Easter Parade av Richard Yates

I vår läsecirkel Libri Clava skall vi till nästa gång läsa en, eller flera om man så vill, titel av Richard Yates. Jag har valt Easter Parade då den lockade mest när jag läste vad de olika böckerna handlade om. Och vilket bra val det blev! En riktigt bra, men också tragisk bok. Men det gör liksom inget att den är tragisk, Yates skriver så proffsigt, så vardagligt att man riktigt känner misären, det gråa, de olyckliga människornas känslor. Jag gör mig en film under läsningen gång!

Richard Yates levde mellan 1926-1992 och vad jag förstått är det egentligen efter hans död han blivit riktigt erkänd som författare. Bak på boken står ”Richard Yates betraktas som en av  de riktigt stora och inflytelserika amerikanska 1900-talsförfattarna. Han har blivit särskilt hyllad för sin förmåga att skildra olyckligt medelklassliv genom fenomenala karaktärsskildringar.”

Till boken. I fyrtio år får vi följa systrarna Emily och Sarah Grimera, vilka inte har mycket gemensamt förutom de ständiga besvikelserna de råkar ut för i livet. Emily är den intellektuella stadsmänniskan som söker kärleken men enbart lyckas få till stånd tillfälliga affärer. Sarah, den sötare och mer konventionella av de två, gifter sig tidigt och får barn tillsammans med, visar det sig, en inskränkt och förtryckande make. Deras rastlösa och nervösa mor, Pookie, har fullständig avsaknad av insikt om hur andra tänker och känner. När romanen inleds på 1930-talet lider bägge systrarna ännu av föräldrarnas skilsmässa. Kort därefter dör fadern och Emily och Sarah försöker på var sitt håll hantera sin egen osäkerhet. Sarah skaffar sig det perfekta hemmet medan Emily går från den ena bedrövliga kärleksaffären till den nästa. Hur hon än gör tycks hon bli lämnad och övergiven. Samtidigt börjar hon inse att Sarahs tillvaro knappast är en idyll – snarare tvärtom (lånat från Bokus).

Flickorna är i barndomen ofta ensamma. Pookie tycker att de skall klara sig själva, Sarah får ofta ta hand om sin yngre syster. Inte alltid så populärt. Att de inte kallar sin mor för mamma utan för Pookie känns för mig också som ett avståndstagande från moderns sida.  Tidigt får jag också känslan av att Emily lever i skuggan av både sin mor och syster. Vid flera tillfällen märker man också som läsare att även fadern favoriserar Sarah. Emily funderar när de fått besked att deras fader avlidit:

”Åh, vad jag gruvar mig för att ringa Sarah”, sa Pookie. ”Hon har alltid varit pappas lilla flicka.” Till slut ringde Pookie ändå, och trots att Emily bara hörde hennes del av samtalet förstod hon att Sarahs sorg var omedelbar och djup. Men om Sarah alltid hade varit pappas lilla flicka, vems lilla flicka var då Emily?” (s.63)

Att inte ha blivit sedd, uppskattad och fått utveckla en självkänsla är något Emily får betala för hela sitt liv. Vid flera tillfällen svarar hon ‘Jag förstår’ när hon egentligen inte förstår någonting. När en romans med en sjöman tar slut och han samtidigt berättar att han är bisexuell, är Emilys svar ‘Jag förstår’ men nästa tanke som kommer till henne är ”Och när i all världen skulle hon lära sig att sluta säga ‘Jag förstår’ om sådant  som hon inte alls förstod?” (s.93) Det är rörande men samtidigt ”gulligt” skrivet. Jag känner för Emily, jag vill att det skall gå bra för henne. Hon utsätts för, eller ibland utsätter sig sjäv för till och med, många svek, förluster och upplevelser men någonstans ser jag att hon kommer att komma igen som en starkare människa. Räddningen för Emily kan skönjas i slutet av boken, jag hoppas jag har rätt!

När det gäller Sarah går hon sin mors väg i mångt och mycket. Hon tar till alkoholen, det är ingen ursäkt men det kan nog vara ett sätt att överleva då hennes make inte behandlar henne som man borde. Sedan är frågan den om det är rätt sätt att komma undan ett problem. Nej, tror inte det. Det sociala arvet får ta stor plats i denna bok och det är jag övertygad om att det gör i allas liv.

Boktips från far

image

Denna bok lånade jag av min pappa sist vi sågs. Författaren, pojken till höger på bilden, är min pappas barndomskompis. Har kommit en liten bit och många miljöer är min egen barndoms.

Felicia försvann – Felicia Feldt

”Jag vill kunna säga som Bob Hansson: här ligger jag och duger.” Ja det kan jag förstå att Felicia vill efter att ha läst hennes bok om uppväxten. Nog för att den är skönlitterär till formen men det är Felicias uppfattning av hur det hela gått till. Jag får en ganska vrickad bild av hur Anna Wahlgren uppfostrat sina barn. Vad har hon varit med om i sin barndom, vilket socialt arv har hon med sig? Som hon uppenbarligen fört vidare på sina barn.

Att Felicia inte kan ligga där och duga är inte så konstigt. Att bli nonchalerad, nästan aldrig sedd och när hon någon gång blev uppmärksammad så var det det negativa som det anmärktes på. ” Men jag har en känsla av att jag borde ha ett värde.” Så klart.

Felicias berättelse är rappt skriven och jag läser ut den på några få timmar. Trots ämnet är boken riktigt bra. Den skrämmer, den visar på barns utsatthet och jag blir arg på mamman som beter sig som ett svin. Jag tänker på alla böcker Anna Wahlgren skrivit, inte minst Barnaboken. För Anna Wahlgren verkar det vara långt mellan teori och praktik. Stämmer det som Felicia Feldt skriver i boken är det förskräckligt. Var det ingen som såg, ingen som reagerade?

Nyfiken som jag är surfade jag in på Anna Wahlgrens hemsida och längst ner återkommer hon till de rader hon riktat till sina barn i Barnaboken. Det är idel fina ord som krockar med berättelsen jag nyss läst.

”Jag är så trött på att hålla käft.” Bra att du gjorde något åt det, rädda dig själv Felicia!