Hur ska jag ta mig ur detta?

Ja, det är just så Sofi tänker i Katarina Fägerskiölds Åsen. En debutroman. Lite om handlingen först:

”Tjugoåriga Sofi arbetar som ett slags nutida piga hos Sam och hans familj någonstans i Västergötland. Hennes liv upptas av sysslorna på gården, med allt vad det innebär från slakt till barnpassning. Bäst tycker hon om att gå längst bak i raden av kor. Men hon är rädd för att gena genom skogen, rädd för att köra traktorn på sluttande åkrar, rädd för att köra barnen i bilen. Sofi bor i staden en mil bort. Men Sam ordnar så att hon kan flytta in i ett torp i närheten av gården. Då finns hon närmare till hands när han behöver hjälp. Trots att hon försöker blir hon aldrig särskilt bra på något. Hon är påverkbar och formad. Effektiv förutom vissa dagar. Hennes jobb förvandlas från arbetsmarknadsåtgärd till en riktig anställning. Och åren går.” Lånat från Albert Bonnier.

Ja, det är väl ungefär det som händer. Jag upplever Sofi som en mycket ensam tjej. Hennes tankar far runt, runt, de verkar knappast gå framåt. Det finns inget driv i henne. Samtidigt som hon vill någon annanstans verkar hon ganska nöjd (trygg kanske är ett bättre ord…?) med livet hon lever. Men det är inte lätt att bli klok på henne.

Hade hon velat sluta så skulle hon kunna göra det inget hindrade henne. Hon skulle kunna resa långt bort och aldrig komma tillbaka.” (s.43)

och senare

Osynliga band höll i henne var hon än gick. Tvingade in henne i välkända mönster, liknande tankar och förbjöd henne att ta ett extra steg. (…) Fast det var mitt i sommaren gjorde hon ingenting som folk brukar när det är varmt.” (s.85)

Det är som att hon är handlingsförlamad när hon inte är på gården och arbetar. Hon gör det hon blir tillsagd att göra. Verkar inte ha någon egen vilja. Hon vet kanske inte vem hon är? Vid ett tillfälle då de haft födelsedagsfest för bonden Sam är kvällen sen. Hon kryper in genom fönstret i barnens lekstuga och lägger sig där för att sova.

Detta var det första meningsfulla hon hade gjort. Inget hon företagit sig tidigare hade hon brytt sig om.” (s. 103)

Och på samma sätt fortsätter det, genom hela boken.

Hon föreställde sig att få en putt i rätt riktning. Men visste inte hur det skulle gå till. Få lite hjälp på traven. Slippa organisera det själv. Munnen som gapade, det var hennes egen. Stundtals upprepades hennes dagliga rutiner tills de existerade helt utan någon mening. Ansiktet i fönstret var hennes eget. Rumpan på stolen som höll på att domna bort var hennes egen. Att inte få det man drömmer om.” (s.123)

Jag tycker inte om själva innehållet (tror jag, jag blir lite arg på Sofi som inte gör något åt sin situation fast jag läser det som att hon vill förändring) men sättet på vilket Fägerskiöld skriver tilltalar mig. Att kunna hålla den här stämningen genom alla 139 sidor (inga mängder iofs), det tycker jag är bra gjort. Ser fram emot eventuell bok nummer två!

Läs här om vad DNs recencent tycker och här om vad GP anser.

2 thoughts on “Hur ska jag ta mig ur detta?

  1. Den verkar handla om handlingsförlamning, vilket i sig är ett alltför vanligt fenomen som vi alla erfar mer eller mindre. Eftersom du ser fram emot en eventuell uppföljare tar jag det som att den är relativt läsvärd. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s