Pojkarna av Jessica Schiefauer

Så har jag läst den. Boken som fick 2011 års Augustpris för årets svenska barn- och ungdomsbok. Den är bra, det är den. Men, jag undrar hur många gymnasieungdomar som skulle tycka det? Är du gymnasieungdom och läser det här och har läst Pojkarna kan du väl svara vad du tycker. Själv skulle jag inte försöka ”sälja” denna bok till så många av eleverna på skolan. Tror jag. Jag ser en liten klick elever som möjliga läsare.

Från baksidan; ”Med vass och avslöjande flickblick infiltreras Pojklandet. En idéroman som strävar efter att upplösa språkets, växandets och verklighetens gränser. Om kroppen som slagfält och manligheten som drog.” Jag tror man får vara ett relativt moget barn eller ungdom om man skall läsa boken på detta sätt. Inte för att se ner på de tilltänkta läsarna men tolkar man boken på detta sätt om man är tonåring?

Boken handlar om Bella, Momo och Kim den våren de fyller fjorton år. ”Vi höll oss för oss själva. Om vintereftermiddagarna var vi oftast i Momos rum, men under den varma delen av året satt vi i Bellas trädgård, eller inne i växthuset om det regnade. Vi lyssnade på insekterna och såg fuktdropparna torka på kronbladen när solen bröt fram. Mitt i allt det färgsprakande levde vi och det fick mig att glömma att jag var Kim, att jag hade en kropp som växte och sprängde. Växthuset var en frizon, ett rum att gå till där andra lagar gällde.”

På nätterna dricker de av en blommas saft och förvandlas till pojkar. De lever pojkars liv dessa sommarnätter. Lär sig deras koder, förvånas av hur de blir sedda på och bemötta som pojkar. Som flickor har de alltid känt sig mindre värda. För en av flickorna lockar nätterna i pojkdräkt mer än för de andra. Och konsekvenser blir det… ”Jag bar på mina pojktimmar som ädelstenar, varenda en blänkande glasklar och glittrande. Jag förvarade dem bakom ögonlocken, under huden, drog dem efter mig i ett snöre som en slamrande uppmärksamhetskrävande leksak.” (s. 97) Hur bete sig när man ”smakat” på båda sidor?

En av flickorna säger i en diskussion med en annan i trion när det börjar gå fel ”Har du glömt hur det var, hur de gör mot sådana som oss? Har du glömt det? För det kommer aldrig, aldrig att bli annorlunda, oavsett hur gamla vi blir. Inte om man ser ut så här.” (s.143) Den som säger detta, har denna inte redan då gett upp. Gett pojken, mannen, det manliga rätt i att denne är förmer. Jag vill inte kalla det ställningskrig mellan könen men lite den känslan får jag när jag läser boken. Är vi inte mer jämställda än så?

Trots allt gillar jag boken på ett sätt jag ännu inte kan förklara. Läste ut den i morse, jag tror jag behöver fundera lite mer på vad den handlade om. Läsa andras tankar om boken och bilda mig en klarare uppfattning. Jag blir dock förvirrad mot slutet. Hade önskat ett alternativt slut men det öppnar helt klart för funderingar. Som sagt.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s