Det funkade!

Jag sökte en bok på biblioteket i stan i veckan och såg att den fanns på en filial cirka 2,5 mil härifrån. I och för sig kunde jag lätt reservera boken men kom på att nu då jag jobbar i grannkommunen fyra dagar i veckan kan jag ju låna böcker även där. Sagt och gjort, leta leta leta och ja, jag hittade mitt gamla lånekort från Trollhättan. Dagen efter tog jag en promenad på lunchen till folkbiblioteket. Letade mig fram till rätt hylla och styrde därefter kosan mot lånedisken. Ja, jag fanns kvar! Det var visst nästan åtta år sedan jag lånade där senast… Postadressen stämde men mailadressen var fel (mindes knappt att jag haft en @telia.com adress!) Pin-koden? Nej, ingen aning. Damen i lånedisken uppdaterade uppgifterna och vips hade jag lånat det jag sökte. Fick även med mig ytterligare en bok. Fler bibliotek, fler lånekort, mer böcker att läsa! Underbart!

Dessa böcker lånades

 

 

Annonser

Vi kan så mycket mer…

Läste i DN häromdagen, lördag tror jag det var:

”Bibliotekarier vet inte bara allt om böcker…
Stod häromveckan och irriterade mig på en långsam bibliotekarie. Mitt lånekort var försvunnet och jag behövde ett nytt. Ska det ta sån tid?
Varpå bibliotekarien sakta rotar runt (måste hon titta på alla sidor i datorn!) och sen vänligt säger: Du har glömt ditt kort på Plattans bibliotek, står det här.
Där fick jag.
Sensmoral: bibliotekarier vet inte bara allt om böcker, de håller också ordning på låntagarna.”

Kan inte mer än att hålla med.