Jag brukar tycka om böcker som leder till att jag hittar många citat som berör mig

Men inte den här. Jag tror jag hade fel idé om vad boken skulle handla om, fast ändå inte. Det blev bara så fel. Det blev svart, jobbigt, inte intressant alls egentligen. Bara tugg tugg. Men likväl läste jag på, mest för att det är denna bok vi skall prata om i morgon när vi träffas i vår läsecirkel Libri Clava. Jag trodde och hoppades att den skulle bli bättre framåt slutet men nej.

Jag har vikt sju hundöron i boken på ställen där något skrivs som rör eller berör mig på något vis. Nu när jag på nytt läser dessa meningar/stycken märker jag att jag kan plocka bort tre av dem.

Resten kommer här, kanske helt obegripliga utan sitt sammanhang men men så är det.

Jag ville inte vara barn och var därför tvungen att spela vuxen. Jag kunde inte dra mig tillbaka i min barnslighet, skylla på den, använda den som skydd. Jag hade ingen reträttmöjlighet, utan var lämnad till min omöjliga balansakt. Jag var generad över att inte hålla måttet som vuxen och mina föräldrar levde i en upphöjdhet som gav dem rätten att vända sig bort. Själv var jag bara stolt när jag åstadkom något fint, men jag kunde inte vila i känslan av att vara stolt i mig själv. Mina föräldrar som gav mig så mycket uppmärksamhet hade ändå inte förmågan att uppfatta vad som pågick inuti mig. De hade valt bort det triviala i livet. Deras radar för barns tysta språk hade stängts av.”

Den som inte vill ha mig måste övertygas om att det är mig han ska ha.”

Hur olär man sig de outtalade reglerna?

I en diktsamling har författaren också skrivit ”Katastrofer är vackra på avstånd.

Vilken bok jag läst? Om man håller sig i solen av Johanna Ekström. Det finns mycket att fundera kring när det gäller denna bok. Det får jag tillfälle att återkomma till efter i läsecirkeln i morgon. Kanske växer boken när jag hör de andras tankar. Vi får se. Nu går jag vidare.

Annonser

Babel 25 april 2012 eller bättre sent än aldrig

Ligger lite efter när det gäller att titta på Babel. Sitter just nu och tittar på del 8 av 12. I detta program deltar bland andra Johanna Ekström som talar om sin bok Om man håller sig i solen. Vi skall läsa den i Libri Clava, den läsecirkel jag är med i, och det ser jag fram emot. Boken är beställd till jobbet, vi tänkte att det kunde vara något att ha där och så kan jag lägga beslag på den direkt! Något som fastnar hos mig direkt är när jag hör henne säga något i stil med ‘boken är inte en uppgörelse med mina föräldrar utan med min barndom’. Fint.

Något som får mina öron att lystra lite extra är nästa intervju från New York Public Library där Nathan Larsonfått sin inspriation till boken Dewey Decimal. Även om boken inte är  en jag vanligtvis skulle ge mig på, det är en deckare, så får titeln mig att bli nyfiken. Dewey decimalklassifikation (DDK) är ett klassifikationssystem för bibliotek, för övrigt det mest spridda i världen och sedan några år finns beslut på att även Sverige ska gå över till detta system och många bibliotek, främst högskolor och universitet, är redan i full gång med konverteringen.

Ytterligare gäster i Babel denna gång var författarna till nya boken om Carola. Andreas Ekström och Johanna Koljonen har skrivit boken Främling. De verkade så glada och inspirerade av att ha skrivit denna bok så jag blev riktigt nyfiken!

 

 

 

Easter Parade av Richard Yates

I vår läsecirkel Libri Clava skall vi till nästa gång läsa en, eller flera om man så vill, titel av Richard Yates. Jag har valt Easter Parade då den lockade mest när jag läste vad de olika böckerna handlade om. Och vilket bra val det blev! En riktigt bra, men också tragisk bok. Men det gör liksom inget att den är tragisk, Yates skriver så proffsigt, så vardagligt att man riktigt känner misären, det gråa, de olyckliga människornas känslor. Jag gör mig en film under läsningen gång!

