Isnätterna ~ Malin Isaksson

Jag vet inte hur det kom sig att jag lånade hem Isakssons Isnätterna från bibblan. Troligen läste jag om den på en av de bloggar jag följer. Blev intresserad av någon anledning jag inte heller minns. Men skit samma! Boken är läst och den är riktigt bra. Bra på ett sådant där olustigt sätt. För det är svart, så svart.

Isnätterna

Boken handlar om Jenny som tagit studenten och inte riktigt vet vad hon vill med sitt liv. Det handlar också om hennes familj som är i en brytningstid. Tre brorsor som flyttat hemifrån och en yngre syrra som går på gymnasiet. Eller, skolkar sig igenom dagarna skulle man kunna säga. Och så förädrarna, där mamman beskrivs som en mor som är lite bitter för att all tid hon lagt på familjen och att den skall ha det bra istället för att innan barnens intåg ha studerat färdigt och arbetat. Och så pappan då, lite osynlig men han finns där. Och Monica, mammans bästa vän sedan länge.

Det handlar dock mest om Jenny och hennes syrra som letar efter sin plats, sin identitet. De verkar inte må något vidare, på helt olika sätt. De försöker hitta sig själva genom att spegla sig i varandra. Hänger med på aningens tokiga saker, som ungdomar ibland gör. Utmanar både sig själva och andra för att testa gränser och se vad som funkar. Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur ska jag vara för att trivas med mig själv?

Boken kommer inte med några lösningar och det tycker jag är ganska bra. Den väcker dock många frågor som tål att funderas kring. För sig själv och tillsammans med andra. Som med de flesta böcker jag läser och gillar blir det en del utplockade citat. Så blev fallet även med denna bok. Jag radar upp dem så kanske ni får en känsla för vilken sorts bok det är.

”Du har ett snittbetyg på VG+ och alla möjligheter, sa arbetsförmedlaren. Hur lite kan man engagera sig i sin egen framtid? Jag suckar. Jag är inte drabbad av någon katastrof men jag känner mig som en katstrof i alla fall.” (s.10)

”Vad gör man när man inte slutar att inte vilja? tänker jag. När man kommit in i ett magnetfält och kompassnålen bara snurrar runt och inte kan ge någon användbar information?” (s.67)

” Hur jag i samma sekund kände det. Att jag längtar efter att bli någon som bestämmer över mitt eget liv. Att jag kommer att bli det. Även om jag inte vet hur det ska gå till.” (s.113)

”Såren på händerna är likadana som såren inuti, tänker jag. Av den anledningen är det skönt. Att bilderna äntligen stämmer överens. Den yttre med den inre.” (s.124)

”I en familj blir man varandras tillhörigheter, viskar jag och Monica lyssnar. Man är både sammanflätade och hoptrasslade på en och samma gång. Helt ohanterliga mängder av allt, kärlek och hat.” (s.146)

Läs och tipsa vidare om du gillar! Det gjorde jag. Har du redan läst? Vad tyckte du?

Annonser

Jag skulle aldrig ljuga för dig

Hmm, men det var ju just det du gjorde ju. Efter att ha läst Moa Herngrens bok (vad den handlar om läser du här) känner jag migmest fylld av frustration. Varför gick du inte tidigare? Varför pratade du inte med Josef, din man? Var det tvunget att sjunka så lågt att du sårade dina kära, din man och dina barn, så mycket. Samtidigt förstår jag dig. Jag förstår, på något konstigt sätt, att du inte ville förstöra den fasad du levde bakom. Även om du mår skit. Men det är något som är ruskigt fel i vårt samhälle och på vår syn på oss själva när det går så här. Hur lätt är det att inte tvingas med i den här stressen att vara en ”fin, fungerande familj”? Särskilt när alla andra verkar vara det också…

Jag vet att boken är skönlitterär men den skulle kunna vara självbiografisk. Det är nog många kvinnor, och säkert också män, som kan skriva under på innehållet i denna bok, kanske inte hela men delar av den. Själv hittar jag fler passager i boken där jag kan känna igen mig, men jag klarar det, det är på en mer okej nivå. Men bokens huvudperson säger så här:

Jag heter Cecilia. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen. Varje dag känns det som om jag står på randen av ett stup och väntar på att jag ska våga ta klivet. Men jag vågar inte. Jag står kvar i vinden och väntar på att någon annan ska göra det åt mig. Puffa mig över kanten.

Boken är trots tragiken och all bedrövelse riktigt bra. Jag tycker böcker som dessa behövs, som motvikt till alla gulligullböcker om lycklig kärlek och frid och fröjd. Det är sådana här böcker som får mig att stanna upp, tänka, fundera och gå vidare som en lite annan människa. Som ger mig något, som berör.

Det kommer många böcker med tema krisande fyrtioåringar, skilsmässor, självförverkligande och personliga kriser just nu. Är det för att jag själv är i den åldern som jag lägger märke till det? I går började jag läsa boken Dubbelexponering av Suzanna Dilber. Om ett äktenskap i upplösning. Andra titlar är Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk och Sveland och Wennstams antolgi Happy Happy: en bok om skilsmässa.

Om du vill läsa vad andra skrivit om Herngrens bok kan du klicka in dig hos I hyllan, och dagarna går eller i DN där Moa själv intervjuas om boken.