David Levithan – en favvo

Under våren läste jag Ibland bara måste man som jag gillade massor. Och i julas läste jag Dash och Lilys utmaningsbok som Levithan skrivit tillsammans med Rachel Cohn. Nog för att de handlar om gymnasieungdomar och jag om tre år har en egen sådan hemma (=jag är inte gymnasieungdom!) så gillar jag Levithans sätt att skriva. Det känns så träffsäkert, som att han minns exakt hur de där åren var med alla frågor och funderingar man omgav sig med. Jag menar jag är ju egentligen inte målgruppen. Nu har jag läst ytterligare en bok av honom och han börjar bli en av mina favoritförfattare. Boken för dagen är En bit av mig fattas och handlar om tre ungdomar, Claire, Peter och Jasper. Det är tisdagsmorgon, men inte vilken tisdagsmorgon som helst. Det är tisdagen den 11 september 2001. I New York.

Efter att skyskraporna kollapsat återstår bara frågor. Claire kan inte sova och går nattliga promenader. Jasper känner sig bara avtrubbad. Peter blir ögonvittne till katastrofen och kämpar med att förstå. Hur fattar man det ofattbara?” (från baksidan)

Jag har inte läst om någon annan skönlitterär bok som tar upp 11-septemberhändelsen på detta sätt (det finns säkert). Jag tycker Levithan gör det bra, han tillåter ungdomarna att känna, vara ledsna, få skratta, ensamma och tillsammans. Livet går vidare även om de inte tror det den närmsta tiden efter händelsen. Samtidigt som deras vardag upptas mycket av det som skedde går deras liv vidare. Men de har alla varit med om något som förändrat dem och deras omvärld på ett radikalt sätt.

Cindy Bullen, som jag inte kände till tidigare, är en sångerska vars texter förekommer i boken (det gör också Bono och U2) och följande utdrag kommer från sången Better Than I’ve Ever Been. Texten har ursprungligen inget att göra med 11 september. Den sammanfattar känslan boken ger ganska bra.

”There’s been a lot of things said about me
Since that awful day
I’m not the person that I used to be
And that I’ll never be the same

That’s true –  no doubt
But I know more now what life is about

I laugh louder
Cry harder
I take less time to make up my mind and I
Think smarter
Go slower
I know what I want and what I don’t
I’ll be better than I’ve ever been
Maybe I’ll be better than I’ve ever been”

Annonser

Dash och Lilys utmaningsbok skriven av Cohn och Levithan

Från baksidan på boken ”Mellan de bekanta bokryggarna i favoritbokhandeln hittar Dash en röd anteckningsbok. Han öppnar den. Och sedan gör han precis vad den säger åt honom att göra.” Och det stämmer bra, men boken är så mycket mer. Dash är den ena huvudpersonen, Lily är den andra. Det är Lily, som indirekt sett till att anteckningsboken hamnat där den hamnat från första början. Boken är en härlig resa där de båda ungdomarna (vilken ålder har de egentligen?) utvecklas både var för sig och tillsammans. Boken är en berättelse om att hitta sig själv, sin identitet. Hur ser jag på mig själv? Vem är jag i andras ögon? Klart läsvärd! Att den utspelar sig i slutet av december gjorde inte saken sämre då jag läste den nu i julhelgen.

För det mesta när jag läser bra böcker är det vissa meningar eller kortare eller för delen också längre stycken som etsar sig fast. Detta hände även under läsningen av denna bok. Kanske blir de aningen lösryckta ur sitt sammanhang men de säger någon om temat i denna bok. Lily har en diskussion med sin äldre bror Langston om Dash och säger

” Tänk om vi bara slösar bort varandras tid?
Hur skulle du kunna veta det om du inte gör ett försök? Så citerade Langston poeten som han blivit uppkallad efter, Langston Hughes. ”En uppskjuten dröm är en förnekad dröm.” (s. 272 i mitt ex)

Det andra citatet jag väljer att ha med är kort och gott ”Det hänger på dig, inte på ödet.” (s.283 i mitt ex) Så sant som det är sagt!

På jobbet har vi de andra två böckerna av Cohn/Levithan, Nick och Noahs oändliga låtlista samt Naomi och Elys kyssförbudslista. Dags att låna med dem hem efter jullovet!