Hur ska jag ta mig ur detta?

Ja, det är just så Sofi tänker i Katarina Fägerskiölds Åsen. En debutroman. Lite om handlingen först:

”Tjugoåriga Sofi arbetar som ett slags nutida piga hos Sam och hans familj någonstans i Västergötland. Hennes liv upptas av sysslorna på gården, med allt vad det innebär från slakt till barnpassning. Bäst tycker hon om att gå längst bak i raden av kor. Men hon är rädd för att gena genom skogen, rädd för att köra traktorn på sluttande åkrar, rädd för att köra barnen i bilen. Sofi bor i staden en mil bort. Men Sam ordnar så att hon kan flytta in i ett torp i närheten av gården. Då finns hon närmare till hands när han behöver hjälp. Trots att hon försöker blir hon aldrig särskilt bra på något. Hon är påverkbar och formad. Effektiv förutom vissa dagar. Hennes jobb förvandlas från arbetsmarknadsåtgärd till en riktig anställning. Och åren går.” Lånat från Albert Bonnier.

Ja, det är väl ungefär det som händer. Jag upplever Sofi som en mycket ensam tjej. Hennes tankar far runt, runt, de verkar knappast gå framåt. Det finns inget driv i henne. Samtidigt som hon vill någon annanstans verkar hon ganska nöjd (trygg kanske är ett bättre ord…?) med livet hon lever. Men det är inte lätt att bli klok på henne.

Hade hon velat sluta så skulle hon kunna göra det inget hindrade henne. Hon skulle kunna resa långt bort och aldrig komma tillbaka.” (s.43)

och senare

Osynliga band höll i henne var hon än gick. Tvingade in henne i välkända mönster, liknande tankar och förbjöd henne att ta ett extra steg. (…) Fast det var mitt i sommaren gjorde hon ingenting som folk brukar när det är varmt.” (s.85)

Det är som att hon är handlingsförlamad när hon inte är på gården och arbetar. Hon gör det hon blir tillsagd att göra. Verkar inte ha någon egen vilja. Hon vet kanske inte vem hon är? Vid ett tillfälle då de haft födelsedagsfest för bonden Sam är kvällen sen. Hon kryper in genom fönstret i barnens lekstuga och lägger sig där för att sova.

Detta var det första meningsfulla hon hade gjort. Inget hon företagit sig tidigare hade hon brytt sig om.” (s. 103)

Och på samma sätt fortsätter det, genom hela boken.

Hon föreställde sig att få en putt i rätt riktning. Men visste inte hur det skulle gå till. Få lite hjälp på traven. Slippa organisera det själv. Munnen som gapade, det var hennes egen. Stundtals upprepades hennes dagliga rutiner tills de existerade helt utan någon mening. Ansiktet i fönstret var hennes eget. Rumpan på stolen som höll på att domna bort var hennes egen. Att inte få det man drömmer om.” (s.123)

Jag tycker inte om själva innehållet (tror jag, jag blir lite arg på Sofi som inte gör något åt sin situation fast jag läser det som att hon vill förändring) men sättet på vilket Fägerskiöld skriver tilltalar mig. Att kunna hålla den här stämningen genom alla 139 sidor (inga mängder iofs), det tycker jag är bra gjort. Ser fram emot eventuell bok nummer två!

Läs här om vad DNs recencent tycker och här om vad GP anser.

En smakebit på søndag

Norska bloggaren Flukten fra virkeligheten bjuder varje söndag på ett utdrag ur den bok som läses för tillfället. Vill du också vara med? Det går till så här:

  • Skriv en bloggpost där du delar med dig några meningar från boken du läser nu. OBS! Inga spoilers.
  • Klistra in länken till ditt inlägg på Flykten fra virkeligheten. Genererar besök från andra bloggare :)
  • Twittrar du så använd hashtagen #smakebit.
  • Utmaningen har hittat inspiration från den engelska bloggen Should Be Readings faste utfordring Teaser Tuesday.

Lycka till!

Här kommer min ”smakebit” för denna vecka:

Sövande, meditativt var det att gå mellan raderna. Timme efter timme dag efter dag, detta sätt att slösa bort sitt liv. Det förändrade henne inte. Hon var ett redskap. Jobbet skulle göras och bli gjort. Hade hon velat sluta så skulle hon kunna göra det inget hindrade henne. Hon skulle kunna resa långt ort och aldrig komma tillbaka.”

Detta utdrag återfinns på sidorna 42-43 i boken Åsen av Katarina Fägerskiöld. Har kommit drygt halvvägs och det är ungefär så här hela tiden. Det står och trampar men ändå finns där ett driv, i texten, som gör att jag vill läsa klart. Och det nu!

Landsbygdsmisären

diskuterades i gårdagens Babel. Och så fick vi höra lite om Göran Rosenbergs och Aris Fioretos fäder. De har båda nyligen kommit ut med varsin bok som handlar om deras fäders liv, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz samt Halva solen. Jag tyckte dock det var mer intressant  att höra diskussionen kring landsbygdsmisären inom skönlitteraturen som man valt att kalla det. I denna genre platsar (enligt Babel) följande nu mer eller mindre nyutkomna titlar:

Korparna av Tomas Bannerhed. En pojke ser, med stigande skräck, sin lantbrukande far förtvivla över omständigheterna. De magra åkrarna ger inte tillräckligt, men trots att fadern plågats intill galenskapens rand av det tröstlösa slitet på gården är han som besatt av att sonen måste ta över och föra arvet vidare. Kedjan av generationer med plågade småbönder får inte brytas. Pojken räddar sig undan hos fåglarna.

Ola Nilssons trilogi Hundarna, Änglarna och trean Kärleken gömmer minnet. Om en norrländsk by och dess invånares skilda livsöden. Här finns, trots händelselösheten, ändå något som lockar och utmanar både tanken och känslan.

Therese Söderlinds Norrlands svårmod: roman om ett försvinnande är ett familjedrama i norrländsk tappning. På ytan är livet det vanliga – medan livslögnerna, sveket och passionen styr mot katastrofen.

Åsen av Katarina Fägerskiöld handlar om tjugoåriga Sofi arbetar som ett slags nutida piga hos Sam och hans familj någonstans i Västergötland. Hennes liv upptas av sysslorna på gården, med allt vad det innebär från slakt till barnpassning. Bäst tycker hon om att gå längst bak i raden av kor. Men hon är rädd för att gena genom skogen, rädd för att köra traktorn på sluttande åkrar, rädd för att köra barnen i bilen. En bok om att slösa bort sitt liv.

Smålands mörker av Henrik Bromander  är en berättelse från det småländska höglandets djupa skogar som utmanar och utforskar konventioner och traditioner. Här finns en homosexuell fascist som ritar självbiografiska serier, kärleksfull vänskap som slutar i svek och en längre fängelsevistelse. Här finns en bygd på sakta utdöende, en plats snart lika omodern och bortglömd som de egenhändigt utgivna fanzines som huvudpersonen Erik publicerar sina alster i.

Det verkar inte vara så munter läsning, men jag kan ändå känna mig lockad av det lite svarta, dystra. I helgen som gick pratade jag med min pappa i telefon och han berättade att han nyligen läst Korparna och gillade den skarpt. Hans sambo hade samma dag vi pratade kommit hem med Åsen av Fägerskiöld som han såg fram emot att läsa. Jag tror jag lånar dem av honom så småningom.

Info om böckerna hittade jag på Bokus.