Jag skulle aldrig ljuga för dig

Hmm, men det var ju just det du gjorde ju. Efter att ha läst Moa Herngrens bok (vad den handlar om läser du här) känner jag migmest fylld av frustration. Varför gick du inte tidigare? Varför pratade du inte med Josef, din man? Var det tvunget att sjunka så lågt att du sårade dina kära, din man och dina barn, så mycket. Samtidigt förstår jag dig. Jag förstår, på något konstigt sätt, att du inte ville förstöra den fasad du levde bakom. Även om du mår skit. Men det är något som är ruskigt fel i vårt samhälle och på vår syn på oss själva när det går så här. Hur lätt är det att inte tvingas med i den här stressen att vara en ”fin, fungerande familj”? Särskilt när alla andra verkar vara det också…

Jag vet att boken är skönlitterär men den skulle kunna vara självbiografisk. Det är nog många kvinnor, och säkert också män, som kan skriva under på innehållet i denna bok, kanske inte hela men delar av den. Själv hittar jag fler passager i boken där jag kan känna igen mig, men jag klarar det, det är på en mer okej nivå. Men bokens huvudperson säger så här:

Jag heter Cecilia. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen. Varje dag känns det som om jag står på randen av ett stup och väntar på att jag ska våga ta klivet. Men jag vågar inte. Jag står kvar i vinden och väntar på att någon annan ska göra det åt mig. Puffa mig över kanten.

Boken är trots tragiken och all bedrövelse riktigt bra. Jag tycker böcker som dessa behövs, som motvikt till alla gulligullböcker om lycklig kärlek och frid och fröjd. Det är sådana här böcker som får mig att stanna upp, tänka, fundera och gå vidare som en lite annan människa. Som ger mig något, som berör.

Det kommer många böcker med tema krisande fyrtioåringar, skilsmässor, självförverkligande och personliga kriser just nu. Är det för att jag själv är i den åldern som jag lägger märke till det? I går började jag läsa boken Dubbelexponering av Suzanna Dilber. Om ett äktenskap i upplösning. Andra titlar är Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk och Sveland och Wennstams antolgi Happy Happy: en bok om skilsmässa.

Om du vill läsa vad andra skrivit om Herngrens bok kan du klicka in dig hos I hyllan, och dagarna går eller i DN där Moa själv intervjuas om boken.

 

Bokslut 2011

Då skall vi se hur detta mitt, nästan hela, första år av bokbloggande sett ut. Jag började blogga 13 mars 2011. Undrar hur 1-årsjubileet skall firas?! Vi får se men något extra festligt får jag hitta på! Återkommer till det tids nog.

Nu till vad som hänt på denvarbra under 2011. Det blir en månad för månad-genomgång med highlights, dvs mina favoritböcker under året och en och annan händelse så klart.

13 mars, som sagt, startade jag upp denvarbra efter att under en månad eller så haft en annan bokblogg i ett annat namn. Detta kändes mycket bättre och en av de första riktigt bra böcker jag läste i mars var Alex Schulmans Att vara med henne… En underbart bra bok!

April månads läsning bestod bland annat i Stiellis Jag älskar dig inte och Murakamis Norwegian Wood. Kärlekstema även här! Så också i maj. Då läste jag bland annat Alla har ett hungrigt hjärta. I juni var det en deckare av Hans Koppel som fastnade i händerna på mig. En duktig författare som gärna får fortsätta skriva böcker, många böcker!

Ytterligare en författare som ligger mig varmt om hjärtat är Jodi Picoult som jag skrev om i juli. Nu har jag Jacobs värld väntande på sängbordet. Har svårt att tänka mig att jag blir besviken. I augusti läste jag bland annat Bumerang av Tatiana de Rosnay och den gillade jag skarpt. Ytterligare en författare att återkomma till! Snöbollseffekten slår till om och om igen!

I september var det ju mässornas mässa Bokmässan och jag var där både på fredagen och söndagen. Härligt att strosa runt bland alla montrar, träffa gamla bekanta, träffa nya människor och insupa atmosfären! Letade upp Petra Jankov Picha på Breakfast Book Club och köpte ett ex av Konsten att bokblogga. Här skriver jag också om föredraget Petra och Karin Berg höll på Bokmässans sista dag. När jag ser tillbaka verkar det inte som att jag läste så mycket. En tillställning jag var på däremot var Poesi och Prosa i Vänersborg som besöktes av Håkan Nesser och Bengt Ohlsson. Bra berättare live!

November månads läsning bestod bland annat i Drottningen vänder blad samt Anna och Mats bor inte här längre. Böcker som sätter spår men på helt olika sätt. Ytterligare ett inlägg om Zweigbergks bok finns här. Och så är vi framme vid december då. Kom in i ett lästempo utöver det vanliga denna månad och de flesta böcker jag läst i december har också varit mycket bra. Här är topp tre utan inbördes ordning; Geim av Anders De La Motte, Tretton skäl varför av Jay Asher samt Dash och Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan. Ser fram emot filmatiseringen av Ashers bok!

Vill också nämna att jag blev mycket glad då det i oktober tillkännagavs att Tomas Tranströmer var årets Nobelpristagare. Grattis!

Ja det var en del av mitt läsår. Det blir spännande att se hur bokslutet kommer att se ut 2012. Kanske blir det lika mycket kärlek på många olika sätt som i år. Kanske blir det helt andra teman som intresserar. Vi får se. God fortsättning!

 

Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk

Bara titeln ger mig ont i magen. Har haft boken liggande på sängbordet ett antal veckor utan att förmå mig att börja läsa. Men så igår kom jag igång och har redan plöjt drygt hälften. Det som gjort att jag inte valt denna bok förrän nu är bland annat att jag alldeles nyligen fått reda på att två par i vår vänskapskrets kommer att gå skilda vägar och i båda fallen finns barn med i bilden. Sedan är det inget som säger att våra vänner får det just så här, men usch, mitt hjärta får ont!

Det börjar med att Anna och Mats håller på att få ordning på sina nya lägenheter. Skilsmässopapper skrivs på och de skall försöka börja lev sina nya liv, ena veckan själva, andra veckan tillsammans med barnen. Och det är inte lätt. Både Anna och Mats är trasiga av det de gått igenom, ingen av dem verkar ha börjat bearbeta skilsmässan ännu. Det känns som det kommer att ta tid. I och med att de har fullt upp med sig själva och sina respektive känslor känner de sig också otillräckliga när det gäller barnen vilket är fullt förståeligt.

Boken är än så länge riktigt bra på något jobbigt sätt. Zweigbergk kan beskriva de där känslorna (inbillar jag mig) och både Anna och Mats får man lära känna på ett så bra sätt att det känns trovärdigt, utan att jag har något facit. Jag ser fram emot resten av boken och håller tummarna för att Anna och Mats kommer vidare med sina liv. Återkommer med en helhetsrecension inom kort.

Inser att det snart är dags att läsa Ur vulkanens mun, vilken handlar om Anna och Mats och barnen tre år tidigare. Det har visst börjat knaka i förhållandet redan då.