Det mest förbjudna ~ Kerstin Thorvall

I måndags lade jag ut en bild på mina kladdpapper som kom till under tiden jag läste Thorvalls Det mest förbjudna. Det blev en hel del tankar och citat som ville följa med mig.

Kort, kort handlar boken om den lilla flickan, hennes stela mor och psykiskt sjuka pappa. Pappan dör när flickan är 11 år och hon får aldrig möjlighet att sörja honom. Flickan är överordentlig som ung men i vuxen ålder lever hon ut framförallt sina sexuella lustar. Det skulle kunna kallas sexmissbrukare. Hon lyckas inte vara trogen någon. För att få bekräftelse raggar hon  upp ett antal män, men hon mår inte bättre för det. Det är ganska tragisk läsning för det framgår så tydligt att hon mår skit. Samtidigt blir jag lite arg. Hur mår hennes barn? Var ligger hennes ansvar? Ja, det kan inte ha varit lätt.

”Och efteråt, innan de hunnit pusta ut, lyfter de svettiga pannan och frågar om det var bra? Plikten att bli sexuellt tillfredsställd. Plikten att vara väluppfostrad, snäll, lydig, duktig i skolan, söt, smal, begåvad, glad, trogen, lugn, behärskad, moderlig. Sova gott om nätterna. Tycka om att laga mat. Tacka gud för att jag är frisk och arbetsam och har flera välskapade barn och en snäll man (när hade jag det). Ha. Allt detta behövde jag inte med honom. Han var inte min plikt. Han var inte något som jag borde. Tvärtom. Han var onyttig, onödig, farlig och förbjuden. Som en jättepåse med degiga, söta wienerbröd, var han. Det var därför jag måste ha honom.” (s.133 i mitt ex)

Kerstin Thorwall. Foto: Lars Pehrson / Scanpix/

Igår kväll träffades vi i läsecirkeln för att prata om Kerstin Thorvall och några av hennes böcker. Förra träffen bestämde vi att alla skulle läsa något av henne och de flesta av oss hade läst just Det mest förbjudna. En av tjejerna i cirkeln läste När man skjuter arbetare och en annan tjej hade gått lös på Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Vi märkte efter en stund att böckerna på något sätt hängde samman. Allt handlade om Thorvalls liv på olika sätt. När vi som läst Det mest förbjudna berättade om någon episod kunde de som läst någon av de andra böckerna hänga på då de kände igen vad vi pratade om genom att ha läst något annat av författarinnan. Intressant, men kanske inte så konstigt. Vi blev nyfikna på att läsa mer av henne, mycket för att försöka förstå Thorvall mer. Hur mår en människa som hon? Var hon bipolär? Manodepressiv? Vi enades också om att det var modigt att skriva en bok som denna på 70-talet då det var mycket som hände både inom feministiska kretsar och i samhället i stort.

Samtalet om Kerstin Thorvall ledde oss också in på Ann Heberlein självbiografiska Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva samt Felicia Feldts Felicia försvann där Feldt berättar om sina upplevelser om sin mor Anna Wahlgren. Vi fick också in en diskussion om klass och kön som så ofta vid våra träffar.

Supertrevligt som vanligt! Dessvärre kunde jag inte stanna så länge då vi hade besök från Danmark hemmavid så jag smet efter ett par timmar. Ser nu fram emot nästa träff och jag vet fortfarande inte vad vi skall gå lös på tills dess men det lär jag få reda på inom kort. Spännande!

 

Felicia försvann – Felicia Feldt

”Jag vill kunna säga som Bob Hansson: här ligger jag och duger.” Ja det kan jag förstå att Felicia vill efter att ha läst hennes bok om uppväxten. Nog för att den är skönlitterär till formen men det är Felicias uppfattning av hur det hela gått till. Jag får en ganska vrickad bild av hur Anna Wahlgren uppfostrat sina barn. Vad har hon varit med om i sin barndom, vilket socialt arv har hon med sig? Som hon uppenbarligen fört vidare på sina barn.

Att Felicia inte kan ligga där och duga är inte så konstigt. Att bli nonchalerad, nästan aldrig sedd och när hon någon gång blev uppmärksammad så var det det negativa som det anmärktes på. ” Men jag har en känsla av att jag borde ha ett värde.” Så klart.

Felicias berättelse är rappt skriven och jag läser ut den på några få timmar. Trots ämnet är boken riktigt bra. Den skrämmer, den visar på barns utsatthet och jag blir arg på mamman som beter sig som ett svin. Jag tänker på alla böcker Anna Wahlgren skrivit, inte minst Barnaboken. För Anna Wahlgren verkar det vara långt mellan teori och praktik. Stämmer det som Felicia Feldt skriver i boken är det förskräckligt. Var det ingen som såg, ingen som reagerade?

Nyfiken som jag är surfade jag in på Anna Wahlgrens hemsida och längst ner återkommer hon till de rader hon riktat till sina barn i Barnaboken. Det är idel fina ord som krockar med berättelsen jag nyss läst.

”Jag är så trött på att hålla käft.” Bra att du gjorde något åt det, rädda dig själv Felicia!