Ingen riktig mamma – Karin Flygare

Lite fritt från baksidan av boken: Lena är socialsekreterare och arbetar med utsatta barn och deras familjer. Hon träffar Petri mitt i sin stora längtan efter att själv bilda familj och att bli mamma. Men under graviditeten växer osäkerheten inom henne och efter en svår förlossning får hon svårt att ta till sig sin dotter som döps till Mikaela. Efter fem sex år havererar äktenskapet och Lena blir ensam med dottern som alltmer sluter sig inom sig själv. Sista delen av boken är har Mikaela flyttat hemifrån och Lena försöker skapa sig ett eget liv med dottern på avstånd. Märk väl att detta inte är en spoiler. Boken slutar inte där.

Det är en dyster berättelse det här. Under hela Mikaelas uppväxt ställer sig Lena frågorna; är jag en bra mamma? varför fungerar inte mitt barn som alla andra? vad är det för fel på mig som inte lyckats med mitt barn? Lena verkar inte lyckas bekräfta Mikaela och verkar inte heller få så mycket hjälp utifrån. Inte så mycket mer är en diagnos på Mikaela.

Berättelsen handlar mycket om en förälders känsla av otillräcklighet. Känslan att vilja ge sitt barn det bästa samtidigt som man behöver och skall ställa krav på sitt barn. Jag tycker också den handlar om det där dåliga samvetet som återkommer då och då när det handlar om ens egna älskade barn. Det jobbiga i Ingen riktig mamma är att Lena ständigt verkar ha det med sig, det dåliga samvetet.

Det här är ingen bok att bli upplyft av. Men det är en viktig bok, en bok som nog skulle passa att läsa för alla som arbetar med barn och deras familjer (och alla andra med för den delen). Jag har tidigare arbetat som förskollärare och den hade varit bra att ha läst då, diskuterat med kollegor, funderat över hur man bemöter människor i olika livssituationer. Karin Flygare är fil mag inom socialt arbete och har arbetat med utsatta barn och deras familjer. Det gör att boken känns mycket trovärdig. Flygare har också skrivit Det är så konstigt nuförtiden som tar upp problematiken kring våra gamla som man självklart vill hjälpa men kanske inte alltid riktigt hinner och orkar med. Troligen läsvärd den också!

 

Annonser

Felicia försvann – Felicia Feldt

”Jag vill kunna säga som Bob Hansson: här ligger jag och duger.” Ja det kan jag förstå att Felicia vill efter att ha läst hennes bok om uppväxten. Nog för att den är skönlitterär till formen men det är Felicias uppfattning av hur det hela gått till. Jag får en ganska vrickad bild av hur Anna Wahlgren uppfostrat sina barn. Vad har hon varit med om i sin barndom, vilket socialt arv har hon med sig? Som hon uppenbarligen fört vidare på sina barn.

Att Felicia inte kan ligga där och duga är inte så konstigt. Att bli nonchalerad, nästan aldrig sedd och när hon någon gång blev uppmärksammad så var det det negativa som det anmärktes på. ” Men jag har en känsla av att jag borde ha ett värde.” Så klart.

Felicias berättelse är rappt skriven och jag läser ut den på några få timmar. Trots ämnet är boken riktigt bra. Den skrämmer, den visar på barns utsatthet och jag blir arg på mamman som beter sig som ett svin. Jag tänker på alla böcker Anna Wahlgren skrivit, inte minst Barnaboken. För Anna Wahlgren verkar det vara långt mellan teori och praktik. Stämmer det som Felicia Feldt skriver i boken är det förskräckligt. Var det ingen som såg, ingen som reagerade?

Nyfiken som jag är surfade jag in på Anna Wahlgrens hemsida och längst ner återkommer hon till de rader hon riktat till sina barn i Barnaboken. Det är idel fina ord som krockar med berättelsen jag nyss läst.

”Jag är så trött på att hålla käft.” Bra att du gjorde något åt det, rädda dig själv Felicia!