Landsbygdsmisären

diskuterades i gårdagens Babel. Och så fick vi höra lite om Göran Rosenbergs och Aris Fioretos fäder. De har båda nyligen kommit ut med varsin bok som handlar om deras fäders liv, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz samt Halva solen. Jag tyckte dock det var mer intressant  att höra diskussionen kring landsbygdsmisären inom skönlitteraturen som man valt att kalla det. I denna genre platsar (enligt Babel) följande nu mer eller mindre nyutkomna titlar:

Korparna av Tomas Bannerhed. En pojke ser, med stigande skräck, sin lantbrukande far förtvivla över omständigheterna. De magra åkrarna ger inte tillräckligt, men trots att fadern plågats intill galenskapens rand av det tröstlösa slitet på gården är han som besatt av att sonen måste ta över och föra arvet vidare. Kedjan av generationer med plågade småbönder får inte brytas. Pojken räddar sig undan hos fåglarna.

Ola Nilssons trilogi Hundarna, Änglarna och trean Kärleken gömmer minnet. Om en norrländsk by och dess invånares skilda livsöden. Här finns, trots händelselösheten, ändå något som lockar och utmanar både tanken och känslan.

Therese Söderlinds Norrlands svårmod: roman om ett försvinnande är ett familjedrama i norrländsk tappning. På ytan är livet det vanliga – medan livslögnerna, sveket och passionen styr mot katastrofen.

Åsen av Katarina Fägerskiöld handlar om tjugoåriga Sofi arbetar som ett slags nutida piga hos Sam och hans familj någonstans i Västergötland. Hennes liv upptas av sysslorna på gården, med allt vad det innebär från slakt till barnpassning. Bäst tycker hon om att gå längst bak i raden av kor. Men hon är rädd för att gena genom skogen, rädd för att köra traktorn på sluttande åkrar, rädd för att köra barnen i bilen. En bok om att slösa bort sitt liv.

Smålands mörker av Henrik Bromander  är en berättelse från det småländska höglandets djupa skogar som utmanar och utforskar konventioner och traditioner. Här finns en homosexuell fascist som ritar självbiografiska serier, kärleksfull vänskap som slutar i svek och en längre fängelsevistelse. Här finns en bygd på sakta utdöende, en plats snart lika omodern och bortglömd som de egenhändigt utgivna fanzines som huvudpersonen Erik publicerar sina alster i.

Det verkar inte vara så munter läsning, men jag kan ändå känna mig lockad av det lite svarta, dystra. I helgen som gick pratade jag med min pappa i telefon och han berättade att han nyligen läst Korparna och gillade den skarpt. Hans sambo hade samma dag vi pratade kommit hem med Åsen av Fägerskiöld som han såg fram emot att läsa. Jag tror jag lånar dem av honom så småningom.

Info om böckerna hittade jag på Bokus.

6 thoughts on “Landsbygdsmisären

  1. SV: Hej kul att du hittade till min blogg. Det citatet är taget från en kille som heter Carl Petter Frohling. Hittade det på en sida där det samlas olika citat.

  2. Åsen och Korparna har jag läst och båda gillade jag. Landsbygdsmisär tycker jag däremot inte om att använda som begrepp, det är att se ner på folk…

    • Håller med, det blir så negativt. Själv uppväxt närapå på vischan känns det lite nedvärderande. Jag tänker att ”all” den litteratur som nu utspelar sig på landsbygden skulle kunna vara en motpol till all den litteratur som kommit de senaste åren som handlar om storstaden och dess glittrande mer eller mindre lyckade individer (förstå min ironi…). Land-lit kanske skulle vara ett alternativt samlingsbegrepp för dessa böcker?!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s