Semester…

Är i Bengtsfors med mina barn. Bor ”hemma”, det vill säga där jag växte upp, hos min mamma. Det blir inte mycket läst, bara bokryggarna i hennes hylla…. Jag har lovat mig själv att inte låna med en massa böcker hem denna gång. Sommarläsningshögarna hemma räcker!

I måndags när vi anlände hit tog kära mor med oss på en liten biltur. Först visade hon oss ett graffitikonstverk gjort av den dalsländska konstnären Carolina Falkholt. Hon har fyllt en hel, jättestor, yttervägg på den gymnastiksal jag svettades i på 80-talet under högstadiets idrottstimmar. Längst ner har 6-7-åringarna fått bidra. En häftig syn, tycker jag!

image

Vi var också en sväng till Eka Miljörum. För ”länge sen” fanns en fabrik på denna plats och det visade sig att marken blev förorenad av verksamheten här. För ca tio år sedan fick kommunen bidrag till att sanera området på bly och andra farligheter och resultatet blev en japaninspirerad enkel park. Man kan läsa om Ekas verksamhet, hur saneringen gick till, vilka växter man valt till parken med mera med mera. En filosofisk park skulle jag vilja kalla den. För barnen, och de med barnasinnet kvar! finns ett litet kanalsystem att leka med.

Även en boknörd kan få sitt lystmäte stillat. Någon konstnär har fått i uppdrag att göra en kopia på en trave pärmar, som såklart är en rest från Eka. Coolt!

image

Imorgon blir det nya äventyr!

Min broders bok – bokrecension

Jag har ingen bror. Det har inte författaren Lars Åke Augustsson heller. Inte längre. I boken Min broders bok får vi följa bröderna Lars Åke och Kaj under deras uppväxt och delar av deras vuxna liv. Lars Åke skriver självbiografiskt och många gånger utlämnande om livet som många gånger ter sig svart, eller i alla fall svårt. Livet verkar stavas syskonrivalitet från första början. Det skiljer bara ett år mellan bröderna. Men även om det är bara, är det inte så bara, de är aldrig nära som syskon ofta kan vara. Jag får känslan av att de nästan aldrig är sams, det är ständigt någon konflikt, en maktkamp. Varför förstår jag nog fortfarande inte. Kanske ger författaren en hint i slutet. Men är det så enkelt som att bröderna var så olika, hade så olika tänk kring livet? Kanske det. Kaj söker sig ganska tidigt till gäng som gärna tar till spriten. Lars Åke är tänkaren som läser kommunistisk litteratur och vill frälsa världen. Han vill hjälpa sin bror genom orden. Dessvärre verkar inte Kaj vilja lyssna på det örat. Olika händelser i Kajs liv leder spiralen nedåt och han blir tyvärr ytterligare en i statistiken över alkoholister.

Deras mamma funderar: ” –  Jag undrar vad vi gjort för fel med er.
Morsan såg från den ene till den andre av sina söner, finkad den ene efter den andre. De som arbetat så hårt för sina barns bästa, de två som hela tiden strävat för handfast välfärd som en bra lägenhet, en bra bil, god mat på snyggt porslin i ett rent och rymligt kök?
Farsan konstaterade: – Vi har gjort så gott vi har kunnat men det har tydligen inte räckt till.” (s.130)

Inte någon stans, vad jag kan minnas, skrivs det om, eller uttrycks det något som kan kallas kärlek, omtanke eller vad man nu vill. Är en bra lägenhet bra om det inte finns kärlek i den? Är en bra bil bra om den inte fylls med glada vuxna och barn? Är det där det faller för Kaj? Jag vet inte.

Det är en fin bok, lite ojämn ibland, men Augustsson hämtar upp mig i svackorna. Precis som han försökte göra med sin bror. Svackorna är dock inte så djupa och breda att det stör nämnvärt. Jag kommer på mig själv med att tycka det är segt när det är mycket ”kommunistiskt prat” i boken. Är inte så kunnig inom området så då blir det aningen abstrakt.

Det stora plusset för mig är att bröderna och jag är uppväxta ”på samma gata”. Bröderna Augustsson och min pappa var kompisar så länge de bodde kvar i Bengtsfors och då pratar vi 1950-tal. Det är skoj, intressant och nostalgiskt på ett sätt som glädjer mig. Vissa uttryck skriver Augustsson på dialekt och det är så härligt. Samtidigt känner jag en lite olustig känsla, det kommer nära. Min pappas uppväxt var säkert lik brödernas. Hur hade pappa det under sin uppväxt? Känner han igen sig i boken? Hur var bröderna? Pratade lite kort med fadern igår om boken. Det var ett tag sedan han läste den så han mindes inte så bra. Jag får be honom att läsa om den inom kort så får vi ta ett snack igen!

Det blev en del markeringar i boken under läsningens gång. Vid ett tillfälle i vuxen ålder söker Lars-Åke hjälp vid psykakuten. Psykologen frågar om hans problem samt om hans barndom och Lars-Åke redogör lite kort för det. Psykologen säger då:

” – Det har inte varit din bror som du bekymrat dig för. Inte för alla olyckor som drabbar honom. Det är dig själv du varit bekymrad för, att du själv kommit i skuggan av din bror.” (s.157) Jag tror att det var ett nödvändigt ont för Augustsson att skriva denna bok. Än mer övertygad blir jag när jag läser att han reser till Irland och träffar människor som han diskuterar kriget mellan katoliker och protestanter med. En jesuit säger till honom:

”- Den bittraste formen av inbördeskrig uppstår mellan dom som har samma fruktan. (…) Och jag mindes köket på Höjden där min bror och jag sov. Kaj i sängen däruppe låtsades spotta på mig och var Herre på Tippa. Mindes att hans ansikte var barnets runda och att varje ben i våra kroppar var i växande. Jag såg vad jag inte sett som barn: att han hotades av mig på samma sätt som jag hotades av honom, bara för att jag var till.” (s.189)

Bara för att jag var till… Broderskap på gott och ont.
Blir du nyfiken på författaren Lars Åke Augustsson så klicka på hans namn.