och dålig litteratur? Det här subjektiva tyckandet ställer till det samtidigt som det är skillnaderna i tänkande som gör allt så spännande. Det blev en himla debatt i bloggosfären och Johanna skrev ett inlägg till. Läs här!

Jag står fortfarande kvar vid min åsikt. Läs vad och när och hur du vill. Det är det viktigaste. Och tyck för guds skull vad du vill om det du läser – glöm inte det! Vem var det nu som bestämmer om vad som är bra litteratur? Jo, du!

 

Hamnade i facklitteraturen

På högskolebiblioteket där jag arbetar nu har vi mest facklitteratur. Det är ju inte så konstigt. Ibland ”springer jag på” böcker som jag vill bläddra i och ibland rentav vill läsa. Idag har jag börjat läsa Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva. Boken är från 1985 men det jag läst hittills känns som att det kunde vara nerpräntat de senaste åren. När jag söker den på AdLibris ser jag att den kommit i pocket 2011 och som e-bok 2012. Still going strong med andra ord!

Om konsten att läsa och skriva

Redan på de första sidorna blev det citat-varning! Här kommer några tankar om läsning. Först ut är  en tysk forskare vid namn Wolfgang Iser

Läsandet är en arena där författaren och läsaren tillsammans uppför ett fantasiskådespel. Det är inte blott författaren som är kreativ utan också läsaren. Den goda författaren är medveten därom och inbjuder läsaren till samarbete.

Jag tänker på det som så här när jag läser orden ovan; om det är en bok som jag gillar och kan följa med i, känna igen mig i, leva mig in i under läsningen ”träffar jag” författaren där, i dennes tankar med boken. Samtidigt kan jag känna att först är det ju faktiskt författaren som gör sitt och sedan är det min ”uppgift” att gilla eller inte gilla. Fast även om jag inte gillar så kan jag ju ”träffa” författaren i alla fall. Hm, det blir lite rörigt. Men vårt samarbete, som Iser pratar om, blir ju mer fruktbart när jag gillar. Så är det ju bara.

Joseph Conrad ska ha sagt så här till en vän som läst en av hans böcker ”Vilka underbart goda nyheter att just du tycker om min bok ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsaren ta hand om.”

Iser och Conrad hade nog gillat varandra. Fortsättning följer…