Jag skulle aldrig ljuga för dig

Hmm, men det var ju just det du gjorde ju. Efter att ha läst Moa Herngrens bok (vad den handlar om läser du här) känner jag migmest fylld av frustration. Varför gick du inte tidigare? Varför pratade du inte med Josef, din man? Var det tvunget att sjunka så lågt att du sårade dina kära, din man och dina barn, så mycket. Samtidigt förstår jag dig. Jag förstår, på något konstigt sätt, att du inte ville förstöra den fasad du levde bakom. Även om du mår skit. Men det är något som är ruskigt fel i vårt samhälle och på vår syn på oss själva när det går så här. Hur lätt är det att inte tvingas med i den här stressen att vara en ”fin, fungerande familj”? Särskilt när alla andra verkar vara det också…

Jag vet att boken är skönlitterär men den skulle kunna vara självbiografisk. Det är nog många kvinnor, och säkert också män, som kan skriva under på innehållet i denna bok, kanske inte hela men delar av den. Själv hittar jag fler passager i boken där jag kan känna igen mig, men jag klarar det, det är på en mer okej nivå. Men bokens huvudperson säger så här:

Jag heter Cecilia. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen. Varje dag känns det som om jag står på randen av ett stup och väntar på att jag ska våga ta klivet. Men jag vågar inte. Jag står kvar i vinden och väntar på att någon annan ska göra det åt mig. Puffa mig över kanten.

Boken är trots tragiken och all bedrövelse riktigt bra. Jag tycker böcker som dessa behövs, som motvikt till alla gulligullböcker om lycklig kärlek och frid och fröjd. Det är sådana här böcker som får mig att stanna upp, tänka, fundera och gå vidare som en lite annan människa. Som ger mig något, som berör.

Det kommer många böcker med tema krisande fyrtioåringar, skilsmässor, självförverkligande och personliga kriser just nu. Är det för att jag själv är i den åldern som jag lägger märke till det? I går började jag läsa boken Dubbelexponering av Suzanna Dilber. Om ett äktenskap i upplösning. Andra titlar är Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk och Sveland och Wennstams antolgi Happy Happy: en bok om skilsmässa.

Om du vill läsa vad andra skrivit om Herngrens bok kan du klicka in dig hos I hyllan, och dagarna går eller i DN där Moa själv intervjuas om boken.

 

Annonser

Drougge, Sveland och Wennstam


I en av de gamla Vi läser jag hittade igår finns en intervju med de tre författarna. Ingressen låter så här: ”De är förbannade, politiskt medvetna och inte rädda för att ta en fight.” Så fort en ny bok ges ut med någon av dem som avsändare blir det diskussioner, för och emot, bra eller dåligt. Ingen verkar bli oberörd av det de skriver. Jag kommer i detta inlägg inte att gå in i någon diskussion huruvida jag håller med eller inte. När jag läst deras böcker har jag läst dem som ”vanlig” skönlitteratur och inte ett inlägg i någon debatt.

Vi börjar med Drougges böcker. Om jag minns rätt har jag läst Jag, jag, jag!, Andra sidan Alex, Lutherska badet samt Boven i mitt drama kallas kärlek. Lutherska badet är den jag gillade bäst. Det känns som att huvudpersonen kommer till ro med sitt liv och hittar sig själv. En bok som följer med.

Av Maria Sveland har jag ännu bara läst Bitterfittan. Jag kan bli lite sur (oops! nu blir det en åsikt i debatten…) på att tjejen i boken, och ibland andra tjejer, ”hjälper till” att bli det där offret, den där bitterfittan. Boken var helt okej då jag läste den men känner att det är en bok jag skulle behöva läsa om, med andra glasögon än de skönlitterära. Boken Att springa köpte jag in till jobbet i somras, kanske dags att läsa den också.

När jag läser vad Att springa handlar om tänker jag att det till viss del rör det Katarina Wennstam skriver om i sina böcker Smuts, Dödergök och Alfahannen. Dessa tre läste jag för några år sedan. Smuts tar upp sexköp och trafficking, Dödergök handlar om hedersvåld och våld inom äktenskapet medan Alfahannen handlar om män som tror de äger kvinnor. Egentligen samma problematik i alla Wennstams titlar men böckerna tar sig uttryck på olika sätt.

Intressant är det, det de skriver om. De ger mig något att fundera på. Ingen av dessa titlar kunde jag bara lägga ifrån mig när jag läst klart. De lever kvar i ens medvetande, påminner en om livet, ens egen vilja och möjlighet till förändring, förbättring eller kanske bara förvirring. Något säger de i alla fall mig, annars hade jag glömt vad de handlade om för länge sedan. Vad tycker du? Har du läst någon av dessa titlar?