En rulle toapapper behövdes till denna bok eller ”Jag orkade egentligen inte, men fick bita ihop, stå ut, klara av.” (s.101)

IMG_0410.JPG

Jag har läst Annika Koldenius bok Vi var alltid beredda. Jag läste den i ett nafs, lagade middag under tiden, hade med den i tvättstugan, kunde bara inte släppa den. Och tårarna rann. Fick säga till mig själv, nej Jessica, nu räcker det, men inte hjälpte det. Från start var den där olustiga hemska känslan där – det kommer inte att gå. Han kommer inte klara sig. Även om jag visste det innan jag började läsa så hjälpte det inte. Det gick inte att stålsätta sig hur mycket jag än försökte. Så tårarna fick rinna, ibland var det svårt att se texten.

Men varför utsätta sig för att läsa en sån här bok då? Jo, för detta är sånt som händer runt om oss hela tiden. Barn dör. Och kvar blir föräldrar, syskon och alla andra runt omkring. Det är livet, det grymma livet. Koldenius skriver så vackert, naket och innerligt om sin kärlek till sin son Sam. Det handlar om ett liv som inte är som något annat. Ett familjeliv som får rejäla törnar på vägen. ”Jag orkar inte börja hoppas för att hoppas är så utmattande.” (s.89) och ”Jag kände mig återigen oförmögen att ta hand om mitt eget barn.” (s.101) och ”Vi var alltid på vår vakt.” (s.103).

Ni som följt mig tidigare vet att jag är svag för citat och i denna bok blev det många så här kommer några till. Kanske svårt för er att koppla till något men bloggen får funka som mitt komihåg.

”Jag tror det är beredskapen som rinner ur mig. Och att alltid vara beredd är att alltid med bultande hjärta stå i startblocken inför etthundrameterslopp, men inte veta när startskottet ska smälla av. Idag? Imorgon? Om två veckor? Aldrig? Det måste hända något med kroppen när den i nästan elva år med bultande hjärta håller andan i startblocket. Mitt huvud vill gå vidare, men min kropp vet inte hur det ska kännas när den inte är beredd. Jag tycker att min kropp lurar mig.” (s.124)

”Jag kan hålla sorgen borta genom att koncentrera mig på det praktiska, att få allt att fungera.” (s.125)

Jag måste låtsas att allt är som vanligt, för om jag inte gör det så faller allt.” (s.125)

Men ändå, känslan av att jag inte gjorde tillräckligt.” (s.143)

I ett vidare perspektiv, det är inte enkelt att vara förälder. En kram till dig Annika fast jag inte känner dig. Och så sänder jag tankar till din svärmor Malin som i min värld är hos Sam. I himmelen. Fick förmånen att träffa henne några gånger under min tid som gymnasiebibliotekarie.

Om ni vill läsa om boken så klicka in er på förlagets webb
Och om ni ännu inte läst boken så gör det. Det är värt varenda toarulle i hela världen!

Annonser

Ingen riktig mamma – Karin Flygare

Lite fritt från baksidan av boken: Lena är socialsekreterare och arbetar med utsatta barn och deras familjer. Hon träffar Petri mitt i sin stora längtan efter att själv bilda familj och att bli mamma. Men under graviditeten växer osäkerheten inom henne och efter en svår förlossning får hon svårt att ta till sig sin dotter som döps till Mikaela. Efter fem sex år havererar äktenskapet och Lena blir ensam med dottern som alltmer sluter sig inom sig själv. Sista delen av boken är har Mikaela flyttat hemifrån och Lena försöker skapa sig ett eget liv med dottern på avstånd. Märk väl att detta inte är en spoiler. Boken slutar inte där.

Det är en dyster berättelse det här. Under hela Mikaelas uppväxt ställer sig Lena frågorna; är jag en bra mamma? varför fungerar inte mitt barn som alla andra? vad är det för fel på mig som inte lyckats med mitt barn? Lena verkar inte lyckas bekräfta Mikaela och verkar inte heller få så mycket hjälp utifrån. Inte så mycket mer är en diagnos på Mikaela.

Berättelsen handlar mycket om en förälders känsla av otillräcklighet. Känslan att vilja ge sitt barn det bästa samtidigt som man behöver och skall ställa krav på sitt barn. Jag tycker också den handlar om det där dåliga samvetet som återkommer då och då när det handlar om ens egna älskade barn. Det jobbiga i Ingen riktig mamma är att Lena ständigt verkar ha det med sig, det dåliga samvetet.

Det här är ingen bok att bli upplyft av. Men det är en viktig bok, en bok som nog skulle passa att läsa för alla som arbetar med barn och deras familjer (och alla andra med för den delen). Jag har tidigare arbetat som förskollärare och den hade varit bra att ha läst då, diskuterat med kollegor, funderat över hur man bemöter människor i olika livssituationer. Karin Flygare är fil mag inom socialt arbete och har arbetat med utsatta barn och deras familjer. Det gör att boken känns mycket trovärdig. Flygare har också skrivit Det är så konstigt nuförtiden som tar upp problematiken kring våra gamla som man självklart vill hjälpa men kanske inte alltid riktigt hinner och orkar med. Troligen läsvärd den också!