Detta borde skrivas i presens ~ Helle Helle

detta-borde-skrivas-i-presens

Kanske årets bästa lästa bok. Kanske. Kvalar in på topp tre i alla fall!

Dorte har hyrt ett hus som ligger granne med tågstationen i Glumsö, en liten ort utanför Köpenhamn. Varje dag tar hon tåget till Köpenhamn. Hennes familj tror att hon studerar, men hon går egentligen aldrig till universitetet. Istället fördriver hon sin tid med att vandra runt i varuhuset Scala. Eller med poeten Hase. Det är inte första gången hon har flyttat hemifrån. Kanske den femte. Den tredje gången hon flyttade var det till Per Finland. Han hade lika lite att göra som hon, och en vattensäng som gungade och skvalpade. Men sen blev det lite komplicerat när Dorte träffade Pers kusin Lars. Eller så var de för unga bara. Dorte försörjer sig på att skriva rimmade festsånger och drömmer om att skriva. Som Hase och de andra på Lyrikcafét. Men det går inte alltid så bra som hon önskar. Det är för mycket som stör: minnena från tiden med Per Finland, sömnlösheten, att hon inte har några gardiner och godstågen som kommer och går hela nätterna (från Bokus).

Ja, det där är grundhistorien i boken. Men det handlar om så mycket mer. Känslan av grå vardag, den där lunken när man väntar på att något skall hända. Men hur mycket påverkar jag själv mitt liv? Ja, just det, att ta ansvar för sitt liv, att känna att ja, jag har koll på läget. Helle Helle beskriver det där så bra. Den där känslan att livet bara händer medan man står där bredvid och tittar på. Det där sökandet efter en identitet. Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv? Vad ska jag göra när jag blir stor?

Många frågor. Men inga svar. Det är bara att grubbla på. Berlingske Tidende kallar boken för en ”vidunderlig läsupplevelse” och jag kan inte annat än att hålla med!

Vill läsa mer av Helle Helle. Vem är hon tro? Klicka in på hennes webbsida vetja! Och Amanda Svensson har skrivit en recension på boken i Sydsvenskan, läs här! Och jag skall leta fram fler böcker av henne och läsa! Många utropstecken blir det men det är boken värd!

 

Utan titel – Anna Charlotta Gunnarson

Anna Charlotta Gunnarson har skrivit en rå, rolig och rörande roman om sorg och separation och om att gå vidare och fortsätta leva trots att man inte vet hur. Så skriver Bokus… och jag kan inte annat än att hålla med.

Utan titel handlar om en 15-årig tjej som för några år sedan mist sin mamma i cancer. Hennes pappa går och väntar på att hans dotter skall börja revoltera. Sminka sig svart, använda korta kjolar, vara allmänt uppkäftig. Men det händer inte. Hon vill inte. Men hon vet nog inte riktigt vad hon vill heller. Hon har vänner som finns där för henne. Men det räcker ändå inte. På något sätt.

”Ibland förstår jag inte mig på mig själv. Och om jag inte gör det, vem i hela världen ska då någonsin kunna göra det?” (s.195)

Det är många funderingar. Det finns många för henne runtomkring men det är ändå något som saknas och någonstans finns en längtan efter att göra något som hon inte borde. Man kan revoltera på olika sätt. Och det gör hon på sitt sätt.

Det är svårt att skriva en recension av denna bok tycker jag, läs själv istället!

Hur ska jag ta mig ur detta?

Ja, det är just så Sofi tänker i Katarina Fägerskiölds Åsen. En debutroman. Lite om handlingen först:

”Tjugoåriga Sofi arbetar som ett slags nutida piga hos Sam och hans familj någonstans i Västergötland. Hennes liv upptas av sysslorna på gården, med allt vad det innebär från slakt till barnpassning. Bäst tycker hon om att gå längst bak i raden av kor. Men hon är rädd för att gena genom skogen, rädd för att köra traktorn på sluttande åkrar, rädd för att köra barnen i bilen. Sofi bor i staden en mil bort. Men Sam ordnar så att hon kan flytta in i ett torp i närheten av gården. Då finns hon närmare till hands när han behöver hjälp. Trots att hon försöker blir hon aldrig särskilt bra på något. Hon är påverkbar och formad. Effektiv förutom vissa dagar. Hennes jobb förvandlas från arbetsmarknadsåtgärd till en riktig anställning. Och åren går.” Lånat från Albert Bonnier.

