Ett litet stillsamt inlägg i debatten kring barns och ungdomars läsning och lite om ”fin litteratur”

Läser i Olof Lagercrantz bok ‘Om konsten att läsa och skriva’ följande:

” Gunnar Ekelöf frågar sig en gång, om man kan läsa för mycket och hans svar blir både ja och nej. Läsandet måste ha näring i verklighetsupplevelse, man måste ha gjort erfarenheter för att känna igen sig i det lästa. Och för att få nya eller fördjupade erfarenheter. Annars lär man bara livets bokstav.”

Då jag nyligen lämnat gymnasiet och biblioteket där så känner jag med eleverna. Hur lätt är det för en icke läsvan elev att läsa en gammal klassiker som kanske utspelar sig för 200 år sedan. Eleven kanske inte har det minsta hum om hur Sverige/världen såg ut då och har stora svårigheter att inte bara förstå vad boken handlar om utan också att sätta bokens innehåll i ett sammanhang. Jag kan bara tänka tillbaka på min gymnasietid då vi skulle läsa Selma Lagerlöfs  Herr Arnes penningar. Hur lätt var det? Inte alls. Nej, först tror jag vi behöver få våra elever, från förskoleklass till gymnasiet, att inse vad rätt bok kan göra för deras läsning. Sedan skall de få läsa det de vill och så får de därifrån vidga sina vyer i bokvärlden när helst de önskar. Och gör vi så här tror jag det blir fler och fler som till slut kan tänka sig att säga ”jag gillar att läsa” för tvånget löser ingenting. Läs det du vill när du vill så kommer resten av sig själv. Basta!

Lagercrantz fortsätter: ” Man bör också komma ihåg att de, som predikar läsandets välgörande inflytande, talar i egen sak. Den som inte läser skriver inte heller och hans argument får vi därför inte höra – eller i vart fall inte läsa. Betänk också, ni som propagerar för läsning av god litteratur, att i samma ögonblick det blir klassat som fint att läsa, som något vilket sätter läsaren i en högre klass än andra, är katastrofen nära. Då är boken i farozonen. Det måste vara ett behov verkande inifrån som driver till läsning.” (s.19)

Jag tänker på en av Bokhorornas inlägg härom dagen när Johanna Lindbäck skrev om att hon bland annat tycker det är konstigt att de flesta bara skriver om det de gillar. Varför skriver inte fler om det de inte gillar? Finns det en rädsla för att tycka fel? Och finns det bra och dålig litteratur? Det här subjektiva tyckandet ställer till det samtidigt som det är skillnaderna i tänkande som gör allt så spännande. Det blev en himla debatt i bloggosfären och Johanna skrev ett inlägg till. Läs här!

Jag står fortfarande kvar vid min åsikt. Läs vad och när och hur du vill. Det är det viktigaste. Och tyck för guds skull vad du vill om det du läser – glöm inte det! Vem var det nu som bestämmer om vad som är bra litteratur? Jo, du!

 

Annonser

Nytt grepp?

Jag vet inte om det är helt nytt för er men idag fick jag tips om att Akademibokhandeln kör en drive de kallar Ta läsborgarmärket.

Det går i korthet ut på att man förser sitt barn med ett antal för barnet lite lagom utmanande böcker. När barnet läst en bok fyller man i ett läskort och efter fem lästa böcker får barnet ett läsborgarmärke. Tyvärr står det inget om kostnader, om man behöver köpa böckerna eller om man kan låna dem, men det går ju att ta reda på för den som vill. En påhittig förälder gör ju ett eget läsborgarmärke som uppmuntran till sitt läsande barn!