Jag skulle aldrig ljuga för dig

Hmm, men det var ju just det du gjorde ju. Efter att ha läst Moa Herngrens bok (vad den handlar om läser du här) känner jag migmest fylld av frustration. Varför gick du inte tidigare? Varför pratade du inte med Josef, din man? Var det tvunget att sjunka så lågt att du sårade dina kära, din man och dina barn, så mycket. Samtidigt förstår jag dig. Jag förstår, på något konstigt sätt, att du inte ville förstöra den fasad du levde bakom. Även om du mår skit. Men det är något som är ruskigt fel i vårt samhälle och på vår syn på oss själva när det går så här. Hur lätt är det att inte tvingas med i den här stressen att vara en ”fin, fungerande familj”? Särskilt när alla andra verkar vara det också…

Jag vet att boken är skönlitterär men den skulle kunna vara självbiografisk. Det är nog många kvinnor, och säkert också män, som kan skriva under på innehållet i denna bok, kanske inte hela men delar av den. Själv hittar jag fler passager i boken där jag kan känna igen mig, men jag klarar det, det är på en mer okej nivå. Men bokens huvudperson säger så här:

Jag heter Cecilia. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen. Varje dag känns det som om jag står på randen av ett stup och väntar på att jag ska våga ta klivet. Men jag vågar inte. Jag står kvar i vinden och väntar på att någon annan ska göra det åt mig. Puffa mig över kanten.

Boken är trots tragiken och all bedrövelse riktigt bra. Jag tycker böcker som dessa behövs, som motvikt till alla gulligullböcker om lycklig kärlek och frid och fröjd. Det är sådana här böcker som får mig att stanna upp, tänka, fundera och gå vidare som en lite annan människa. Som ger mig något, som berör.

Det kommer många böcker med tema krisande fyrtioåringar, skilsmässor, självförverkligande och personliga kriser just nu. Är det för att jag själv är i den åldern som jag lägger märke till det? I går började jag läsa boken Dubbelexponering av Suzanna Dilber. Om ett äktenskap i upplösning. Andra titlar är Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk och Sveland och Wennstams antolgi Happy Happy: en bok om skilsmässa.

Om du vill läsa vad andra skrivit om Herngrens bok kan du klicka in dig hos I hyllan, och dagarna går eller i DN där Moa själv intervjuas om boken.

 

Annonser

Ilska, frustration och förståelse

…och en massa andra känslor far runt i mig när jag läser
Moa Herngrens Jag skulle aldrig ljuga för dig.
Samtidigt som jag blir nedstämd har jag full förståelse
för huvudpersonen, Cecilia, i boken. Usch och fy, men det är bra.
En längre kommentar, recension eller vad jag skall kalla det kommer inom kort.

Allt eller inget

Från att inte ha orkat läsa något alls till att ha två böcker på gång samtidigt. Så är fallet här just nu. Igår började jag läsa vinsten i Breakfast Bookclubs tävling i februari, My av Desirée Fredlund. Blev också tipsad hos Enligt O att läsa Moa Herngrens Jag skulle aldrig ljuga för dig. Den tänkte jag boka på bibblan men de hade inte köpt den så det blev Elib istället. Tack för det! Så nu läser jag lite i varje, lite åt gången. Två mer olika böcker får man leta efter men som de säger, ombyte förnöjer. Kommentarer kommer! En fin annandag påsk önskar jag er. Även om vädret har mycket annat att önska…