Richard Yates levde mellan 1926-1992 och vad jag förstått är det egentligen efter hans död han blivit riktigt erkänd som författare. Bak på boken står ”Richard Yates betraktas som en av  de riktigt stora och inflytelserika amerikanska 1900-talsförfattarna. Han har blivit särskilt hyllad för sin förmåga att skildra olyckligt medelklassliv genom fenomenala karaktärsskildringar.”

Till boken. I fyrtio år får vi följa systrarna Emily och Sarah Grimera, vilka inte har mycket gemensamt förutom de ständiga besvikelserna de råkar ut för i livet. Emily är den intellektuella stadsmänniskan som söker kärleken men enbart lyckas få till stånd tillfälliga affärer. Sarah, den sötare och mer konventionella av de två, gifter sig tidigt och får barn tillsammans med, visar det sig, en inskränkt och förtryckande make. Deras rastlösa och nervösa mor, Pookie, har fullständig avsaknad av insikt om hur andra tänker och känner. När romanen inleds på 1930-talet lider bägge systrarna ännu av föräldrarnas skilsmässa. Kort därefter dör fadern och Emily och Sarah försöker på var sitt håll hantera sin egen osäkerhet. Sarah skaffar sig det perfekta hemmet medan Emily går från den ena bedrövliga kärleksaffären till den nästa. Hur hon än gör tycks hon bli lämnad och övergiven. Samtidigt börjar hon inse att Sarahs tillvaro knappast är en idyll – snarare tvärtom (lånat från Bokus).

Flickorna är i barndomen ofta ensamma. Pookie tycker att de skall klara sig själva, Sarah får ofta ta hand om sin yngre syster. Inte alltid så populärt. Att de inte kallar sin mor för mamma utan för Pookie känns för mig också som ett avståndstagande från moderns sida.  Tidigt får jag också känslan av att Emily lever i skuggan av både sin mor och syster. Vid flera tillfällen märker man också som läsare att även fadern favoriserar Sarah. Emily funderar när de fått besked att deras fader avlidit:

”Åh, vad jag gruvar mig för att ringa Sarah”, sa Pookie. ”Hon har alltid varit pappas lilla flicka.” Till slut ringde Pookie ändå, och trots att Emily bara hörde hennes del av samtalet förstod hon att Sarahs sorg var omedelbar och djup. Men om Sarah alltid hade varit pappas lilla flicka, vems lilla flicka var då Emily?” (s.63)

Att inte ha blivit sedd, uppskattad och fått utveckla en självkänsla är något Emily får betala för hela sitt liv. Vid flera tillfällen svarar hon ‘Jag förstår’ när hon egentligen inte förstår någonting. När en romans med en sjöman tar slut och han samtidigt berättar att han är bisexuell, är Emilys svar ‘Jag förstår’ men nästa tanke som kommer till henne är ”Och när i all världen skulle hon lära sig att sluta säga ‘Jag förstår’ om sådant  som hon inte alls förstod?” (s.93) Det är rörande men samtidigt ”gulligt” skrivet. Jag känner för Emily, jag vill att det skall gå bra för henne. Hon utsätts för, eller ibland utsätter sig sjäv för till och med, många svek, förluster och upplevelser men någonstans ser jag att hon kommer att komma igen som en starkare människa. Räddningen för Emily kan skönjas i slutet av boken, jag hoppas jag har rätt!

När det gäller Sarah går hon sin mors väg i mångt och mycket. Hon tar till alkoholen, det är ingen ursäkt men det kan nog vara ett sätt att överleva då hennes make inte behandlar henne som man borde. Sedan är frågan den om det är rätt sätt att komma undan ett problem. Nej, tror inte det. Det sociala arvet får ta stor plats i denna bok och det är jag övertygad om att det gör i allas liv.

Läsecirkelträff imorgon!

image

Imorgon är det dags för läsecirkeln Libri Clava att träffas. Vi ska prata om Michael Cunninghams Timmarna. Mina anteckningar ovan. Ser fram emot träffen!!