Ja, det är väl ungefär det som händer. Jag upplever Sofi som en mycket ensam tjej. Hennes tankar far runt, runt, de verkar knappast gå framåt. Det finns inget driv i henne. Samtidigt som hon vill någon annanstans verkar hon ganska nöjd (trygg kanske är ett bättre ord…?) med livet hon lever. Men det är inte lätt att bli klok på henne.

Hade hon velat sluta så skulle hon kunna göra det inget hindrade henne. Hon skulle kunna resa långt bort och aldrig komma tillbaka.” (s.43)

och senare

Osynliga band höll i henne var hon än gick. Tvingade in henne i välkända mönster, liknande tankar och förbjöd henne att ta ett extra steg. (…) Fast det var mitt i sommaren gjorde hon ingenting som folk brukar när det är varmt.” (s.85)

Det är som att hon är handlingsförlamad när hon inte är på gården och arbetar. Hon gör det hon blir tillsagd att göra. Verkar inte ha någon egen vilja. Hon vet kanske inte vem hon är? Vid ett tillfälle då de haft födelsedagsfest för bonden Sam är kvällen sen. Hon kryper in genom fönstret i barnens lekstuga och lägger sig där för att sova.

Detta var det första meningsfulla hon hade gjort. Inget hon företagit sig tidigare hade hon brytt sig om.” (s. 103)

Och på samma sätt fortsätter det, genom hela boken.

Hon föreställde sig att få en putt i rätt riktning. Men visste inte hur det skulle gå till. Få lite hjälp på traven. Slippa organisera det själv. Munnen som gapade, det var hennes egen. Stundtals upprepades hennes dagliga rutiner tills de existerade helt utan någon mening. Ansiktet i fönstret var hennes eget. Rumpan på stolen som höll på att domna bort var hennes egen. Att inte få det man drömmer om.” (s.123)

Jag tycker inte om själva innehållet (tror jag, jag blir lite arg på Sofi som inte gör något åt sin situation fast jag läser det som att hon vill förändring) men sättet på vilket Fägerskiöld skriver tilltalar mig. Att kunna hålla den här stämningen genom alla 139 sidor (inga mängder iofs), det tycker jag är bra gjort. Ser fram emot eventuell bok nummer två!

Läs här om vad DNs recencent tycker och här om vad GP anser.

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, ja så kände man sig ibland

På flyget hem från Kreta i fredags började jag läsa Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson. Wow! säger jag bara. Den här tror jag många av ”mina” gymnasieelever skulle gilla. Tänk om jag haft den här när jag var gymnasietjej.

Boken handlar om Olivia som i början av boken precis blivit dumpad av sin pojkvän John. De har varit tillsammans två-tre år så Olivia och John är mer eller mindre ett begrepp i vänkretsen. Tills nu. Vem är Olivia när hon inte har John vid sin sida? Detta innebär att hon på olika, både bättre och sämre, sätt börjar söka efter vem hon är. Saker går inte alltid som hon tänkt. Det blir mycket fester, en del snedsteg och mycket grubblande. Länge lever också drömmen om att de skall bli tillsammans igen.Vem är Olivia? Vem vill hon vara? En massa identitetskrisande genom hela boken. Men det gör inget för jag tror, och vill minnas, att det är är så det är (och var) att vara i slutet av tonåren, under gymnasietiden. Alla verkar så trygga med sig själva. Det är bara jag som inte har någon, inte vet vad jag skall göra med mitt liv… Shit så bra den här boken är!

Är du tonåring – läs den!
Är du förälder till en tonåring – läs den!
Är du inte tonåring – läs den!